Category: Film

Roma av Alfonso Cuarón är en riktigt mäktig filmupplevelse, och jag är glad att ha kunnat se den på bio. Den bjuder på långsamt tempo och vackra svartvita bilder vilket helt klart gör sig bättre på stora dukar.

Filmen har sin bas i en barnrik akademisk familj som bor i en stor lägenhet i Mexico City 1970. Ett av familjens två hembiträden heter Cleo, och det är henne man får följa i filmen, med hennes husliga arbete med tvättning, uppassning, städning, väckning av barn och så vidare, men också hennes liv för övrigt när hon romantiserar med den rätt obehaglige Fermín.

Historien berättas via ett ganska begränsat antal scener där mycket drama även sker i bakgrunden. Det hela utspelar sig ju under en ganska dramatisk tidsperiod i Mexikos historia, och det färgar hela filmen. Kombinationen av att skildra både det inre, Cleos personliga drama samtidigt med vardagslivets rutiner, och det yttre på samma gång ger filmen en personlig och innerlig karaktär.

Rent filmtekniskt känns Roma som en av de bästa filmer jag har sett med fantastiskt foto och scenografi. Fotot är mycket genomtänkt och det känns som om man skulle kunna stanna filmen när som helst och få sig ett välkomponerat fotografi. Det är helt enkelt en njutning att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Egentligen är det rätt förargligt att när jag hör ett av de bästa filmledmotiven jag känner till så dyker frasen “One two three techno” upp i skallen. Det är förstås rätt kul också att U96s gamla hitlåt Das Boot kunnat göra sådant intryck på mig. Filmen som hör till ledmotivet hette Ubåten när den kom till Sverige i början av 1980-talet, även om nästan alla kallar den för Das Boot. Den bygger på en bok av Lothar-Günther Buchheim och är regisserad av Wolfgang Petersen.

Filmen följer den tyska ubåten U96 och dess besättning under en vända på Atlanten där under andra världskriget. Målet är förstås att söka upp och sänka allierade fraktfartyg som ofta färdas i konvojer över havet.

Grundhandlingen är som synes rätt enkel och okomplicerad. Det som gör filmen riktigt bra är stämningen. En vända med en ubåt består till största delen av tristess i ett mycket begränsat utrymme, blandat med korta stunder av intensiv spänning i samma begränsade utrymme, och det har filmen fångat på ett mycket bra sätt. Overksamhet, möglande bröd, tystnad i väntan på sjunkbomber och klaustrofobi är delar som alla håller upp filmen. Ubåten har fångat in det meningslösa i att kriga, vilket gör det till en av de bättre krigsfilmerna jag vet. Den har också fångat in ljuden i knirkande och döende ubåt på ett närmast skrämmande sätt. Det känns ju som att man själv är på plats.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Idag var det Juris natt, då man uppmärksammade att det just idag var 58 år sedan Gagarin blev den förste människan i rymden. Det firades i Kiruna med att filmen First Man av Damien Chazelle visades. Den bygger på en bok av James R. Hansen och handlar om Neil Armstrong som ju blev den förste människan att lämna fotavtryck på månen.

Som så ofta sker med den här typen av filmer som biografiskt skildrar stora kända händelser så lyckas det bli spännande trots att man vet hur det kommer att gå. Man vet ju att Armstrong kom till månen, men ändå sitter man och håller andan när han sitter i sin Gemini 8-kapsel och snurrar okontrollerat ett par år tidigare. Filmmakarna vet verkligen hur de ska skapa spänning.

Filmen är en rent biografisk och, förmodar jag, hyfsat korrekt skildring av Armstrongs liv från 1961 till 1969. Skådespeleriet duger gott, men det som framför allt sticker ut i filmen är ljudet. Det är ett fantastiskt knirkande och knarrande inuti rymdfarkosterna, så de känns som de sköra plåtburkar de ändå var. Däermot satt jag och irriterade mig på att filmen filmats med skakig handkamera vilket får den att liksom kännas billig. Det är väl tänkt att det ska ge en mer autentisk, kanske till och med låtsasdokumentär, känsla åt filmen men jag tycker att storfilmer ska kännas stadiga rent bildmässigt. För det är ju helt klart en storfilm där mycket möda verkar ha lagts ner på att se till att återskapa även riktigt små detaljer ombord.

Filmen är bra, men en smula för utdragen för min smak. Den har en lite ovanlig vinkling när det verkar som att tanken är att skildra hyllade hjältar som människor, när det annars ofta är hjältemodet som brukar framhävas.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När jag var liten var jag rätt ofta på biblioteket i Sätra och lånade så många serieböcker man fick (max två stycken i taget). Ofta var de olika Lucky Luke-albumen utlånade, men då och då fanns något av dem inne och då blev jag glad. De var nämligen mina favoriter, tillsammans med Mumin-serierna. Kan långfilmen Lucky Luke av James Huyh få mig att att känna samma glädje?

Svaret är nej.

Filmen ser rent visuellt riktigt bra ut. De flesta miljöerna och kläderna känns helt rätt, och följer seriernas typiska anakronismer bra med en tydlig noggrannhet i detaljerna. Men det är egentligen allt. Filmen verkar själv inte riktigt ha bestämt sig för vad det är för slags film. Den är ibland ren slapstick, ibland western-pastisch, och ibland ett ångestfyllt hämnddrama. Filmen har alltså ingen tydlig linje.

Den amerikanske presidenten vill se till att bygget av den trans-amerikanska järnvägen ska säkras. De östra och västra bandelarna kommer att mötas i den lilla staden Daisy Town som därför bör rensas från brottslingar. Lucky Luke anlitas för att göra jobbet, och det passar bra eftersom Daisy Town även är hans hemstad. Den styrs numera av den storspelande ärkeboven Pat Poker, så konflikt är att vänta. Dessutom dyker Billy the Kid, Jesse James och Calamity Jane upp. Element och personer från ett antal seriealbum dyker upp och blandas samman, och Lucky Luke själv får kanske tillfälle att hämnas sina föräldrars mördare, eller dra sig tillbaka och bilda familj, eller jobba som sheriff, eller… Filmens handling har alltså inte heller någon tydlig linje.

Jag undrar om det inte hade varit bättre att helt enkelt göra en filmversion av ett enda album, istället för att blanda ihop allt till ett sammelsurium. Den filmen hade förmodligen fungerat, för historierna är ju en stor del av det som gjorde att seriealbumen fungerade så bra.

Det kan också vara så att jag är trettiofem år äldre.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Hirokazu Kore-edas film Shoplifters är till att börja med ett stycke typisk socialrealism av det slaget som brukar utspela sig i nordengelska industristäder. Det handlar om en mycket fattig familj som bor i ett synnerligen trångt litet skjul, där pappan går med sin son på snattningsrundor i småaffärer om kvällarna för att kunna samla ihop lite av varje till familjen. En kall februarikväll ser han en ensam liten flicka som är ute och fryser. Han tar hem henne och bjuder henne på mat, och välkomnar samtidigt henne till familjen. Trots fattigdomen så bjuds den lilla flickan in, och hon vill gärna stanna kvar för hennes föräldrar är inte alls snälla mot henne.

Filmen är mycket lågmäld och historien berättas på ett eftertänksamt sätt. Allting är egentligen lite gåtfullt, och man får sig bakgrundshistorien om den fattiga familjen berättad i små munsbitar som gör att man mest hela tiden måste tänka efter och omvärdera situationerna i filmen. Familjelivet är såväl en kärleksfull idyll som en hård kamp för överlevnad med små resurser. Frågan som ställs i filmen är ju vad som egentligen krävs av en familj för att så att säga vara en familj.

Jag tycker att Shoplifters är en riktigt bra film. Den känns smart, den får mig att känna mig smart, den fick mig att tänka efter lite extra under filmens gång och den får mig att tänka efteråt. Det är just vad jag vill ha av en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Marlo är mycket sliten. Familjelivet är jobbigt med en mycket krävande son och en make som inte verkar kunna göra något mer än sitt jobb. Ett tredje, lätt oönskat, barn föds, och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Efter att redan varit utmattad så tar ett blöjbytes-och nattmatnings-helsike vid. Marlos lyckade uppkomlingsbrorsa erbjuder sig att betala för en nattnanny, som ska se till att Marlo kan sova ut på nätterna, och efter stor tvekan tackar hon ja till det. Nattnannyn heter Tully, och plötsligt blir tillvaron så mycket uthärdligare.

Tully av Jason Reitman är en lite märklig film där det egentligen inte händer så mycket. Livet som nybliven tredjegångsförälder skildras på ett, vad jag antar, mycket trovärdigt sätt. Sömnlösheten känns i magen. Filmen har förstås en vändning, och den är viktig eftersom filmen annars skulle kännas rätt poänglös, som en hyllning till personlig outsourcing. Filmen har många listiga och även lustiga ordväxlingar, och skådespeleriet är utmärkt, men det känns ändå som om något saknas. Jag tror att jag känner att filmen mera talar till hjärnan än till hjärtat, att den är lite cynisk. Men den är ju ändå överraskande underhållande trots sitt tema

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.