Den syriska förlovningsringen

I borgmästarhemmet i en liten by i Libanon drar det ihop sig till förlovningsfest då dotterns blivande man har bjudits in tillsammans med sina föräldrar. Thérèse, frun i huset, ser verkligen fram emot tillställningen, men det ingen sagt henne är att pojkvännen är syrier då hon hatar syrier efter att hennes bror dött av en syrisk bomb under inbördeskriget. Hon gör därför upp en listig plan för att avstyra förlovningen.

Den syriska förlovningsringen, av Sophie Boutros, är på ytan en rätt harmlös komedi, men med en mörk bakgrund i krig och kulturkrockar som snarast liknar hat. Det är också den kontrasten som gör filmen intressant. Annars följer filmen rätt troget mönstret från både romantiska situationskomedier och folklustspel med många högljudda diskussioner med viftande armar, och många kraftiga känsloyttringar. Det finns en del krystade kombinationer av händelser i filmen, och dessutom är skådespelarna rätt stela, så det är tyvärr svårt att ta filmen på allvar trots dess allvarliga bakgrund. Men den roar, och det är ju ändå poängen med en komedi.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Arès

Om 18 år i Paris har allting gått åt skogen. Storföretagen har tagit över allt, och för att hålla befolkningen underhållen och lugn ordnas TV-sända slagsmål där det mesta är tillåtet. Framför allt doping. Arès är lite av en föredetting i branschen, men tvingas mot sin vilja kliva in i ringen igen för att skydda sin syster och hennes båda döttrar.

Det skulle ha kunnat blivit en film med rader av dystopi-klyschor som följer på varandra, men Arès av
Jean-Patrick Benes lyckas överraska mig. Den kanske inte är så visuellt klatschig som den hade kunnat vara, men historiens snårighet och hela det nattsvarta pessimistiska anslaget lyfter upp den ändå. Den kändes måhända onödigt våldsam på sina ställen, och själva bakgrunden till historien fungerar inte riktigt. Ett samhälle kan liksom inte fungera på det sättet trots att så mycket energi i filmen gått åt till att beskriva hur samhället ser ut och hur det blev som det blev. Som helhet är filmen helt OK.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Om själ och kropp

Två hjortar i en skog som är klädd i vacker vinterskrud och ett slakteri i Budapest. Det tar ett tag innan man får någon klarhet i den kopplingen när man ser Om själ och kropp av Ildikó Enyedi. En ledtråd finns i filmens titel.

På slakteriet arbetar en medelålders manlig ekonomichef, Endre, och en nyanställd yngre kvinnlig kvalitetsinspektör, Maria. Han har bara en fungerande arm, och hon har någon obestämd psykisk diagnos som gör att hennes sociala liv krånglar. Som en följd av en utredning efter ett brott upptäcker de båda att de delar samma dröm. Det gör att de sakta dras till varandra och med tiden utvecklar en ganska komplicerad relation.

Filmen frossar i bilder från slakteriet. Man får noggrant följa slaktprocessens detaljer, så det är mycket blod i vit belysning och kött. Man får också följa hur Maria arbetar med att försöka lära sig hur man ska vara om man är som vanligt folk, och hur Endre försöker att åter få in lite känslor i sitt liv.

Det känns konstigt att kalla filmens foto för vackert, men det är nog det ord som ändå passar bäst för att beskriva det. Dels det mer traditionellt vackra med hjortarna i snön, men också i hur arbetet på slakteriet fortgår på ett närmast rituellt vis. Historien som berättas är också spännande och intressant, trots att den är fylld med blod och att alla känslor utvecklas så oerhört långsamt. Återhållsamt och vackert. Det finns säkert mycket att hämta ur filmen om man gör en djupare analys, men jag är glad ändå.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Heartstone

Vacker och brutal är den isländska naturen, och det verkar färga av sig på livet i den lilla och mycket ensliga byn i Heartstone. Thor är en pojke som bor i ett rätt stökigt hem med sin kärlekstörstande mor och två irriterande storasystrar, medan Kristian har en supande och misshandlande far. Thor och Kristian är bästa vänner, men under sommaren som den större delen av filmen utspelar sig, så börjar de upptäcka kärleken. Det skulle kunna vara enkelt, men Thor svärmar för Beth medan Kristians hjärta verkar gå åt ett helt annat håll.

Guðmundur Arnar Guðmundsson har tidigare regisserat kortfilmer. Det här är hans första film i längre format, och det märks. Hela sättet som historien dras fram med använder det typiska bildspråket som är så vanligt i kortfilm, där inte så mycket egentligen händer i scenerna men det ser bra ut på bild. Det blir lite ansträngande i längden när filmen är drygt två timmar lång. För övrigt är det en alldeles utmärkt film, men den är mycket brutal. I byn skvallrar alla om alla, och det hänger hela tiden hot om våld i luften. Det är också spännande att till skillnad från många andra filmer låta berättelsen koncentrera sig på Thor, den mindre intressanta i vänskapsduon. Filmen blir därmed mera reaktioner på yttre händelser än en rak berättelse. Allt handlar om att gå vidare, att överleva, att växa upp.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Avd. för grubblerier

Bokomslag Avd. för grubblerier

Man kan inleda böcker på många sätt. Ett av dem är:

Antiloper har 10 gånger skarpare syn, sa du. Det var precis i början eller strax efter. Det betyder att de under en klar natt kan se Saturnus ringar.

och det är ett ganska typiskt exempel på hur innehållet i den säregna boken Avd. för grubblerier av Jenny Offill ser ut. Bokens berättare förmedlar nämligen effektivt genom korta konkreta minnesfragment historien om ett äktenskap och hur svårt allting kan bli när livet inte tar den riktningen man trodde att det skulle göra.

Bokens berättare är en författarinna i New York, som inte får ihop sin andra roman, undervisar i kreativt skrivande, och spökskriver en bok åt en misslyckad astronaut för pengarnas skull. Hon hittar en snäll musiker, får en dotter som skriker, och får vägglöss. Och så kommer hon på sin make med att ha en affär med yngre kvinna. Historien är inte speciell på något sätt, men det är däremot hur den är berättad. Minnesfragmenten är verkligen korta, och ibland närmare aforismer än något annat, men tillsammans målar de upp bilden av hennes drömmar och tankar, glädje och sorg. Det är riktigt dråpligt emellanåt, men allt som oftast ofta lyser oro och sorg igenom över att inte vara den hon vill vara.

Boken går snabbt att läsa, även om man stannar upp i läsandet och själv tänker efter och börjar grubbla över tillvaron. Jag tycker mycket om sättet på vilket boken berättas, även om det är lite skrämmande att sättet som hon tänker på känns oroväckande nära mitt eget sätt att tänka. En liten rolig detalj är att bokens berättare klagar på att hennes elever måste tänka på att hålla isär författarröst och romanfigurer, för att sedan mitt i boken plötsligt byta ut berättarens “jag” till “hustrun”. Sådana små lekar med formen friskar också upp, och får mig som läsare att känna mig lite listig. Då gör det inte heller något att en astronomisk term råkat blivit helt fel (kan dock komma från översättningen).

Återstoden av dagen

Bokomslag Återstoden av dagen

Det känns faktiskt lite genant att behöva medge att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att läsa Återstoden av dagen om det inte vore för att bokens författare, Kazuo Ishiguro, råkat bli tilldelad ett Nobelpris. Jag har nämligen haft en del förutfattade meningar grundade på att filmen som bygger på boken verkade tråkig av affischen att döma. Tack akademin för att ni fick mig att ändra mina förutfattade meningar!

Historien kan sammanfattas mycket kort: Butlern Stevens åker år 1956 på semester för första gången i sitt liv, och tänker tillbaka på vad som hänt i hans arbetsliv.

Det som gör boken så bra är att man får komma in i huvudet på Stevens. Han är den lojale Butlern som under årtionden tjänat i Darlington Hall i hemmet hos en av de mest inflytelserika familjerna i Storbritannien men som nu i princip följt med i köpet när en amerikan köpt huset. Han är butlern som med en känsla av triumf minns sin fars dödsdag, eftersom han trots allt kunde fullfölja sina arbetsplikter. Mycket av det han tänker tillbaka på rör sig med ett stukat Europa i bakgrunden där lord Darlington med gammalmodig diplomati försöker hindra ett nytt stort krig att flamma upp. Det är miss Kenton, den tidigare hushållerskan på Darlington Hall, som är målet för Stevens bilsemester, och många av minnena kretsar också kring deras (förstås) strikt yrkesmässiga relation.

Boken är välskriven, vemodig och småroligt ironisk på samma gång. Dessutom är den tankeväckande med hur långt man egentligen kan sträcka sig för att undvika att visa någon som helst personlighet.