Category: Läsning / Reading

Nybyggarna är den tredje boken i Vilhelm Mobergs emigrant-tetralogi, och boken tar vid efter de tidigare delarna Utvandrarna och Invandrarna.

Det börjar komma allt fler nybyggare till markerna i Minnesota, så livet för Karl-Oskar och hans familj blir allt mindre ensamt i och med att de får allt fler nya grannar. Även i övrigt blir tillvaron allt bättre, med goda skördar i bördig jord och ett allt mer organiserat samhälle. Minnesota uppgraderas till delstat, och nu får Karl-Oskar rösta i valet till president i Nordamerikas Förenta Stater. Hans bror Robert dyker upp igen efter att ha gett sig av till Kalifornien för att gräva guld.

Det händer inte alls lika mycket på det familjenära planet i den här boken som i de tidigare delarna i serien, och det gör att jag inte grips med lika mycket i berättelsen som tidigare. Å andra sidan finns Roberts berättelse från Kalifornienvägen med för att sätta färg på anrättningen, men det tycker jag slarvas bort genom ett märkligt berättartekniskt val av den gode Moberg. Historien berättas nämligen, åtminstone delvis, av Roberts sargade öra och det blir egentligen mest krystat och det greppet passar inte heller riktigt in i resten av boken ganska raka text. Även de ibland långa grubblerierna kring hemlängtan blir lite jobbiga i längden eftersom de inte leder någon vart utan mest går runt i cirklar. För övrigt så håller boken samma höga klass som de tidigare böckerna, och jag känner att jag ändå måste avrunda bokserien med att läsa sista delen. Jag vill ju veta om Kristinas astrakanapel någonsin får bära frukt.

Har man sagt A får man ro båten i land, som min far har sagt. Har man läst Utvandrarna får man lov att fortsätta läsa utvandrar-tetralogin av Vilhelm Moberg. Därför har jag nu fortsatt i och med att jag nu även läst Invandrarna.

Berättelsen inleds när bonden Karl-Oskar från Korparmoen, Ljuder socken, stiger iland i New York tillsammans med sitt dryga dussinet medresenärer från hembygden. Därefter fårman följa utvandrarna/invandrarna de förvirrande första stegen i det nya landet, när de medhjälp av flodbåt, tåg, insjöfarare och hjulångare beger sig mot Minnesota Territory. Väl där börjar de bygga sig nya hem i det främman landet som är så olikt det hemvana och ändå så bekant.

Det är en god läsning, och som jag redan tidigare skrivit så är det lätt att förstå att bokserien är så älskad som den är. Jag tycker dock att själva berättandet känns en smula obalanserat, en del avsnitt som jag upplever som ganska ointressanta läggs det mycket berättarvikt vid, medan andra delar som jag skulle kunna snärjas in i ordentligt bara skummas förbi lite snabbt. Dessutom skulle jag föredra mera vikt på bosättandet och mindre på vägen dit, men det är ju lite sent att ändra på texten nu… Hur som helst så är det tydligt att Moberg har lagt ner mycket möda på ordentliga bakgrundsstudier innan han författade historien. Människorna i berättelsen känns levande, och miljöerna känns äkta.

Nu måste jag fortsätta med böckerna, för jag vill ju veta hur det går för alla efter den svåra första vintern, och hur det går med Karl-Oskars bror Roberts guldgrävarplaner, och så vidare, och så vidare.

Vissa böcker känner så gott som alla till. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en sådan bok. Berättelsen om bonden Karl-Oskar i Ljuder socken som efter ett par år av missväxt under mitten av 1800-talet bestämmer sig för att ta familjen med sig och emigrera till Amerika har ju även blivit film och musikal. Jag har fram till nu noggrannt undvikit den i alla dess former.

Det är lätt att förstå varför berättelsen är så älskad som den är. Boken är välskriven, och Moberg har lyckats få den att kännas i stort sett dokumentär – som om han själv var med på plats för att anteckna personernas tankar och resonemang. Som läsare bryr man sig om familjen, och jag grät till och med en rejäl skvätt vid ett av de mera avgörande ställena i handlingen. Ibland kan texten dock kännas en smula ältande.

Historien i den här första delen av roman-tetralogin om utvandrarna slutar precis vid landstigningen i det nya landet. Jag vill veta hur det går, så jag fortsätter glatt med nästa del.

Idag tillkännagavs att årets Nobelpris i fysik gått till Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för att de uppfunnit blå ljusdioder. Då passar det synnerligen utmärkt att den senaste boken jag läst har Nobelpriset i fysik och en japansk forskargrupp som mycket centrala delar i handlingen.

Einsteins arvingar av L. P. Ramberg inleds med att Takeo Ohashi ägnar ett par sidor av boken åt ett fall. Det är ett mycket speciellt fall eftersom det sker i det centrala schaktet av det lutande tornet i Pisa, vilket förstås medför att han dör vid nedslaget femtioen höjdmeter under fallets början. Takeo Ohashi var, innan fallet, en teoretisk fysiker som arbetat med att både teoretiskt och experimentellt påvisa gravitationsvågor. Anledningen till att han befann sig i Pisa var att han hade inbjudits att tala vid en större vetenskaplig kongress. Hans presentation skulle ha titeln Einsteins arvingar, men ingen utom han själv vet vad den skulle handla om, förutom det att det skulle vara något riktigt stort och omvälvande.

I och med att gravitationvågor är ett rätt så sexigt område inom fysiken, och att detektionen av dessa är ett så pass stort framsteg att det inte gjorts än i verkligheten, så är det förstås ett aktuellt ämne för Nobelpriset i fysik. Kungliga Vetenskapsakademin blir naturligtvis nervösa när en av huvudkandidaterna till Nobelpriset tar och dör under mystiska omständigheter, så de skickar en utredare (Anneli Vinka) till Pisa för att utröna huruvida dödsfallet var en olycka, självmord eller påtvingat. Allt för att undvika skandaler. Anneli är själv en duglig teoretisk fysiker, men hon var dessutom Takeo Ohashis älskarinna, så hon fortsätter med sina efterforskningar långt efter att alla andra är nöjda med svaret.

Det är lite småtrevligt att läsa en spänningsroman som till ganska stora delar tilldrar sig i den föga glamorösa fysikforskningsvärlden, men egentligen borde jag känna mig mera hemma i beskrivningarna av hur det fungerar i forskarmiljön än vad jag faktiskt gör. Nästan allt som beskrivs känns främmande för mig. Kanske beror det på att mtt område inom rymdfysiken av naturen är ett mindre spännande område än teoretisk fysik, men det tvivlar jag starkt på. Intrigerna högre upp i den akademiska hackordningen som beskrivs i boken är ändå roliga att följa.

Som vanligt i spänningsromaner blir det lite tradigt med alla cliff-hangers, och efter ett varit med om ett större antal oväntade vändningar så börjar man ledsna lite. Man börjar vänta sig det oväntade mest hela tiden, och då kan man knappast längre kalla det för oväntat. Jag blev också småirriterad på hur endimensionellt personerna i boken beter sig, vilket ju står i alltför stor kontrast till den fyrdimensionella beskrivningen av rumtiden som flera av dem arbetar med till vardags. Men jag var ju tvungen att fortsätta läsa för att få veta hur det skulle gå, och det hade jag egentligen inget emot. Det här är en utmärkt bok att koppla av med när man sliter med ansökningar om medel för implementation av internationella forskningsinfrastrukturer!

Slaktare små är den andra delen i Erik Granströms berättelse om den femte konfluxen. Boken inleds ett par månader efter händelserna i slutet av den första boken i berättelsen (Svavelvinter), vilken man bör ha läst för att få fullt utbyte av den här historien.

Handlingen utspelar sig i Trakorien, som är ett tämligen löst sammanhållet örike fyllt av inre komplicerade politiska och religiösa konflikter. Trakorien, och resten av världen i boken, kom från början till som ett tillbehör till det gamla rollspelet Drakar och Demoner och hela historien om den femte konfluxen bygger på en kampanjmodul med samma tema. Den här ganska ovanliga bakgrunden till boken gör att dess allra främsta sida är själva världen i sig. Det som gör att bokens värld fungerar så bra är att den är så väldigt långt ifrån fungerande i sig själv med maktstrukturer som inte håller ihop, en hemlig polis som genom bristerna i systemet gjort sig synnerligen mäktig och små mängder magi som spiller omkring lite här och där. Logiken i världen märks exempelvis av att personerna i boken med självklarhet använder sig av en hel del märkliga idiomatiska uttryck när de talar.

En bok är dock mer än en fungerande värld: det krävs en berättelse också. I Slaktare små börjar historien förhållandevis långsamt, och det tar en god stund i boken innan det börjar hetta till på allvar. Läsningen blev liksom ojämn, både i tempot i berättelsen och i graden av intresse som byggdes upp hos mig. Det är en väldig massa olika trådar som fortsätter från Svavelvinter, och många av dem, även sådana som bara dyker upp långt ute i periferin, löses inte heller upp här utan får vänta till kommande delar.

Eftersom jag är en ovan läsare av fantasylitteratur, och har dåligt namnminne, så känns det för mig som om det är alldeles för många namn i boken. Namnregistret i slutet av boken innehåller drygt etthundra namn, och det behövde jag titta till oftare än jag borde. En karta över Trakorien är också närmast nödvändig, men jag förvirras ändå av alla namn.

Historien i sig känns lite tunnare i den här delen än i den tidigare delen. Jag tyckte inte att den kändes lika angelägen. Men å andra sidan så vill jag ju veta hur det går för alla inblandade karaktärer nu när den femte konfluxen närmar sig allt mer. Jag vill också veta vad den femte konfluxen egentligen innebär. Det känns dock inte riktigt akut att ta reda på det, så jag väntar nog ett slag med att läsa vidare i de fortsatta delarna.

Moon over Soho is the second book by Ben Aaronovitch about Peter Grant, detective constable at ESC9 (Economic and Specialist Crime Unit 9) – the unit of the London Metropolitan Police dealing with magic related crimes. In this book, the high mortality rate of talented musicians in the London jazz scene is initially investigated when a series of very bloody killings of males nightclub visitors begins.

After a surprisingly slow start, the pace of story picks up and is very thrilling towards the end of the book. The text has very detailed descriptions of detective work and the bureaucracy surrounding it, which combined with the also detailed magic descriptions gives it a quite odd slant that I enjoyed reading. The quite relaxed writing in general, with some humour at its heart, and of course the London setting are also things that I like. However, it is very clear that this is the second book in a series of books. In the earlier book, Rivers of London, a lot of the set-up is explained, and without having read those explanations this book would probably be very difficult to understand. Additionally, there are several loose threads at the end of this book that I expect will be tied up in a later book. I prefer more self-contained books. Now I feel that I have to continue reading this series, being forced to enjoy more time together with Peter Grant in the magic world of London.