The Rite of the Christmas Dance

Det kan vara trettio år sedan jag senast såg någon film med Helan och Halvan, och jag måste erkänna att jag aldrig förstod deras storhet när jag då såg dem. Därför rådde det bara lätt ljum förväntan när jag skulle se John S Bairds film med namnet Helan & Halvan. Men mina oförväntningar kom på skam och filmen är sevärd.

Filmen handlar inte så mycket om komikerparet Helan och Halvan utan mera om personerna. Filmen inleds med kort avsnitt från Hollywood 1937 när deras framgångar har nått sin höjdpunkt, för att snabbt kontrastera med ett hopp sexton år framåt i tiden till ett sjabbigt nord-England där de är ute på en inte så välbesökt turné och de har blivit slitna, trötta, åldrande och småkrassliga, men tajmingen har de erfarna komikerna kvar. De är fortfarande välkända och populära, men de känns gammelmodiga och ingen vill satsa på dem längre. Halvan är den drivande, och han jobbar på ett filmmanus som bygger på Robin Hood, men det är svårsålt då världen tycks ha sprungit förbi det gamla radarparet. Filmen följer den här turnén, vilket blev det sista de gjorde tillsammans som komiker.

Helan & Halvan är alltså ingen rolig film i grunden, utan snarast rörande och sorgsen med två komiker som inser att världen vill ha något nytt, och att det inte är de som ska stå för det nya. Att de trots allt fortfarande är älskade av en stor publik, men då snarare av nostalgiska skäl än för det nya de gör. Det är därför deras publik är gles trots att de uppträder på mindre scener. Filmen är välgjord med mycket bra skådespeleri i titelrollerna, och när den emellanåt lättar upp lite då deras klassiska gag dyker upp i vardagsaktiviteterna är den närmast lysande. Det kanske är dags att leta upp någon av de gamla filmerna så jag kan finna storheten.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Anthony Zimmer är en genialisk yrkesbrottsling som har skapat sig en stor förmögenhet genom narkotikaaffärer och listiga system för att tvätta pengarna, och han är därför förstås synnerligen eftersökt av polisen i hela världen, men framför allt i Frankrike. Då även rysk organiserad brutal brottslighet är han i hälarna har han sett till att plastikoperera sig till oigenkännlighet för att kunna hålla sig gömd. Han sägs bara ha en enda svaghet, och det är hans älskarinna Chiara Manzoni. Hon har stämt träff med honom på Gare de Lyon, men han ställer in det när han märker att hon är under bevakning. Hon kliver ombord på tåget till Nice och knyter an till en godtyckligt vald man ombord för att lura eventuella förföljare. Det är den mannens oplanerade äventyr som vi får följa under större delen av filmen Anthony Zimmer.

Filmen är regisserad av Jérôme Salle, och är en välpolerad historia som lyckas kombinera en del oväntade vändningar med en hel del vanliga thrillerkomponenter. Vi har den helt vanlige mannen som oväntat hamnar mitt i ett farligt spel där folk dödas och lyxliv levs, och vi har den listige kostymklädde polisen som är bara ett halvt steg efter mästerbrottslingen, och så har vi inte minst en vacker kvinna med lömska avsikter bakom sitt leende. Allt sätts samman på ett ganska listigt sätt, och det blir ordentligt spännande emellanåt, och framsör allt underhållande. Den känns liksom väldigt fransk, och den känns även lite speciell för mig eftersom den spelades in under året jag bodde i Frankrike så alla miljöerna känns liksom precis som jag minns att Frankrike ska vara i smådetaljerna (yoghurten på TGV-tåget, bilparkens sammansättning, …) om man bortser från filmens lyx, förstås.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det drar ihop sig till nyår 1999 och det lilla östnorska samhället laddar upp inför att fira in det nya årtusendet, men sextioplussaren Trond vill vara ensam. Han har precis flyttat tillbaka hem till Norge efter att ha tillbringat hela sitt vuxna liv i Sverige och ser fram emot ensamheten i det lilla och risiga huset han skaffat sig. En granne dyker upp, och det räcker för att dra igång minnena från en viktig sommar i Tronds liv. Sommaren 1948, då Trond och hans far bodde i de här trakterna som ett sätt att komma bort från stadslivet i Oslo. En sommar fylld av hårt skogs- och lantbruksarbete och olyckor av olika slag. Men som det sägs ett par gånger i filmen: “Vi väljer själva när det ska göra ont”.

Det är väldigt tydligt att Hans Petter Morlands film Ut och stjäla hästar bygger på en bok. Dels har den en förhållandevis komplex (eller kanske spretig) uppbyggnad av handlingen, men framför allt har den en berättarröst, vilket känns som ett lite klumpigt sätt att förmedla bokens författares (Per Petterson) historia. Filmen är dock synnerligen vacker. De fina miljöerna visas upp med ett genomtjusigt foto, och dessutom har stor möda lagts ned på ljudet. Allting låter liksom lite extra i Tronds minnen, på samma sätt som det var färgrikare den sommaren.

Filmen drar dock åt alldeles för många håll. Det samtidigt som den emellanåt går mycket sakta framåt. Mycket av scenerna från millenieskiftesvintern består av tystnad och overksamhet. Skådespelarna gör ett utmärkt jobb, men jag skulle ha föredragit en lite rakare berättad film, eller i varje fall något kortare.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Någon gång måste alla trilogier få finna sina slut, och i och med Star Wars: The Rise of Skywalker, av J. J. Abrams, torde även berättelsen om Skywalker ha hunnit till sin ände. Det tog dock en trilogi av trilogier att nå dit, men nu ska väl äntligen den där galaxen långt borta för länge sedan få lite ro.

Handlingen inleds en tid efter händelserna i slutet av Star Wars: The Last Jedi, med en något decimerad “Första Ordning” och en något mer decimerad grupp av rebeller som slickar sina sår. Via en oväntad radiosignal, och ett meddelande från en spion, upptäcks att den gamle hyper-ondingen Kejsare Palpatine åter kommit igång efter att ha avlidit för ett par filmer sedan. Nu är planerna större än någonsin med en veritabel armada av planetförstörare redo att inom kort krossa allt icke-imperiellt i galaxen. Tiden är knapp, och vägen till lösning är krånglig. Först måste man ju hitta rätt, och det kan man bara göra med rätt hjälpmedel, och man måste ha med sig rätt folk. Därför får vi åter träffa gamla favoriter från tidigare filmer för en sista runda mot ondskans krafter.

Filmserien kanske förtjänar en bättre avslutning, men den fyller sin funktion på ett bra sätt. De viktigaste trådarna knyts ihop och det är en lagom nivå av spänning och drama mest hela tiden. Överraskningar finns, men å andra sidan saknas det lite av en knorr på anrättningen. Det stora hotet känns nu i alla fall riktigt allvarligt, men det sjabblas lite med själva poängen med hotet. Vad driver egentligen ondingarna? Men nu äntligen får vi i alla fall en rejäl folklig resning, och det har jag saknat i de tidigare filmerna.

Det känns som min slutkläm här blir lite väl tråkig, men det vettigaste jag kan säga är att filmen är tillräckligt bra…

Redan under förtexterna till Nadine Lebakis film Kapernaum finns det bilder som fastnar. Ett gäng pojkar, som är runt tio år gamla, springer runt och leker krig med trägevär. De gör det obehagligt trovärdigt bland Beiruts halvrasade hus, med alla rörelser på rätt sätt, slår sönder där det går, och blossar cigaretter. Man förstår direkt att det är en minst sagt bister film som drar igång.

Filmens egentliga början sker i en rättssal där en av pojkarna har hamnat. Han säger att han är där för att stämma sina föräldrar för att de har fött honom. Först därefter börjar berättelsen om bakgrunden till domstolssituationen, och det är en rätt hemsk och sorglig historia om pojken Zain som lever i en urfattig familj med ett otal barn i den mest slitna delen av Beirut, och som sliter hårt på mer eller mindre ärliga sätt för att få mat för dagen. Han försöker desperat att få föräldrarna att inte gifta bort hans lillasyster som en delbetalning av hyran, men misslyckas med det. Då flyr han hemmet och träffar efter hand på Rahil, en illegal invandrare från Etiopien som jobbar med olika städjobb, och han får vara barnvakt till hennes ettårige son Yonas. Det tillfälliga hyfsat normala familjelivet han lever i Rahils lägenhet avbryts tyvärr raskt av att världens elände åter ger sig till känna.

Filmen är stark, och framför allt de yngsta huvudpersonerna spelar sina roller mycket trovärdigt. Obegripligt trovärdigt för att vara ett år gammal, det borde ju inte vara möjligt. Annars går berättelsen lite ryckigt, och det kan i alla fall till en början vara rätt svårt att få något grepp om vad som egentligen händer i och med det att det inte var helt klart att huvuddelen av historien är en tillbakablick. Trovärdigheten hos skådespelarna kombineras med ett handkamerabaserat filmande vilket gör att Kapernaum känns mer som en dokumentär än som en spelfilm. Berättelsen blir därmed osentimental och slår därför hårdare. Precis mot slutet blir det hela tyvärr lite krystat och stämningen bryts av på ett lite påklistrat sätt. Det får man lov att glömma, för i övrigt är ju filmen så pass bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.