Category: Film

En man sitter vaken i sängen i ett hotellrum i Paris 1938. Telefonen ringer, han svarar på italienska och går ut och sätter sig i en bil som kör iväg. Så inleds en klassisk film: Fascisten av Bernardo Bertolucci. Mannen i fråga visar sig vara en dr Clerici, en aktiv fascist, som förbereder ett mord på en känd motståndsman, som dessutom är hans före detta universitetslärare, under sin bröllopsresa. En radda tillbakablickar berättar sedan bakgrunden till historien samtidigt som bilresan rör sig närmare målet.

Det är en fascinerande historia om hur en man från ett knepigt överklasshem gör allt i sin makt för att passa in och vara normal och därför vänder kappan efter vinden, som i dåtidens Italien förstås är fascistvindar. Dessutom är det intressant att se hur en kultiverad byråkrat resonerar när han genomför ett grovt våldsdåd som han blivit beordrad till.

Filmen ser väldigt bra ut, med välplanerade, kusligt storslagna, fascistiska miljöer och lika välplanerade ljussättningar av scenerna. Kameraarbetet är rörligt och skådespelarna utför sina jobb väl. Av någon anledning var ljudet dåligt synkroniserat när jag såg filmen, och det störde extra mycket i och med att allt annat tekniskt var så bra. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen då jag inte var förberedd på berättartekniken med tillbakablickar till olika viktiga händelser i Clericis liv, utan tänkte att berättelsen rörde sig kronologiskt framåt. Det gjorde självklart handlingen rätt ordentligt rörig för mig, men så fort jag insåg hur det egentligen låg till så fastnade jag i handlingen. Det är en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Några väl valda ord ur Ibsens Byggmästare Solness inleder Noah Baumbachs While We’re Young. Orden handlar om de äldres fruktan för ungdomar, men också om deras egen längtan efter ungdom, de sätter förstås även tonen för hela filmen.

Josh och Cornelia är ett New York-par som har passerat 40-årsstrecket. Han regisserar och hon producerar dokumentärfilmer, och de lever som alla intellektuella verkar leva i den stora staden med lagom nära vänner och lagom självupptagenhet att fylla dagarna med. Efter en filmföreläsning får de kontakt med ett par i 25-årsåldern som lever precis så bohemiskt som de själva egentligen skulle vilja göra. Det tänder åter gnistan hos Josh och Cornelia, och de börjar ta efter den ungdomliga livsstilen och pulsen. Än är det väl inte för sent att leva livet? Och ungdomarna blir bjudna på mat och får fart på karriären genom nytillskott i sina kontaktnät.

Självklart handlar allting om att bygga illusioner på olika sätt, både för sig själv och för andra. Filmen balanserar skickligt mellan humor och svärta, patetik och allvar. Väldigt tydligt talar den också om att gränsen mellan det ärliga och det tillrättalagda inte behöver vara så skarp. When We’re Young känns mycket samtida, faktiskt så till den grad att jag undrar om den kommer att åldras väl. Det gör förstås inget eftersom det ju var just i dag som jag såg den. Och tyckte om den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När Joel och Ethan Coen gör film är det lätt att få höga förväntningar, så självklart hade jag det inför Hail, Caesar!. Inte minst för att rollistan kryllar av högstatusskådisar.

Filmen följer Eddie Mannix, som är högsta boss på en filminspelningsstudio i Hollywood runt 1950. Han är riktigt duktig på det han gör, en riktig fixare, och håller dagligen koll på en lång radda inspelningar, ser till att de kontrakterade stjärnorna inte ställer till det för sig, och håller journalisterna tillräckligt nöjda. En dag kidnappas en av de största stjärnorna under en paus i inspelningen av en stor-sandalfilm (Hail, Caesar!) vilket gör att Mannix får ännu ett problem på halsen. Men som det alltid verkar göra när sådana fixare är inblandade så löser det sig. På något sätt.

Filmen innehåller flera “filmer i filmen”, och de är alla härligt färgsprakande och uppsluppna skapelser med sjungande och steppande sjömän, akrobatiska kofösare, högtravande romerska soldater och glittrande sjöjungfrur i vattenbalett. Det gav mig en känsla av nostalgisk saknad efter en tid som inte kommer att komma tillbaka trots att det var en tid långt innan jag föddes. Hela filmen känns mycket uppsluppen till sin natur, och det finns många lustiga detaljer som man lägger märke till om man börjar leta efter sådana.

Men nu är det det här med förväntningar. När bröderna Coen är inblandade så utgår man från att det finns något djupare under ytan som de vill säga med filmen. I Hail, Caesar! tror jag att de driver med just dessa förväntningar. Det är en drift med bilden av dem själva, med bilden av flera av stjärnorna som är med i filmen, och när det blandas med en hyllning till Hollywoods guldålder blir det precis så här. Det är mycket underhållande, inte minst roades jag av hur mina egna förväntningar drabbades av pyspunka. Filmens största poäng är ju att den mot förmodan är ren och skär underhållning utan något budskap.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I Kiruna firas en årlig snöfestival i slutet av januari, med snöskulpturtävling, snöslungerace, och en heldag där de lokala rymdaktörerna visar upp sig på Folkets Hus. Den brukar rundas av med att Rymdrådet bjuder på en film med något slags rymdtema. Den här gången blev det Edge of Tomorrow av Doug Liman som fungerade som återhämtning efter att ha pratat rymd med Kiruna.

Bakgrunden är rätt skissartad. En himlakropp har slagit ner någonstans i Europa, och med den följde illvilliga rymdvarelser som krossat allt motstånd i deras väg nere på kontinenten, men som ännu inte korsat Engelska Kanalen (eller Öresund). Efter fem års svåra krigsförluster för människorna ser det ut att vända och en stor landstigningsmanöver planeras att ske i Normandie. En amerikansk PR-officer, major Cage, skickas mot sin vilja med i landstigningsstyrkorna, men allt går åt skogen, alla dör, och allt hopp upphör för mänskligheten. Plötsligt vaknar Cage upp igen dagen före anfallet, och allt upprepar sig. Han har fastnat i någon slags tidscykel som startar om varje gång han dör. Och dör, det gör han ofta när han sakta men säkert arbetar sig fram till hur han ska klara sig längre och bättre.

Trots att filmen innehåller åtminstone ett ordentligt logiskt feltänk (hur kan man berätta för någon att man har lämnat tidscykeln när det krävs att man dör för att bevisa det för sig själv?) så fungerar den till stor del. Det är ordentligt med action, spänning, och dessutom de klurigheter man kan genomföra när man i princip har ett obegränsat antal försök på sig. Det är bara fram emot ungefär den sista tredjedelen som Edge of Tomorrow det känns som om den går över styr. Den känns påkostad och rätt genomtänkt, även om en del riktiga dumheter också kommer med. Det är också skönt att man aldrig får någon egentlig bild av hur fienderna fungerar, vad de har för motiv till vad de håller på med, eller ens hur de egentligen ser ut. Det gör allt så mycket enklare att greppa.

Slutsatsen är att filmen valts av Rymdrådet för att propagera om hur viktigt det är att integrera rymdverksamhet i vardagslivet. Tack vare Sveriges starka ställning som rymdnation passerar illasinnade Europabaserade rymdgubbar aldrig Öresund!

Filmen visades på Snöfestivalen, Kiruna.

Livslögner, livslögner och ännu flera livslögner. Det kryllar av livslögner på Manhattan, och det inte bara bland de hippa och nervösa utan även bland de skitiga och sjaviga. I alla fall om man får tro filmen The Drop som regisserats av Michaël R. Roskam.

Bob är en stillsam och tillbakadragen bartender på en rätt sunkig bar i ett “dåligt” område på Manhattan med ett liv som tuffar på i maklig takt. Under mellandagarna ändras det genom två händelser: Han hittar en söt hundvalp i en soptunna, och sunkbaren blir rånad av ett par busar. Det ena leder till det andra, Bob börjar umgås med en Nadia, och ett större antal olika brottsplaner sätts i rörelse, och spänningen byggs upp till det måste ske någon slags urladdning.

Filmen är inte snygg alls att se på, utan den är mest grå och regnig på ett dystert och ganska hopplöst sätt. Men det är det som är själva poängen! Historien i sig är rätt spännande men det är de olika människorna i filmen som jag mest fastnar för. Det är så många som lever i sina livslögner, som tror att de är hårdingar, att de har kontroll, att de vet vad de gör, att de kan överlista alla andra, att de är goda människor, att de har förändrats, att de inte har förändrats, och så vidare, och så vidare. Det känns som om varenda en som dyker upp i filmen har någon slags historia, och det fina är att det mesta bara antyds utan att det egentligen läggs någon tyngd vid det. Det är det som jag framför allt fastnar vid när jag så här efteråt funderar på filmen. Varför gör man inte så i fler filmer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Margot råkar möta en kille på en turistig historisk plats i Nova Scotia, och han hamnar också bredvid henne på flyget hem till Toronto. De småflirtar lite och delar en taxi från flygplatsen. När det visar sig att han bor tvärsöver gatan från henne förvandlas hennes lilla romantiska fantasi till verklighet, och det är nog inte vad hon ville från början. Margot är nämligen lyckligt gift sedan fem år med en varm och rolig man som är en hejare på att laga mat. Hon verkar inte veta vad hon vill, och vacklar fram och tillbaka mellan att välja tryggheten eller att våga försöka växa som människa och följa passionen.

Det är inte någon särskilt originell historia som Sarah Polley berättar i Take This Waltz, och all tvehågsenhet gör att dialogen i stora delar av filmen känns stel och halvhjärtad och som att den inte vet vart den ska ta vägen. Filmen känns dessutom rätt pratig, men det gör att de personligheterna hos rollpersonerna kommer fram riktigt bra och pratet har en del poänger. Det gör dessutom att ett par helt ordlösa scener med musik sticker ut ordentligt i filmen. En scen med “Take This Waltz” (Leonard Cohen) fångar hyfsat, men rätt beräknande, upp den stora passionen och hur den utvecklas med tiden, men det är framför allt tivoliscenerna med “Video Killed the Radio Star” (The Buggles) som jag gillade. De är rent ut sagt lysande! De skildrar kombinationen av förälskelse och eftertanke på fantastiskt sätt och lyfter hela filmen i mina ögon från något lite småtrist till något bra. Egentligen borde filmens titel komma från dessa scener istället, men Video Killed the Radio Star är nog inget bra namn på ett romantiskt drama. I alla fall inte om man ska ta det på allvar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.