Category: Film

Det känns som om Chiron aldrig hade någon egentlig chans. Han växer upp i de sämre delarna av Miami där han blir retad av sina jämnåriga kamrater. Han hittar en langare att se upp till som en fadersfigur, men som dessutom förser Chirons mamma med crack. Det finns verkligen ingen rimlig väg ut, så han växer upp rädd och skadad, och med kroppen fylld av undertryckta känslor, och formas därmed till någon han egentligen inte vill vara.

Moonlight av Barry Jenkins skulle kunna ha blivit ett pekoral med de pretentioner som manuset är fyllt med, men filmen håller sig ifrån det och är i stället riktigt bra. Det finns en slags lekfullhet i skildringen av misären där kameran emellanåt glider omkring och fångar upp små detaljer, där klippen kan ske på listiga ställen och där musikvalet ofta betyder mer än att bara vara bakgrund till bilderna. Skådespelarna är också riktigt bra, även när de måste leverera plattityder maskerade till visdomsord. Filmen känns lite oslipad, men det gör den bara bättre i mitt tycke. Det tog ett litet tag att komma in i den, men efter ett tag var jag fast. Lite utdragen kunde den bitvis kännas, men inte seg utan den lät bara historien sakta komma fram. Moonlight känns alltså precis som en typisk sådan där film som kommer att snurra i huvudet länge utan att omedelbart ha fångat intresset. Det är sådana filmer som vinner priser…

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är rätt ovanligt att se en filmad rak hyllning av en samtida hjälte, men det är just vad Oliver Stone har satt ihop i filmen Snowden. Det är ett närmast gammalmodigt hjälteporträtt av visselblåsaren Edward Snowden, och det bygger på två biografiska böcker men självklart tar sig Stone en del friheter för dramaturgins skull. Annars skulle ju spänningen i historien helt försvinna.

Filmen börjar med att Snowden har stämt träff i Hong Kong med de journalister han valt ut för att sprida informationen om USAs stora avlyssningsprogram. Samtidigt som han intervjuas och planerna för publiceringen görs upp berättas via återblickar hur han hamnat där han är. Hur han hamnar på CIA och NSA och mot sin vilja lyckas skapa ett fungerande system för massiv övervakning, och vad som leder till att han till slut får nog av hemligheterna och olagligheterna kring vad den amerikanska staten gör i säkerhetens namn. Till slut släpps nyheten och han blir för ett par dagar världens mest eftersökte man.

Stone har gjort så att filmen känns väldigt mycket som spelfilm och inte så mycket som dokumentär. Det är egentligen först precis mot slutet som jag blev påmind om verklighetsbakgrunden, vilken jag liksom hade glömt bort i hastigheten. Visserligen har massövervakningen uppmärksammats och stoppats(?), och Snowden har hyllats som den hjälte han är, men han sitter fortfarande fast i Moskva utan någon rimlig möjlighet att återvända hem till sitt älskade hemland. Jag misstänker att det var det illa valda användandet av Hollywood-storstjärnor i ett par biroller som fick filmen att tappa förankringen i verkligheten för mig. I övrigt är det en helt fungerande film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Under brinnande världskrig sänks ett civilt skepp på Nordatlanten av en tysk ubåt. Ett litet antal passagerare och besättningsmän klarar sig från den akuta nöden och hamnar tillsammans i en liten livbåt. De försöker organisera ihop någon slags dräglig tillvaro ombord, men då kravlar en ur ubåtens besättning upp ur havet och rubbar ordningen.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om filmen Livbåt innan den dök upp på Kiruna filmstudio, trots att självaste Alfred Hitchcock har stått för regin och John Steinbeck för historien. Filmen är därmed förstås välgjord och välskriven, men den känns mer som en filmad teaterföreställning än en typisk spelfilm i och med att precis allt utspelar sig i den lilla livbåten. Även filmens pratighet bidrar till den känslan. Det blir sällan riktigt tyst ombord på båten. Någon verkar alltid vilja ha något att säga.

Filmen är ganska spännande att se. Man har svårt att lista ut vad som kommer att hända och hur de stackars skeppsbrutna löser problemen som dyker upp. Att medmänsklighet i krig är ett starkt tema i filmen är faktiskt också ganska spännande, med tanke på att filmen hade premiär 1944 när det nog måste ha varit ordentligt provocerande att resonera kring sådant. Filmen har åldrats ganska bra, bortsett från hur den ende svarte ombord tillåts vara, och är helt klart sevärd trots att den verkar ha blivit bortglömd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vackra bilder, listig och vindlande intrig, och så erotik. Ganska mycket erotik. Park Chan-wooks The Handmaiden är en lätt film att beskriva på ytan, men den är svår att skriva om. Den utspelar sig i Korea under 1930-talets japanska ockupation, och inleds när den unga kvinnan Soo-kee anländer till ett enormt gods för att arbeta som kammarjungfru åt Lady Hideko, en oskuldsfull ung kvinna som bor hos sin pornografifixerade farbror. Men ingenting är som det verkar vara. Soo-kee är i själva verket en bedragerska som deltar i en plan för att komma åt ett stort arv, men när Hideko och Soo-kee faller för varandra börjar det komplicerade bli ännu mer komplicerat. Och ingenting är fortfarande som det verkar vara. Kan man lita på vilka lögnerna är?

Det kändes till en början som att filmen handling rörde sig lite ryckigt framåt, men allt eftersom inser man att historien kräver att berättas på det sättet. Den känns genomtänkt, och bilderna och skådespelarnas samspel sitter närmast perfekt. Normalt sett skulle en film av The Handmaidens längd kännas lite lång, men filmen håller för sin längd. Sexscenerna är påfallande explicita, men de fungerar bra i sammanhanget. Om jag absolut ska hitta något att klaga på så är det att musiken till eftertexterna är bedrövlig.

Det är skönt med en riktigt ordentlig filmupplevelse. En film som verkligen kräver en biografsalong för att fungera till fullo både visuellt och koncentrationsmässigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lee jobbar som tämligen butter fastighetsskötare i Boston för minimilön och ett rum att sova i. Storebror dör och Lee måste därför bege sig hem till den lilla kuststaden Manchester by the Sea, där han växte upp, för att ta tag i allt det praktiska efter dödsfallet. Bland annat får han vårdnaden om sin sextonårige brorson. Men att återvända hem gör att allt Lee ville lämna bakom sig bubblar upp till ytan igen, och det är inte enkelt att hantera.

Historien i Manchester by the Sea berättas lugnt och stillsamt, och med en del tillbakablickande som allt eftersom förklarar vad som ligger under ytan, men den rör sig hela tiden framåt i en ganska behaglig rytm. Scenerna fylls av vardagliga händelser, stor djup sorg och försök att åter bygga upp något som har rasat. Det är ett utmärkt exempel på gott filmhantverk som Kenneth Lonergan har regisserat. Alla skådespelare gör toppenprestationer genom filmen, med små gester men med mycket innehåll. Fotot är mycket snyggt med alla nyanser av grått, och allt känns genomtänkt och matchar historien.

Ibland känns den lite lång, och ibland känns den lite pratig, men framför allt känns den i magen som bra filmer ska göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I centrum för filmen Jag, Daniel Blake finns den milde änklingen Daniel Blake som är bortåt 60 år. Efter svåra hjärtproblem ordinerade hans läkare sjukskrivning från arbetet på sågen, men genom någon miss i systemet nekas han sjukpenning. Han är alltså för sjuk för att arbeta, men för frisk att få någon ersättning. Därför måste han ge sig in i den djupa brittiska byråkratin och måste anmäla sig som jobbsökande trots att han alltså, enligt läkare, inte kan arbeta. Som fullkomligt dator-oerfaren är dessutom de moderna datorcentrerade systemen för myndighetskontakter ett stort hinder. Han möter en ung ensamstående tvåbarnsmor under en av sina byråkratiska duster som också hamnat i systemets bakvatten, och de blir goda vänner. Kan det verkligen inte finnas någon utväg ur, eller mänsklighet i, socialförsäkringssystemet?

Ken Loach har åter igen gjort en typisk Ken Loach-film, och det känns så bra. Det känns som att filmen behövs för att belysa hur sårbar tillvaron kan vara i det moderna Storbritannien, eller i det moderna samhället i allmänhet, när systemet fallerar för en enskild människa. Det är alldeles för enkelt att hamna på fel sida om svältgränsen. Trots det svarta deprimerande ämnet finns en stor portion värme och en del humor i filmen, som är ett riktigt gott hantverk. Berättelsen i sig går rakt på sak och personerna i den känns riktiga, till stor del för att skådespelarna kommer helt rätt.

Filmen är trots sin lågmäldhet ordentligt kraftfull, klar och tydlig. Det är så skönt att för en gångs skull kunna känna sig arg av en film, i stället för på den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.