Hirokazu Kore-edas film Shoplifters är till att börja med ett stycke typisk socialrealism av det slaget som brukar utspela sig i nordengelska industristäder. Det handlar om en mycket fattig familj som bor i ett synnerligen trångt litet skjul, där pappan går med sin son på snattningsrundor i småaffärer om kvällarna för att kunna samla ihop lite av varje till familjen. En kall februarikväll ser han en ensam liten flicka som är ute och fryser. Han tar hem henne och bjuder henne på mat, och välkomnar samtidigt henne till familjen. Trots fattigdomen så bjuds den lilla flickan in, och hon vill gärna stanna kvar för hennes föräldrar är inte alls snälla mot henne.
Filmen är mycket lågmäld och historien berättas på ett eftertänksamt sätt. Allting är egentligen lite gåtfullt, och man får sig bakgrundshistorien om den fattiga familjen berättad i små munsbitar som gör att man mest hela tiden måste tänka efter och omvärdera situationerna i filmen. Familjelivet är såväl en kärleksfull idyll som en hård kamp för överlevnad med små resurser. Frågan som ställs i filmen är ju vad som egentligen krävs av en familj för att så att säga vara en familj.
Jag tycker att Shoplifters är en riktigt bra film. Den känns smart, den får mig att känna mig smart, den fick mig att tänka efter lite extra under filmens gång och den får mig att tänka efteråt. Det är just vad jag vill ha av en bra film.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.