Category: Film

Filmen 120 slag i minuten, regisserad av Robin Campillo, utspelar sig i Paris runt 1990 då house-musiken på nattklubbarna stadigt hade en puls på 120 slag i minuten. Vid den tiden hade AIDS-epidemin pågått i omkring tio redan, och de sjuka började bli allt mer och mer frustrerade av overksamheten från politikerna att börja med att informera och hindra vidare smitta samt från läkemedelsföretagen att satsa på att utveckla mediciner. Ett nätverk som kallade sig ACT UP samlade upp blandade aktivister i sammanhanget och började aktivt skapa uppmärksamhet genom att storma kontor och möten och kasta låtsasblod omkring sig. Det är dessa aktivister som filmen handlar om, och i synnerhet den kanske argaste av dem, en ung homosexuell man vid namn Sean vars kroppsliga förfall man får följa med i.

Filmen är genomgående välgjord och känns, trots att den utspelar sig för närmare trettio år sedan, riktigt aktuell i och med att AIDS-epidemin fortfarande pågår och att det i många länder verkar finnas en stor tröghet i agerandet. Tyvärr känns filmen väldigt lång, i och med att de flesta scenerna i mitt tycke är onödigt utdragna. En stor del av filmen utspelar sig dessutom i en aula där ACT UP håller sina möten där alla starka, men olika, åsikter diskuteras fram och tillbaka. Det känns instängt och som att de inte kommer någon vart, vilket ju är vad som var tänkt att speglas i filmen men som också bidrar till den utdragna känslan. Jag skulle gärna vilja tycka bättre om filmen än vad jag gör, i och med dess väl genomförda relevans, men den biter inte riktigt på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Tre sällan använda reklamskyltar längs en väg in till den lilla staden Ebbing i Missouri spelar en viktig roll i filmen med det passande namnet Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som regisserats av Martin McDonagh. Den ensamstående och sörjande mamman Mildred ser i dem en möjlighet att få fart på den avsomnade utredningen kring våldtäkten och mordet av hennes tonårsdotter, genom att betala för ett välriktat budskap till polisen. Hela situationen polariserar samhället och inte minst polismakten tar illa upp.

Filmen är mycket bra. Jag tycker om känslan av att inte veta vart berättelsen är på väg, och att ingen av huvudpersonerna är någon man till hundra procent varken kan sympatisera med eller förakta. Som tur var kan man i alla fall alltid förstå varför de beter sig och gör de val som gör. Det hade varit så enkelt låta filmen innehålla en klar hjälte som kämpar emot inskränkthet, så det är skönt att filmen tar en annan väg. Två frågor ställs mer eller mindre tydligt i filmen: Helgar ändamålet alltid medlen? Kan man förtjäna försoning vad man än har gjort för illa? Om man inte vill fundera på dem kan man åtminstone njuta av fint foto och utmärkta skådespelare som verkar trivas i sina roller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kan man uppskatta en film som man redan sett två gånger, och egentligen inte gillat då? Den frågan ställde jag mig när Kiruna Filmstudio på grund av filmbolagsstrul inte kunde visa den planerade filmen, Woddy Allens Wonder Wheel, utan istället visade hans ett par år äldre Förälskad i Rom. Svaret på den frågan är ett rungande jovars.

Fyra historier berättas som inte har något mer gemensamt än att de utspelar sig i Rom. En ung amerikanska råkar träffa en stilig italienare, giftermål planeras och föräldrarna ska träffas första gången, och det hela leder till operasång. Ett ungt nygift par från landet kommer till storstaden och råkar komma ifrån varandra, och det leder till klassisk fars. En alldaglig medelklassman blir av oklar anledning utvald att vara superkändis, och det leder till samtidssatir. Ett yngre amerikanskt par får besök av en charmerande väninna, och det leder till tänkvärdheter levererade av Alec Baldwin.

Det jag reagerar på den här gången jag ser filmen är att historierna inte hänger ihop på något sätt, och att de utspelar sig under mycket olika långa tid; från en knapp dag till åtminstone flera månader. Det tar en liten stund innan filmen tar sig, men den är rätt underhållande och är fylld av små roliga infall, och ett riktigt imbecillt badrumssångarmässigt sådant. Det är dumt, men det funkar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa böcker är så pass starka att det görs flera filmversioner av dem. Väinö Linnas Okänd soldat är ett fint exempel på det. För inte allt för länge sedan såg jag den första filmversionen från 1955 och nu har jag sett den senaste, som regisserats av Aku Louhimies.

Filmen känns påkostad, slipad och modern, men den har också fått sig tilldelat en del Hollywood-aktiga krigsfilmsklyschor som jag hade kunnat vara utan. Man vet liksom på förhand när någon soldat kommer att få en kula genom kroppen. Berättelsen följer en maskingevärspluton under finska fortsättningskriget. Jämfört med vad jag minns från boken och den gamla filmen känns det som att handlingen fokuserar mer på soldaten Rokka än tidigare, och då även på hans familj. En annan sak som markerats extra tydligt i filmen är att Finlands soldater kämpade på Hitlers sida i detta krig, men det spelar ju egentligen ingen roll för den enskilde soldaten.

Filmen är bra och jag är tacksam för att jag fick möjlighet att se den i dess originalversion. Annars har man i Sverige endast visat den så kallade internationella versionen som är hela 47 minuter kortare. En film som den här kräver lång tid för att verkligen fånga krigets rätta ansikte. Lång tid, mycket blod, många skott och ett otal explosioner, men filmen skildrar också längtan både tillbaka till en bättre tid och till hemmets frid. Man hamnar någonstans mitt emellan en romantiserad krigshjältehyllning och antikrigsmarkering, eller kanske bådadera, men det fungerar bra. Det blir en bra film av det hela.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det serveras middag i den mycket fina Helsingfors-familjen Lilliehjelm när husan drabbas av plötsligt illamående. Som havande och ogift avskedas hon omedelbart på stående fot. Barnets far dyker upp och försöker hävda rätten till lön för den påbörjade månaden, men får inget gehör för det argumentet och måste ilsken lämna huset. Året är 1906, och den här inledningen sätter tonen i filmen Där vi en gång gått av Peter Lindholm som följer ett par familjer ur olika klasser under ett par decennier genom den våldsamma födelsen av nationen Finland, med inbördeskrig och klassmotsättningar djupa sprickor som fortfarande verkar sitta kvar djupt.

Filmen i sig är en omklippt version av en kortare TV-serie som i sin tur bygger på en bok av Kjell Westö. Den bakgrunden gör att filmen har påfallande många personer och berättelsetrådar som följs vilket gör att den ibland känns lite ofokuserad och plottrig. Det känns att historien som berättas är betydligt större än vad som får plats i en, trots allt, rätt lång film, och det är lite synd. Men den är välgjord och ämnet tål att tas upp upprepade gånger. Jag tycker också om att höra riktig finlandssvenska, så det är trevligt med en hel film på den dialekten. Tyvärr gjorde filmens rumphuggenhet att jag aldrig blev riktigt gripen trots en lång serie tragiska och dramatiska händelser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mariam går på fest som ordnats av en förening på universitetet. Tyvärr har hennes klänning fått en reva så en kompis ordnar en annan, måhända något utmanande, klänning åt henne. Hon blir intresserad av en lite äldre kille, Youssef, som hänger vid dansgolvet och de går ut en liten sväng i natten. Filmen hoppar lite i tiden, och i nästa scen springer Mariam ensam på gatan, fullkomligt uppriven och närmast i panik med nedrufsat hår och utsmetat smink. Youssef jagar ifatt henne, och uppenbarligen har något fruktansvärt hänt, men vad? Han hjälper Mariam till ett sjukhus där de förklarar att hon har blivit våldtagen av ett par poliser, men receptionisten vägrar skriva in henne då hon saknar legitimation eftersom handväskan lämnats kvar i polisernas bil. Så inleds en lång natt i Tunis där Mariam och Youssef vandrar kring i en byråkratisk mardröm fylld av förnedringar och smärta för att försöka anmäla händelsen och förövarna.

Skönheten och odjuren, av Kaouther Ben Hania, är i grund och botten en väldigt enkel film, men också en mycket stark sådan. Jag känner mig allt argare och mera upprörd ju längre filmen skrider framåt. Det har lite att göra med den listiga berättartekniken att dela upp filmen i tydliga kapitel där man inte får rakt av veta vad som hänt mellan kapitlen. Det gör att själva grundhistorien, vad som egentligen har hänt, läggs fram gradvis så att man inte har klart för sig
Men ilskan har förstås mest att göra med situationen när de samhällsfunktioner som finns för att skydda människorna inte fungerar alls som de ska på grund av ovilja och ren illvilja hos de ansvariga. Det är ingen vacker bild man får av Tunisien. Det mest skrämmande kommer fram i slutet av filmen när man får veta att den bygger på en verklig händelse som skedde strax efter att den så kallade Arabiska våren hade inletts. En tid då man verkligen behövde kunna lita på rättsväsendet.

Det är en mycket bra film, men det känns så konstigt att uppskatta något som gjort mig så upprörd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.