När Joel och Ethan Coen gör film är det lätt att få höga förväntningar, så självklart hade jag det inför Hail, Caesar!. Inte minst för att rollistan kryllar av högstatusskådisar.
Filmen följer Eddie Mannix, som är högsta boss på en filminspelningsstudio i Hollywood runt 1950. Han är riktigt duktig på det han gör, en riktig fixare, och håller dagligen koll på en lång radda inspelningar, ser till att de kontrakterade stjärnorna inte ställer till det för sig, och håller journalisterna tillräckligt nöjda. En dag kidnappas en av de största stjärnorna under en paus i inspelningen av en stor-sandalfilm (Hail, Caesar!) vilket gör att Mannix får ännu ett problem på halsen. Men som det alltid verkar göra när sådana fixare är inblandade så löser det sig. På något sätt.
Filmen innehåller flera “filmer i filmen”, och de är alla härligt färgsprakande och uppsluppna skapelser med sjungande och steppande sjömän, akrobatiska kofösare, högtravande romerska soldater och glittrande sjöjungfrur i vattenbalett. Det gav mig en känsla av nostalgisk saknad efter en tid som inte kommer att komma tillbaka trots att det var en tid långt innan jag föddes. Hela filmen känns mycket uppsluppen till sin natur, och det finns många lustiga detaljer som man lägger märke till om man börjar leta efter sådana.
Men nu är det det här med förväntningar. När bröderna Coen är inblandade så utgår man från att det finns något djupare under ytan som de vill säga med filmen. I Hail, Caesar! tror jag att de driver med just dessa förväntningar. Det är en drift med bilden av dem själva, med bilden av flera av stjärnorna som är med i filmen, och när det blandas med en hyllning till Hollywoods guldålder blir det precis så här. Det är mycket underhållande, inte minst roades jag av hur mina egna förväntningar drabbades av pyspunka. Filmens största poäng är ju att den mot förmodan är ren och skär underhållning utan något budskap.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.