The Rite of the Christmas Dance

Helena är barnmorska i Petsamo men längtar bort från det inskränkta och brutala livet i traktens byar. Hon förälskar sig i fotografen Johannes och ser sin chans att komma iväg, men det är inte så lätt som det låter. Året är nämligen 1944 och lapplandskriget (det tredje kriget i Finland under andra världskriget) pågår för fullt, och Johannes är en SS-officer som är stationerad i ett läger ett par mil in på den sovjetiska sidan av gränsen. Helena ser till att ta sig ett jobb där för att få vara nära Johannes, men livet i lägret visar sig vara ännu obehagligare än vad man skulle kunna tänka sig. Johannes bär dessutom med sig hemska minnen från tidigare under krigstjänstgöringen. Men kärleken förenar ändå de båda när världen tycks ha blivit galen.

Det är en dramatisk historia som regissören Antti Jokinen berättar i Barnmorskan, fylld av kärlek, spänning, hopp och förtvivlan. Soldater skriker och skjuter, lokalbefolkningen är skitig och våldsam, och alla super. Kriget är bullrigt och otäckt och regnigt, och mycket av det sker i slow motion så att man verkligen känner varje regndroppe som slår ner i leran intill skyttarna. Det blir helt enkelt för mycket av det hela. Historien är egentligen ganska enkel, men filmen piskar upp den på Hollywoodvis till ett större drama än vad som skulle kännas som rimligt. Det känns alltså som om efterproduktionen har blåst upp och sabbat en film som med lite återhållsamhet hade varit riktigt bra. Det är väldigt synd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det här med förväntningar är farligt. Jag har verkligen varit sugen på att se Nocturnal Animals, Tom Fords senaste film. Jag gillade det han tidigare gjort, den har med ett par av mina absoluta favoritskådespelare, och den har ett antal enastående snygga filmaffischer. Med de tokhögt ställda förväntningar jag hade fanns det förstås en oro att filmen skulle göra mig besviken. Som tur var så infriades inte den sistnämnda förväntningen. Jag gillade filmen.

Susan är en framgångsrik gallerist i Los Angeles med en stilig make och ett snyggt hus, men det känns som om hennes liv saknar egentligt innehåll. Hon får oväntat ett romanutkast skickat till sig. Det är skrivet av hennes exmake Edward som hon inte har varit i kontakt med på närmare tjugo år, men på försättsbladet är den tillägnad henne. Hon sätter sig ner och börjar läsa den våldsamma och obehagliga historien, och det lockar även fram minnen från hennes tid med Edward. Men varför har han skickat den till henne? Hon bestämmer sig för att ta kontakt med honom.

Filmen har tre parallella skeenden: Dels nutiden med Susan och boken, dels berättelsen i boken och dels minnena av tiden med Edward. De tre historierna flyter ihop till viss del, men de är väl balanserade och det går att läsa mycket mellan raderna. Filmen är dessutom estetiskt väldigt fin. Det känns som om jag skulle kunna sitta och fundera länge över olika detaljer i den, och även sitta och diskutera dem tills diskussionen närmar sig ältande. Om jag däremot försöker skriva ner funderingarna så blir det bara pretentiöst dravel av orden.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Spelet boule innehåller en filosofisk aspekt. Det går ut på att få sina klot så nära lillen som möjligt. Lillen är så att säga själva centrum för spelet. Ibland kan man hamna i ett läge där det är helt hopplöst att komma närmare än motståndaren, men då är det möjligt att stöta lillen till en mera fördelaktig position. Man kan alltså flytta centrum dit det passar en bättre. Det är något att tänka på om man befinner sig i periferin.

Jätten av Johannes Nyholm skulle man kunna kalla ett social-surrealistiskt drama. Den handlar om Rikard, som är trettio år, autistisk och född med en svår missbildning. Hans far är okänd, och hans mor skildes från honom vid födseln. Boulen är hans allt, och den har han tillsammans med sin vän Roland som alltid står upp för Rikard och skyddar honom mot vardagens skitstövlar. Han har drömmar om nordiska mästerskapen, men världen är hård mot de svaga.

Filmen är fascinerande. Den blandar vardagens gråhet med drömmarnas färggladhet, och känns både som en bagatell och som något riktigt stort. Historien berättas med stor värme och många bouleklot kastas. Filmens musik, som Björn Olsson ligger bakom, ger dessutom en vag känsla av spagetthi-västern och äventyr, och det är ju aldrig fel. Det blir en rätt annorlunda film av det hela, och en film som jag tycker om.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En känd filmregissör ska medverka vid en visning av en av sina filmer med ett tillhörande seminarium, men han råkar anlända till staden en dag för tidigt. Lätt uttråkad knallar han runt och träffar en kvinna som han faller för. Hon är konstnär, och han säger alla de rätta sakerna för att charma henne, men när sanningen ändå kommer fram rasar hans fasad som ett korthus. I andra halvan av filmen börjar historien om, och man får se vad som händer om bara lite ändras i hur båda han och hon framställer sig själva.

Filmen Right Now, Wrong Then av regissören Sang-soo Hong kanske kändes som en god idé på papperet, men var för sig är de båda historievarianterna ganska tråkiga beskrivningar av en uppraggning och en kväll ute. Det är långa samtal om ingenting alls, avbrutna av pinsamma tystnader, och det ser så fruktansvärt stelt ut. Att se historierna efter varandra ger dock en lite spännande effekt när man märker hur lite som krävs för att ganska tvärt ändra förloppet. Jag tyckte tyvärr att helheten ändå blev ganska trist, och hade jag inte vetat om filmens grundidé i förväg är jag inte säker på hur intresserad jag skulle kunna hålla mig under den första historien. De båda historierna håller på nästan en timme var så det blir långt.

Huvudslutsatsen man kan dra efter att ha funderat lite på vad filmen vill säga är i alla fall att med hjälp av ärlighet så verkar det sluta bäst för alla. Det är ju lovvärt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Julieta verkar leva riktigt gott. Hon bor fint, har en pojkvän och ett bra jobb. En dag springer hon på en kvinna som visar sig vara bästisen som Julietas dotter Antía hade när hon växte upp. Bästisen säger att hon nyligen träffat på Antía och att hon såg sliten ut. Då rasar någonting samman för Julieta, eftersom hon själv inte träffat sin dotter på ohyggligt lång tid. Julieta lämnar pojkvännen, flyttar till en ny lägenhet och börjar skriva ett långt brev till Antía som berättar hela historien om Julietas liv. Den historien via tillbakablickar, och sakta men säkert börjar skeendet nystas ut.

Julieta av Pedro Almodóvar berättar en riktigt stark historia. Filmen är fylld av starka känslor, starka färger och stora närbilder. Det känns nästan som det blir lite för mycket av allt, då det emellanåt närmast drar åt det bibliska hållet, men filmen håller ihop. Jag vill veta vad som har hänt, varför det blev som det blev, och framför allt hur alla ska gå vidare. Jag kanske själv behöver mera passion.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I en cell i någon slags militär anläggning hålls en flicka fången. Hon heter Melanie, och hon förs fastlåst i en rullstol och med vapen riktade mot skallen till en lektionssal där hon, tillsammans med ett tjugotal andra fastkedjade barn, undervisas i största allmänhet som en del i något slags experiment. Uppenbarligen har något gått mycket snett i världen som verkar vara i slutfasen av något undergångsskeende. Roten till det onda visar sig vara en mycket smittsam svampinfektion som snabbt förvandlar vanligt folk till bitska och blodtörstiga, men som tur var dumma, zombieliknande varelser, och Melanie kan vara nyckeln till ett fungerande vaccin.

Filmen The Girl with All the Gifts av Colm McCarthy är riktigt spännande. Med ganska enkla medel höll den mig fast hela tiden, och jag kom flera gånger på mig själv med att hålla andan. Jag är riktigt tacksam för att det för en gångs skull inte är specialeffekterna som är filmens hjärta, som som så ofta i den här typen av filmer, utan att det är själva handlingen som får stå i fokus. Filmen ställer en del bra frågor och tar till flera oväntade grepp. Personligen gillar jag också att delar av filmen utspelar sig i ett murgrönerufsigt London som stått otuktat i ett tiotal år.

Det är en filmatisering av en bok med samma namn av M. R. Carey. Den har jag inte läst, men av vad jag precis har sett att döma borde jag kanske göra det.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.