Category: Film

Det känns rätt märkligt att se en miniserie gjord för TV på bio under skenet av att vara en biofilm med paus. Exempelvis så måste det i en miniserie ses till att tittaren inte byter kanal omgående vilket gör att berättartekniken bygger på att fånga intresset så fort som möjligt. Av samma anledning finns det också ofta en trailer om vad som ska ske i nästa del strax innan pausen. Är bilderna tänkta att visas i en TV i hemmamiljö är de ofta fyllda av närbilder på människors ansikten, och skärpedjupet är ofta ganska grunt. Det är i alla det som jag känner när jag sett Uwe Jansons Sänkningen av Laconia.

Filmen beskriver en omtalad händelse från andra världskriget då oceanångaren Laconia sänktes av en tysk ubåt. Laconia användes av britterna som trupptransportfartyg under kriget, men på just den här resan transporterades ett stort antal italienska krigsfångar och även ett antal civila resenärer. Två torpeder från den tyska ubåten räckte för att sänka Laconia, men när ubåten tittade närmare på vraket och såg vilken typ av människor som låg i vattnet stannade den kvar och en räddningsaktion inleddes. Men det är inte lätt att vara hjälpsam under krig.

Som miniserie är Sänkningen av Laconia alldeles utmärkt. Berättelsen rör sig framåt i ett lagom tempo, och man får följa historien från flera olika vinklar. Möjligen kändes den andra delen något mer utdragen än vad historien klarade av att bära. Som långfilm med paus, däremot, blev det lite väl mastigt för min smak. Det blev helt enkelt lite för mycket av allting. Ett drama om medmänsklighet, en katastroffilm, en krigsfilm, en film om hjältemod, och en film om felaktiga militära beslut. Allt detta på en gång.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En australiensisk dokumentärfilmare åker till en fransk forskningsbas på en ö utanför Antarktis kust. Där träffar hon basens avgående kokerska Hortense som håller på att ladda upp inför sin avskedsmiddag med bland annat tryffel och ankbröst. Hon ska ha varit personlig kock till den franske presidenten under ett par år och det är klart att man undrar hur en sådan kock hamnat på en sådan undanskymd plats i världen.

Filmen Bon appétit! av Christian Vincent handlar inte så mycket om det, utan om Hortenses plötsliga och oväntade möjlighet att få jobbet att laga mat åt presidenten som blivit sugen på välgjord klassisk fransk husmanskost. Hon får tillgång till ett litet kök i presidentpalatset och en enda medhjälpare, men motarbetas av macho-gubbarna i palatsets centralkök. Man får följa hennes kamp att vinna presidentens mage, trots motståndet från centralköket, revisorerna och presidentens läkarteam.

Filmens huvudtema är dock kärleken till mat och matlagning. Det blir en hel del närmast gastronomipornografiska bilder av deliciösa anrättningar. Ååååh, ibland saknar jag verkligen den delen av den franska kulturen från mitt år i Loiredalen, den där mat och matlagning tas på fullaste, men också njutningslystnaste, allvar. Men tar man bort matbilderna från filmen blir det tyvärr inte så mycket kvar, så filmen kan närmast ses som en ganska poänglös anrättning med en del inbakade delikatesser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jack fyller fem år. Han bor i ett rum med sin mamma, ett rum som också är hans hela värld. Allt i rummet har en viktig betydelse och roll för Jack så han hälsar stolarna, bordet, lampan, garderoben och takfönstret varje morgon. Mamma är alltid där hos honom. Varje kväll kommer Old Nick in och besöker mamma i sängen för att sedan gå ut och åter låsa dörren efter sig. Jack känner inte till något annat sätt att leva, men nu när han är fem år börjar mamma försöka förklara att hon stängdes in av Old Nick för sju år sedan och att det finns en stor värld där utanför, vilket Jack har svårt att ta till sig. Mamma inser att hon inte har lång tid på sig för att genomföra en flykt från rummet om de båda ska ha någon möjlighet att överleva, och planen hon tänker ut är riktigt hjärtskärande. Men att komma ut är bara ett första steg på vägen att komma tillbaka.

Filmen Room, av Lenny Abrahamson, berättar historien helt och hållet från den femåriga Jacks synvinkel. Man får se hur hans världsbild är uppbyggd, hur den raseras och hur han försöker få något sammanhang i världen som den faktiskt är. Det är inte någon film som fokuserar på ondskan, eftersom den inte ens kan förstås, utan den går rakt på ångesten istället och hur man med fantasier och kärlek till hjälp kan hålla sig flytande. Det är en rak och stark berättelse och de båda huvudskådespelarna gör fantastiska tolkningar av sina roller. Filmen är mycket bra och den lyckas trots att det stundtals kompakta mörkret alltid finns där lyfta fram någon slags känsla av hopp och mänsklighet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns många underligheter kring damernas höjdhoppstävling under OS i Berlin 1936. Dels var den bästa tyskan, Gretel Bergmann, som judinna hindrad från att ställa upp i tävlingen men var ändå uttagen till laget för att inte den amerikanska truppen skulle boycotta evenemanget, och dels visade sig den ena av de återstående tyska deltagarna vara en man. Det här går det förstås att basera en film på, vilket Kaspar Heidelbach har gjort med sin Berlin 36.

I filmen följer man Bergmann från det att hon i exil tar hem de brittiska mästerskapen, hon är nämligen som judinna förbjuden att träna i Tyskland, tills det är dags för den olympiska grenfinalen. Det politiska spelet är ganska intressant att följa eftersom det ställs krav från USA och IOK att judiska idrottare inte ska få utestängas från tävlingen, men att det tyska idrottsministeriet inte vill riskera att ha någon judisk segrare. Bergmann tas alltså ut till laget och får under protest åka på uppladdningsläger med de andra friidrottarna. Partiet hittar samtidigt en ung oslipad talang vid namn Marie Ketteler, upppfostrad som kvinna men som vid läkarundersökning visat sig vara man, och sätter sitt hopp till att hon ska ta guldet.

Berlin 36 gör sken av att vara en drama-dokumentär – framför allt genom intervjubilderna i slutet av filmen – men den är inte det. Det är i stället bara en berättelse som baseras på verkliga händelser. Det gör att jag känner mig manipulerad och utsatt för historieförfalskning. Det är historien med kvinnan som visade sig vara man som jag opponerar mig emot. I filmen får Bergmann reda på hemligheten, och hon används medvetet av nazisterna närmast som ett hemligt vapen, men det är både osant och orimligt. Tyvärr tar det bort fokus från den viktigare delen av historien, med hur Bergmann motarbetas men ändå håller ut i det längsta. Filmen är ju annars rätt bra att se på, men som sagt så saboteras den av att slutbilderna fick den att verka vara en dokumentär.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Waris Dirie är flickan som av en slump upptäcktes av en modefotograf och blev en framgångsrik fotomodell. Det är dock inte därför hon främst är känd, utan för att hon var den första som såg till att den vidriga traditionen med kvinnlig könsstympning uppmärksammades. Hon blev nämligen själv utsatt för det när hon var tre år gammal.

Filmen En blomma i Afrikas öken av Sherry Hormann bygger på Diries självbiografiska bok med samma namn. Man får i tillbakablickar följa hennes liv från det att hon som tolvåring flyr från sin nomadfamilj i den Somaliska öknen till Mogadishu när hon precis skulle giftas bort till en fem gånger äldre gubbe och hur hon senare hamnade i London. I London får man följa henne från de första förvirrade stegen utan bostad, genom en modellkarriär, fram tills dess hon håller tal inför FNs generalförsamling.

Filmens huvudämne är tungt och viktigt. Därför tycker jag att det skaver rätt mycket när filmen på många ställen är närmast flamsig. Det gör att poängen nästan ramlar bort. Dramatiska livsögonblick som det borde ha vikts mycket tid åt sopas också undan lite snabbt, nästan som om de bara var smålustiga anekdoter, medan mera berättarmöda ägnas åt förhållandevis ovidkommande smådetaljer. Jag vet inte om det kommer från självbiografin, eftersom jag inte har läst den, eller om det blev så här när det blev film av historien men det stör mig mer än vad jag vill att det ska göra. Ämnet är ju så mycket tyngre än vad filmen är.

Filmen är utmärkt som startpunkt för en diskussion om könsstympning och andra traditioner som är direkt skadliga, men som film är den inte utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Året är 1870. Batheshba Everdene arbetar på sin fasters gård i Dorset då grannen (Gabriel Oak) förälskar sig gravt i henne och friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Lyckan vänder och Batheshba ärver sin farbrors gård, flyttar dit, och får därefter grannen (William Boldwood) gravt förälskad i henne så pass att han friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Hon finner dock en tredje man som friar till henne, och av någon outgrundlig anledning tackar hon ja. Då går det som det går.

Filmen Far from the Madding Crowd av Thomas Vinterberg bygger på Thomas Hardys roman som på svenska brukar heta Fjärran från vimlets yra, och det märks att en roman finns där i botten. Det är nämligen väldigt mycket handling och ganska få “filmiska” sekvenser. Historien är alldeles utmärkt, även om min sammanfattning här ovanför kanske inte får det att framgå, och skådespelarna är likaså utmärkta. Jag undrar om inte Betheshda skulle krossa även mitt hjärta om hon var min granne. Filmen blir därmed väldigt trevlig, trots att det finns så mycket tragik, passion och drama i den. Där det kunde ha varit kamp mellan klasser och kön i lerig bondmiljö drar filmen sig närmast mot att bli en romantisk bagatell. Jag antar att den känslan kommer sig av att berättelsen rör sig ganska fort framåt, och att det därför blir många, men korta, scener som inte riktigt hinner låta känslorna sjunka in. Det känns som om det ganska ofta kan bli så när kända romaner blir film. Samtidigt är filmen ändå ganska lång, men jag märkte det inte eftersom det ju hände så mycket hela tiden.

Filmen är riktigt bra underhållning för stunden, men jag är inte säker på hur djupt intryck den gjort – om jag kommer att minnas så särskilt mycket av den om en vecka.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.