Category: Film

Äntligen fick jag möjlighet att se filmen När livet vänder efter det märkliga tekniska missödet för ett par veckor sedan som ledde till en oplanerad smygpremiär av Downton Abbey. Nu fick jag alltså min dos av frankofon diskbänksrealism.

Guillaume Senez har gjort en film om en man som heter Olivier. Han jobbar som gruppchef på ett enormt varulager och tar stort ansvar på arbetsplatsen som facklig företrädare. Hemmavid tar hans fru hand om deras båda barn och ser till att hemmet fungerar smidigt, fram till den dagen hon bara är borta. Olivier får då mer att tänka på än vad han klarar av. Han gör efterforskningar för att komma på vart frun har tagit vägen samtidigt som han måste få hemmet att fungera utan henne. Det blir mycket flingor att äta, och många långa tystnader i det förvirrade tomrum som frun lämnat efter sig, och Olivier lär känna sig själv mycket bättre i processen.

När livet vänder är en långsam och lugnt berättad historia. Grundgåtan varför frun försvann lämnas obesvarad, utan istället handlar allt om hur den oväntade situationen hanteras. Det finns även något positivt i det hela. De flesta människor i filmen är i grund botten gott folk som vill göra sitt bästa för att hjälpa andra även om de har begränsade möjligheter till det. Det gör att filmen för mig faktiskt kändes rätt upplyftande. Detta trots att jag många gånger funderade på varför Olivier irriterande ofta med bestämdhet verkar ta rätt konstiga beslut i sin saknad. Jag antar att den rimligaste förklaringen är att han är fransk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skepp till Indialand är en mycket tidig film av Ingmar Bergman, och det märks. Upphovsmannen syns genom det fint fungerande bildspelet och den stela dialogen, och hans ungdom genom att den känns ojämn och oslipad, och att historien känns närmast lite gymnasialt pretentiös. Faktum är att den nästan skulle kunna komma från en veckotidningsnovell, men tydligen är alltihop egentligen en teaterpjäs.

Johannes kliver en sen sommarkväll av det stora fartyget han är styrman på efter sju år till havs. Han har kommit till sin hemstad och vandrar omkring i de kvarter som han minns ifrån förr. Han träffar också en del människor han minns från förr, och särskilt träffar och minns han Sally. Hans tankar går då tillbaka till tiden precis innan han drog till sjöss, och allt som hände då. Mycket rör sig om relationerna med Sally och med hans ovanligt osympatiske fader som äger en bärgningsbåt och tjänar sitt uppehälle på att plocka upp vrak.

Hur jag än försöker sammanfatta filmen kan jag inte få historien tydligare beskriven än vad Stiftelsen Ingmar Bergman lyckas med. Därför lånar jag deras ord:

Puckelryggig styrman rivaliserar med sin far sjökaptenen om vacker varietésångerskas gunst.

Om man bortser från den fåniga historien och det stundtals bedrövliga ljudet är filmen faktiskt sevärd. Det är skarpa kontraster mellan det mörkt dystra och det ljust lätta, men också mellan det filmiskt stela och det mera rörliga. Det är framför allt i det rörliga som filmen fungerar bra. Med andra ord då den som mest skiljer sig från en teateruppsättning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Den här gången satte jag mig i biofåtöljen för att få se det franska diskbänksrealistiska dramat När livet vänder, men en smärre fadäs av biomaskinisten gjorde att den purfärska Downton Abbey istället drog igång. I och med att det skulle ta alltför lång tid att rent tekniskt byta film så fick vi i publiken lov att hålla till godo med vad vi fick. Man kan dessutom förmodligen kalla det för en exklusiv smygpremiär eftersom filmen egentligen inte får visas officiellt i Sverige förrän i morgon. Sådant kan få mig att känna mig speciell.

Intrigen i filmen är mycket enkel. Ett brev kommer till Downtin Abbey, och med det meddelas att kung George V och hans drottning Mary ska komma på besök med kort varsel. En middag och en övernattning i huset ska det bli, och då är det förstås mycket som ska hinna göras och många som blir uppspelta. Allt går förstås inte som det är tänkt och smärre konflikter uppstår, men det reder sig nog.

Ja, filmen är förstås en rak förlängning av TV-serien med samma namn, men eftersom jag inte har följt den särskilt noga är jag nog inte del av den förväntade målgruppen med filmen. Exempelvis är persongalleriet alldeles för stort för att det ska fungera i en långfilm om man inte har någon bra koll på allas bakgrundshistorier. Det känns också som att regissören Michael Engler och manusförfattaren Julian Fellowes i mycket kryddar dramaturgin i filmen på att man ska känna igen personerna redan från början.

Downton Abbey är en mycket snygg film att se på. Fantastiska miljöer, lysande foto och utmärkta skådespelare. Allt är mycket välgjort och det känns också som en mycket dyr produktion. Det finns en del märkliga luckor i själva historien men de spacklas över med sockervadd så man tänker inte på dem förrän efter filmen. Det är stort, det är påkostat, men det känns också mycket tomt under den magnifika ytan. Den är framför allt underhållande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Av affischen till Benedikt Erlingssons Woman at War att döma är filmen någon slags tokrolig tjuv-och-polis-komedi, men i själva verket är det en genremässigt något förvirrad skapelse med miljöaktivism i fokus. Framför allt känns den spretig.

Halla jobbar till vardags som körledare i Reykyavik, men hon smyger också omkring på de stora vidderna och saboterar högspänningsledningarna som matar elkraft till det stora aluminiumsmältverket som knaprar i sig bit för bit av den isländska naturen. Hon kallar sig för Mountain Woman när hon till sist får ut sitt miljöterroristiska manifest, men i samma veva får hon veta att hennes adoptionsansökan gått igenom och att det därför finns en liten flicka i Ukraina som väntar på henne. Om man till handlingen även lägger till en tvillingsyster som är på väg till en tvåårsmeditation i Indien och en spansktalande cykelturist som alltid verkar hamna i händelsernas centrum så har man de sinsemellan rätt åtskilda grunderna som bygger den här filmen.

Stilmässigt är filmen en snygg drama-thriller med just miljön i fokus, och med en del riktigt spännande element när Halla jagas av lagens väktare genom den ödsliga naturen. Det rytmen bryts emellanåt av små ovidkommande element åt det absurda och långsökta hållet. Och så har vi det där med att filmmusiken framförs av musiker i filmen, vilket känns uppfriskande trevligt till en början, men som upprepas så mycket att det snarast blir tradigt i längden. Det blir en gimmick, och jag gillar inte sådana. Tyvärr är nog det även det element som jag kommer att minnas längst från Woman at War. och inte det fina fotot, de utmärkta skådespelarinsatserna, eller den i grunden godhjärtade intrigen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Andrew Neiman är 19 år och spelar jazz-trummor, inspirerad av storheter som Buddy Rich. Han tycker själv att han är riktigt bra, och han har blivit antagen som student vid en av de mest prestigefyllda musikskolorna i New York. Väl där får han chansen att spela med i skolans mest prestigefyllda storband som dirigeras av den legendariske orkesterledaren Terence Fletcher. Fletcher är stenhård, illvillig, skrämmande, sadistisk, macho, manipulativ och spritt språngande galen, men Neiman är beredd att ge sitt yttersta för förtjäna sin plats i orkestern.

Whiplash av Damien Chazelle är en film som verkligen inte gör mig sugen på att spela musik. För mig är musik ett sätt att uttrycka och få utlopp för känslor, inte ett sätt att skaffa sig känslor såsom ångest och rädsla. Musik ska inte vara bokstavligt blodigt allvar. Det hindrar inte filmen från att vara välspelad, både musikaliskt och skådespelarmässigt. Den har ett rätt avigt anslag där det musikaliska nötandet fullkomligt dominerar tillställningen, vilket speglar Neimans liv där han väljer bort vänner, familj och romantik för att fokusera helt på musiken.

Historien är enkel, men dramat är stort. Det är laddat mest hela tiden. Så här efter filmen börjar jag fundera på vad den egentligen vill säga. Menar den att den tok-militäriska pennalistiska pedagogiken krävs för att få ut musikalisk perfektion ur eleverna? Är det i så fall värt att försöka följa sina musikaliska drömmar?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.