Okänd soldat

Okänd soldat

Någon gång när jag gick på högstadiet delade min svenskafröken ut böcker till alla klassen. Hon hade valt ut olika böcker som hon tyckte skulle passa var och en av oss och vi hade väl någon månad på oss att läsa ut boken vi fått. Jag fick Väinö Linnas Okänd soldat i handen – en bok som var alldeles för tjock för att kännas lockande och till råga på allt försedd med ett tråkigt omslag. Den visade sig dock bli en av de allra största läsupplevelser jag haft, så jag får lov att tacka Margareta för den. Nu, mer än 25 år senare har jag sett en filmversion av Edvin Laine från 1955, bara något år efter att boken kom ut.

I Okänd soldat följer man en maskingevärspluton under finska fortsättningskriget. Det är allt. Mer behövs inte. Kriget är någonting stort och grymt och vansinnigt, och ingenting man egentligen kan göra något åt som soldat eftersom alla stora beslut tas någon annanstans. Det finns enorma mängder hjältemod även i det lilla.

Det visade sig att min upplevelse av filmen faktiskt var förvånansvärt lik den jag hade av boken. Det var inte bara det att många personer i filmen var mycket lika mina inre bilder av dem, utan även det faktum att det första ytliga intrycket var dåligt. Överföringen av filmen till digitalt format var inte särskilt bra med grynig och ojämn bildkvalitet, som inte vann på att visas på fullstor duk, och riktigt dåligt ljud. Men det glömdes fort bort med den mäktiga inledningen med långsam marsch över myrmark och begravning av en stupad soldat, allt till tonerna av Sibelius Finlandia. Det kändes nästan som om musiken faktiskt var direkt skriven för filmen, och fortsättningskriget kan nog bara göras rättvisa med svartvitt foto. Plötsligt hade tre timmar gått, och jag hade fått mig en utmärkt filmkväll.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.