Category: Spel / Game

The story in The Witcher 2: Assassins of Kings starts some time after the action that happened in The Witcher. Some of the choices the player made in that game have effects slipping into this game, if a savegame exists, although it is not immediately clear. Here we find Geralt in a prison cell, accused for the assassination of Foltest, king of Temeria. An interrogation begins, where we get to play through the events leading to this unfortunate situation. A prison escape follows, and Geralt begins his efforts to clear his name, and to navigate the tense political situation following a wave of royal assinations. In addition, Geralt continuously works to recover his memory, which is still a bit foggy after the beginning of the first game.

Similar to the first game, it is the story that is the main attraction in The Witcher 2: Assassins of Kings. The choices made by the player have a very big impact on the story itself, often in ways that are not obvious at first. The choices are not between a clearly good or evil alternative, but between two less than ideal expected outcomes, in a rich and complex world. The world is also very nice to look at, but it felt as if its size was rather smaller than in its predecessor. There were not as many places to visit in each of the game’s chapters, but this was instead compensated by a larger variation of things to do, and a tighter tempo in the storytelling. The romantic parts are also better integrated, and not as stupid. For some reason I had problems with the difficulty level in the first chapter of the story which I did not have otherwise. I don’t know if it was due to me being a slow learner or if those fights were actually meant to be harder.

The game is quite old by now, but I don’t care. I enjoyed it a lot, and I am happy that I still have the third game in the series to play, the one that people say is the best.

Oh, how I wish I could have experienced that dynamic London pop scene that existed from 1985 and for about one decade, however fictional it might have been. Family is a nice little game where I at least could get some idea of the works and spirit of that (still fictional) whirlpool of musical talent.

The idea of the game is to correctly identify the members of nine different bands from that scene using clues coming from small snipppets of information. These clues are for instance extracts from interviews or memoirs from people connected to the scene. For each identified five musicians more snippets are unlocked, until the whole family tree has been identified. And yes, it is a really a family tree with connections and branches such as it is in a good music scene with bands splitting, reforming, exploring new expressions, and simply going forward.

Family feels surprisingly genuine in the details. This music scene could really have existed. The game includes nine recorded songs from the bands, a relatively long radio broadcast with an interview with one of the brightest stars from the scene, and a lot of atmosphere from that era, which I am about five years too young to have fully experienced. The game gave me about one hour of detective work filled with nostalgia to something purely fictional. I enjoyed it.

Det känns som om det är alltför sällan jag ärligen kan använda ordet bedårande för att beskriva ett spel, men nu är det äntligen dags: LiEat är ett bedårande spel!

LiEat utspelas i en värld som kanske kan påminna en smula om den riktiga världen, men den smulan är rätt liten. Det är en värld där det finns drakar, och de har rätt ovanliga förmågor som ofta verkar passa ihop med de människor de har tytt sig till. Efina (eller Efi) är just en sådan drake. Hon är två månader gammal, men hon ser ut som en flicka på fyra år, och hon är i lag med en kringvandrande bluffmakare som går från stad till stad för att handla med skvaller och sanningar och tar sig ett nytt namn för varje nytt ställe de besöker. Då passar det ju bra att Efi har förmågan att ge människors lögner fysiska former, som hon sedan kan äta upp för att få i sig näring så att hon kan växa upp och bli stor.

Spelet är uppdelat i tre tämligen fristående delar där den kringvandrande duon besöker tre olika platser med tre olika oroskällor: en blodsugare, en drömätare, en guldsnattare. Dessa ska tas om hand, men vår kringvandrande duo får också möjlighet att lära känna sig själva och att förstå sina platser i världen.

Spelet är som sagt bedårande. Det är ett till formen ett ganska normalt rollspel, men inte till innehållet. Här är det historien som är det viktiga, inte hur många monster man måste hacka ner för att få erfarenhetspoäng för att öka i graderna så att man kan klara de stora slutfulingarna. Man får en del småmysterier att grunna på och nysta ut längs vägen. Historien kombinerar att vara både gullig och småotäck samtidigt som den har ett förvånansvärt djup. Allt detta koncentrerat i ganska få ord. Spelet har också en säregen och charmigt skev grafisk stil, med musik som matchar stilen. LiEats tre delar tog inte särskilt lång tid att spela igenom, men det var en trevlig tid som jag nog kommer att minnas med varma känslor.

Lego The Hobbit är förstås den naturliga uppföljningen av Lego The Lord of the Rings. Det blir så att säga mer av samma sak, vilket betyder en historia som troget följer filmerna men är kryddad med förhållandevis enkla problem att lösa och en hel del skojigheter och billiga poänger. Det betyder tyvärr också en tangentbordsstyrning som ligger åt det irriterande hållet och lite bristande variation i vad man ska göra. Och så lockade spelet förstås åter fram min dåliga sida att inte sluta före 100% är avklarat.

En viktig sak att ha i minnet när man börjar spela är att spelet faktiskt inte är komplett. Det är bara de två första filmerna i trilogin som kom med i spelet innan det blev något käbbel med varumärkeslicenserna, så handlingen avrundas rätt rumphugget. Det är å andra sidan ganska passande för mig, eftersom jag faktiskt bara sett de två första filmerna och det aldrig blivit av att se den tredje. Spelet har alltså inte påverkat min spänning att se hur det ska gå för den stackars staden när draken ger sig ut.

Förutom tidigare nämnda brister så lider spelet även av att det stora antalet figurer, eller i alla fall det stora antalet dvärgar i sällskapet, i stort känns rätt likartade, och att själva berättelsen är rörigt genomförd. Det hängde sig också för mig lite för ofta, och det kraschade också emellanåt. Å andra sidan är det fortfarande hur roligt som helst att gå in och pulvrisera allt lösöre till dess innersta byggstenar (legobitar) och sedan bygga något nytt och praktiskt användbart av det. Man ska hålla fast vid de enkla nöjena i livet, och kul har man mest hela tiden när man spelar Lego the Hobbit.

You are Geralt of Rivia, but you start unconcious and with no memory of anything. Early on you will learn that you are one of a small number of witchers, a not entirely human kind of monsterslayer, immune to most diseases and exceptional in combat. You also notice that even though you don’t remember other people they will still remember you, and many are surprised that you are alive contrary to several eyewitnesses of your demise. However, bandits attack the home base of the witchers and leaves with important alchemical equipment. The remaining witchers split up in search of the bandits, and the trail you follow leads to the city of Vizima where you meet a magically gifted boy. From this point you gradually uncover a large and relatively complex plot ultimately involving the future of all mankind, and you also rediscover yourself of course.

The Witcher is a game with some very good aspects: The game world is immersive (which is natural sinced it’s based on a series of books), the story is surprisingly deep both in that it is not immediately obvious what impacts will follow from the choices the player makes and that nothing is straightforward, and most of the environments are nice visually making the game very atmospheric. Bad sides of the game are the rather clumsy fighting dynamics, a somewhat uneven tempo in the storyline progression, and that some of the romantic parts feel rather lecherous. But yes, clearly there is stronger good than bad sides in my feelings for the game.

I particularly enjoyed the way the story in The Witcher is laid out. It’s very open in a way that would not be possible in a game with a more generous character creator. In this game you are Geralt, but what that actually means is determined by the choices you make within the story and not by any initial choices before playing. That is really refreshing compared to other games in the role-playing genre.

The game has been around for about thirteen years now, so it feels sometimes a bit vintage. I also had some problems with crashes which is unexpected in such an old and widely distributed game, but on average one crash per ten hours played is not too annoying. I will of course continue my adventures with Geralt in the two further games when I get the time for it. I’m looking forward to it.

Som general har du av kungen kallats till den lilla staden Southport vars omgivningar lider av stråtrövare och andra bovar. Under striderna visar det sig att de stökiga elementen var förvånansvärt organiserade svartfolk, så du måste se till att hela landsänden kan förstärka sitt försvar mot dessa. Situationen håller tyvärr helt på att gå åt skogen, så alla krafter måste gå till att skydda landets huvudstad, Linirea. När landet till sist ligger säkert och befolkningen kan sova tryggt kan du sedan äntligen bege dig till bergen för att finna roten till otyget. Det måste ju finnas en sådan, och den roten skall med kraft och list till slut ryckas bort.

Ja, det finns en berättelse i Kingdom Rush, men det tror jag knappast någon spelare egentligen bryr sig om. Spelet är ett rakt och typiskt tornförsvarsspel, där man strategiskt ska placera ut befästningar av olika slag för att stoppa inkommande vågor av fientliga element, så bakgrundshistorien är bara ett sätt att variera miljöerna och motståndarna en smula. Spelet är alltså väldigt genre-typiskt, men det är en genre som jag oftast har ganska svårt för. Jag är helt enkelt rätt kass på att sätta upp ett fungerande försvar. Därför är det måhända lite förvånande att jag gillar spelet. Det känns nämligen till stora delar helt rätt. Man får en mjukstart där man med några enkla instruktioner får lära sig grunderna, och sedan ökar svårighetsgraden ganska snabbt. Det jag tyckte om är att komplexiteten inte ökade i samma takt som svårigheten, så det är i grunden ett ganska begränsat antal val av befästningar man kan göra, men ändå med tillräckligt många variationsmöjligheter för att det ska gå att experimentera sig fram till effektiva försvar. Kingdom Rush är alltså trevligt, ser bra ut, låter bra, och känns genomarbetat. Ett utmärkt spel för att slå ihjäl lite tid, och en hel del otyg.