Einsteins arvingar

Bokomslag Einsteins arvingar (e-bok)

Idag tillkännagavs att årets Nobelpris i fysik gått till Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för att de uppfunnit blå ljusdioder. Då passar det synnerligen utmärkt att den senaste boken jag läst har Nobelpriset i fysik och en japansk forskargrupp som mycket centrala delar i handlingen.

Einsteins arvingar av L. P. Ramberg inleds med att Takeo Ohashi ägnar ett par sidor av boken åt ett fall. Det är ett mycket speciellt fall eftersom det sker i det centrala schaktet av det lutande tornet i Pisa, vilket förstås medför att han dör vid nedslaget femtioen höjdmeter under fallets början. Takeo Ohashi var, innan fallet, en teoretisk fysiker som arbetat med att både teoretiskt och experimentellt påvisa gravitationsvågor. Anledningen till att han befann sig i Pisa var att han hade inbjudits att tala vid en större vetenskaplig kongress. Hans presentation skulle ha titeln Einsteins arvingar, men ingen utom han själv vet vad den skulle handla om, förutom det att det skulle vara något riktigt stort och omvälvande.

I och med att gravitationvågor är ett rätt så sexigt område inom fysiken, och att detektionen av dessa är ett så pass stort framsteg att det inte gjorts än i verkligheten, så är det förstås ett aktuellt ämne för Nobelpriset i fysik. Kungliga Vetenskapsakademin blir naturligtvis nervösa när en av huvudkandidaterna till Nobelpriset tar och dör under mystiska omständigheter, så de skickar en utredare (Anneli Vinka) till Pisa för att utröna huruvida dödsfallet var en olycka, självmord eller påtvingat. Allt för att undvika skandaler. Anneli är själv en duglig teoretisk fysiker, men hon var dessutom Takeo Ohashis älskarinna, så hon fortsätter med sina efterforskningar långt efter att alla andra är nöjda med svaret.

Det är lite småtrevligt att läsa en spänningsroman som till ganska stora delar tilldrar sig i den föga glamorösa fysikforskningsvärlden, men egentligen borde jag känna mig mera hemma i beskrivningarna av hur det fungerar i forskarmiljön än vad jag faktiskt gör. Nästan allt som beskrivs känns främmande för mig. Kanske beror det på att mtt område inom rymdfysiken av naturen är ett mindre spännande område än teoretisk fysik, men det tvivlar jag starkt på. Intrigerna högre upp i den akademiska hackordningen som beskrivs i boken är ändå roliga att följa.

Som vanligt i spänningsromaner blir det lite tradigt med alla cliff-hangers, och efter ett varit med om ett större antal oväntade vändningar så börjar man ledsna lite. Man börjar vänta sig det oväntade mest hela tiden, och då kan man knappast längre kalla det för oväntat. Jag blev också småirriterad på hur endimensionellt personerna i boken beter sig, vilket ju står i alltför stor kontrast till den fyrdimensionella beskrivningen av rumtiden som flera av dem arbetar med till vardags. Men jag var ju tvungen att fortsätta läsa för att få veta hur det skulle gå, och det hade jag egentligen inget emot. Det här är en utmärkt bok att koppla av med när man sliter med ansökningar om medel för implementation av internationella forskningsinfrastrukturer!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.