Recension / Review – Page 89 – The Rite of the Christmas Dance

Neverwhere

Once again I have dived into a book about the London that is hidden from view. In Neverwhere Neil Gaiman describes London Below – the city beneath the City, inhabited by the people that have fallen through the cracks as well as by fantastical characters an mythical beings. Inthe book we follow the adventures experienced by Richard Mayhew in abandoned underground stations and Victorian sewer tunnels, after he helps a bleeding girl in bad shape that he finds on the pavement instead of accompanying his fiancé at an important dinner with her influential, and even more important, boss. He learns about the dangers (such as why the gap should be minded) and some of the history of London Below while trying to save it all and return to London Above.

After reading the book I learned that the first incarnation of this story was as a TV-series produced by BBC. This background explains the somewhat linear progression of the plot, the, at times too detailed, visual descriptions and some weak characterisations. These peculiarities are well compensated by the fantastic world which Gaiman lets us catch a multitude of glimpses of, and the thrilling story itself. It is an entertaining book that was a perfect read for me in small, but frequent, doses, so that it would last a little longer.

Mason & Dixon

Det är juletid i herrens år 1786. Pastor Wicks Cherrycoke sitter i ett stort hus i Philadelphia (USA) och berättar skrönor ur sitt spännande och händelserika liv för alla som vill höra på. Således börjar han berättelsen om sina vänner Charles Mason, astronom, och Jeremiah Dixon, lantmätare. Dessa båda britter träffades första gången när de skulle bege sig ut på en expedition till Sumatra för att observera den sällsynta händelsen i juni 1761 då planeten Venus passerar mellan jorden och solen på så sätt att man från jorden kan se Venus som en svart fläck på solskiva. Genom noggranna observationer från platser med vitt skilda latituder kan man beräkna avståndet till solen, och således få ett begrepp om avstånden i rymden – storleken på skapelsen. Sedan dess har det bara skett ytterligare fem Venus-passager, varav jag tillbringade den senaste (5-6 juni 2012) med att medverka i ett stort jippo i Tromsø för att knyta an till moderna observationsmetoder och väcka lokalbefolkningens intresse för naturvetenskap. Nästa chans att se Venus som en svart prick är i december 2117, om man förstås inte väljer att lämna jordens trygga famn. Nåväl. Expeditionen till Sumatra går om intet redan tidigt, och istället bär det av till Kapprovinsen på samma ärende. Något år senare samarbetar Mason och Dixon åter igen när de genomför uppdraget att exakt mäta ut och på marken markera den spikraka gränsen mellan de amerikanska staterna Maryland och Pensylvania, vad som nu kallas Mason-Dixon-linjen, vilket tar knappt fyra år i anspråk.

Utifrån den här ganska linjära, och om man ska vara ärlig, vilket man alltid ska vara, på ytan inte särskilt upphetsande, grundhandlingen har Thomas Pynchon i Mason & Dixon fabulerat synnerligen fritt, i kringelikrokar och med massor av sidospår. Någonstans i bakgrunden finns en komplicerad jesuitisk konspiration vars innehåll man inte riktigt får grepp om. En högt stående mekanisk anka och hennes relation till en fransk kock i exil är element som kan vara av vikt för berättelsen, liksom även vart de elva dagarna i september som försvann vid den engelska kalenderreformen 1752 egentligen tog vägen och vad de används till. Talande och tigande hundar, “svenska” skogshuggare och kändisar som Benjamin Franklin och George Washington har roller av vikt. Och så vidare, och så vidare, osv. Berättarglädjen och fantasin är alltså i centrum i den här boken.

Enligt vad jag har förstått så har Pynchon i den engelska originaltexten använt ett språk som ska vara en slags pastisch på typiska amerikanska texter från sent 1700-tal, fastän med väl medvetna anakronismer. Den svenska översättaren (Hans-Jacob Nilsson) har gjort ett heroiskt arbete med att bibehålla den effekten, vilket gör att det kan kännas en smula trögläst emellanåt med alla städse och emedan som finns i texten, och dessutom det frikostiga användandet av stor bokstav i början av substantiven. När man väl vant sig med detta så bidrar det till sköna känslan av att sjunka ner i den här bokens värld, med dess speciella inbyggda logik.

Den här tegelstenen till bok införskaffade jag på rea våren 2004. I över tio hade den hållit sig oläst. Jag ångrar verkligen inte att den äntligen blivit läst.

Type:Rider

Type:Rider är ett elegant litet spel med den stora ambitionen att få spelaren att lära sig typografins historia.

I spelet styr man två punkter (ett kolon? ett trema?) genom nio olika banor plus en rätt vansinnig bonusbana. Varje bana består av fyra olika delar där man alternerar mellan plattformsspelande och problemlöserier, med ett fokus på en epok inom tryckkonsten per bana. Detta fokus ger sig till känna både genom den väldigt snygga grafiska designen av spelet och den väl passande stämningsbyggande musiken. Min favoritdel i spelet, både grafiskt och musikaliskt, är “Futura” om de första decennierna av förra seklet. Skärmbilden här ovanför är tagen från just den delen.

Eftersom poängen med spelet till står del är att lära ut något om typografi och tryckarhistoria till spelare så ingår att moment att samla asterisker, med sex stycken utspridda i varje bana. Varje asterisk ger spelaren ett kort kapitel att läsa om någon aspekt kring banans tema, vilket väldigt mycket påminner om de typiska informationstavlorna som brukar finnas i muséer. Tyvärr finns det, i alla fall i android-versionen en hel del småfel i texterna. En rejäl blunder som jag hittade i både Windows- och Androidversionerna är påståendet att den ryske konstnären Malevitj var supremacist (någon som tror på den egna gruppens överhöghet) i stället för det korrekta suprematist (någon som tillhör suprematismen, en konstinriktning). Dessutom är det lite märkligt att informationstexterna i ett spel som handlar om typografi inte är särskilt prydligt satta.

Med all den här fokusen på utseende och ljud så kan man ju undra hur Type:Rider egentligen är att spela. Svaret är att det emellanåt är riktigt frustrerande spel. Inte för att det i grunden är särskilt svårt utan för att själva styrningen är rätt trög och inte riktigt svarar som den ska, vilket gör det svårt att tajma hopp och andra manövrer i plattformsspelsdelarna. Dessutom hände det mig förvånansvärt ofta att jag hamnade i lägen där jag måste avbryta banan och börja om. Exempelvis hamnade jag flera gånger ograciöst grensle över seriffer utan någon möjlighet att komma loss. En mindre genomtänkt detalj är också att spelet uppenbarligen vill att man ska läsa informationtavlorna direkt man hittar dem så att man får passande musik till, men det gör att spelrytmen bryts av å det grövsta.

Det är alltså ett synnerligen vackert spel, som dessutom är lärorikt. Det gör att spelet är väl värt att spela trots att styrningen kan kännas frustrerande trög emellanåt.

How music works

David Byrne is one of my old heroes, as frontman of Talking Heads, solo artist as well as film director. In How music works, just as the title states, he explains in writing how music works. In the ten chapters of the book he goes through several aspects of the creative processes behind the music, how the music created is affected by the venue it is made for or the development of technology, and also briefly how the music industry functions.

Of particular interest for me are the stories of the creative process behind the Talking Heads albums. Now I understand why their music evolved the way it did through their discography.

Each chapter of the book is written to be more or less self-contained so that they could be read in any order. This is good if you are interested in only one aspect of music but if you, like me, prefer to read through the book from the beginning to the end you notice that there is some repetition in places. However, since repetition is quite an important aspect of music it does not really matter much for the overall impression of the book.

I certainly recommend this book to everybody with the slightest interest in music and its conjuration. Now it is time to make some music.

Closure

Closure is a puzzle game that I have found myself playing far too much during the last week or so.

The main idea of the game is that illumination is everything. Anything that is not illuminated you cannot see and thus it does not exist. This means that in order to walk around you need to make sure that there is a light source anywhere enabling you to see the floor. This also means that you can pass through walls and other obstacles by making sure that they are kept in the dark. Thus, in order to progress in the game, the player has to think a lot about how to place the light-bulbs and where to direct the lamps, so that the next door can be reached.

The importance of illumination is also reflected in the beutifully aesthetic artwork in the game. It is refreshing to play a game with such large amounts of darkness, making the rooms in the game feel both infinite in extent and cramped at the same time. In combination with the fittingly moodful music, it creates an eerie atmosphere throughout the game making the impression that there is an important story being told in the game. The problem is that I cannot in any way understand the meaning of it, but I still need to solve the next puzzle (and the next) in order to find closure in the end.

After the unusually well-made tutorial, three doors are presented. Behind each door lies a different world (factory, hospital, carnival), each containing 24 levels with, in general, progressively more advanced puzzles. There are, however, some puzzles that are really difficult to solve lying out of order of the general progression, but none of them were impossible to solve, even for a novice puzzle gamer like I am.

I really enjoyed playing Closure, and I recommend it to anyone who likes atmospheric games with puzzles requiring some serious thinking, and who can put up with, at times, somewhat over-arty game design choices.

Rivers of London

I was living in London for four years, and during that time I began considering London itself as a living organism, similar to the description of the city in Peter Ackroyd’s monumental London: The Biography. These ideas also appear in Rivers of London by Ben Aaronovitch, where the London rivers are present in a much personal manner than in most other stories I have read.

Rivers of London is a detective story, beginning when a beheaded body is found at Covent Garden. The main character in the book, Peter Grant, is a probationary constable in the Metropolitan Police and he gets the task of guarding the crime scene after the body and everybody else involved in the investigation has left. Somewhat surprisingly he finds a witness to the crime lingering at the scene, and more surprisingly the witness turns out to be a ghost. It turns out that the Police has a unit for supernatural cases, and Grant is transferred to this unit under the supervision of Inspector Nightingale, who also happens to be a wizard.

I enjoyed reading this book. The setting in central London is of course one of the reasons for an Anglophile like myself to like the book, but also the relaxed language, which reminded me to some extent about the writing of Douglas Adams, made the book a pleasant read. It feels good to be able to follow many of the geographical and pop-cultural references interspersed in the text. Unfortunately, the sequences in the book that are focusing on action and suspense feel less exciting than the rest, and the habit of having cliffhangers at the end of the chapters feels constrained at times. However, the good mood and the large amount of creative ideas compensate these flaws more than enough.

This is the first in a series of novels following Peter Grant and his adventures solving crimes amongst London’s unknown inhabitants. There is a clear risk that I will read more books from this series.