Category: Film

Om man vill känna sig illa till mods kan jag rekommendera den utmärkta filmen Matti Geschonnecks film Wannsee 1942. Den skildrar den ökända konferensen tyska Wannsee den 20 januari 1942, där metoden för att genomföra “den slutliga lösningen i judefrågan” presenterades för de ledande militärerna och byråkraterna i nazi-Tyskland. Hela mötet ägnades åt detaljerna kring transporterna av judar och krigsfångar och hur gaskamrarna skulle förmodligen vara den effektivaste metoden, där alla planer redan arbetats fram av SS-chefen Heydrich och hans hypereffektiva byråkratassistent Eichmann. Tack vare att det fördes ett noggrant mötesprotokoll, som dessutom sparats till eftervärlden, kan man få en tydlig bild av diskussionerna som fördes. Tydlig nog för att kunna återskapa mötet i sin helhet, med pauser för kaffe och andra förfriskningar.

I filmen Wannsee 1942 har man dessutom sett till att spela in den i den faktiska möteslokalen där den verkliga konferensen ägde rum. Det ger en extra känsla av autenticitet, och filmen innehåller förutom själva mötet även lite småprat mellan mötesdeltagarna före och efter. Det blir så skrämmande att blanda det hyfsat vardagliga småpratet i en ledningsgrupp, inklusive de små doserna av rivalitet och revirpinkande man kan vänta sig så nära den absoluta toppen, med själva ämnets fullständiga barbari.

Det är en bra film, även om den känns rätt mycket som en teaterföreställning i och med att den ju utspelar sig i ett mycket begränsat utrymme. Skådespelarna lyckas fånga stämningen väl, så det känns liksom verkligt. Det har även tidigare gjorts filmer och pjäser på det här grundmaterialet, men jag har inte sett någon av dessa så jag kan inte bedöma hur den här filmen står sig i den jämförelsen. Den är dock, som sagt, en väl ihopsatt film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Passagerare i natten av Mikhaël Hers är en märklig film, på ett ovanligt sätt: Den är ovanligt odramatisk trots att den borde innehålla en hel del dramatiska element. Istället puttrar handlingen mest bara på.

Handlingen utspelar sig under 1980-talet i Paris. Hemmafrun Elisabeth blir efter en skilsmässa ensam med sina två tonårsbarn och en stor lägenhet. Hon får för sig att börja jobba som telefonsvarare på en nattradiostation som folk får ringa till för att prata av sig. I samband med detta ramlar tonårstjejen Talulah in i familjens liv. Hon är hemlös, så Elisabeth låter henne bo i familjens lilla gästlägenhet. Det är i stort sett hela den yttre handlingen, som utspelar sig i olika steg med ett par års mellanrum. Filmen blir därför lite mer av en nostalgitripp en någon cineastisk upplevelse. Det är nästan så att man undrar varför filmen ens är gjord, men samtidigt är den varm och snäll, trots relations- och drogproblemen som belyses. Utan det starka skådespeleriet hade inte filmen fungerat, men nu gör den det i alla fall. Det är bara lite svårt för mig att känna nostalgi till en miljö som jag inte har någon relation till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lyz är 15 år och kommer från en lite halvtrasig familj. Hennes stora drivkraft i livet är att bli bäst i utförsåkning. Hon kommer med i en liten elitsatsande grupp där hård träning väntar. Tränaren Fred använder den klassiskt militära metoden att först bryta ner för att sedan bygga upp, så en hård tid väntar Lyz fram till vårens höjdpunkt: deltagande i en Europacuptävling. Hon litar helt på sin tränare, och det leder till framgångar, men det lockar fram en obehaglig sida hos Fred som utnyttjar henne till att uppnå sexuell tillfredsställelse. Men målet är trots allt för Lyz att uppnå sportsliga framgångar.

Charlène Favier tar med filmen Slalom upp ett synnerligen viktigt ämne. Det handlar om samtycke och övergrepp av personer i beroendeställning. Det är därför synd att filmen inte känns riktigt bra. Berättelsen är ganska otydlig, och inte särskilt mycket utvecklas över tiden, och ingenting överraskar särskilt mycket heller. En del scener är dessutom riktigt obehagliga att se. Detta, kombinerat med att filmen känns väldigt fransk i den mest negativa bemärkelsen (exploaterande och misogynt) gör att det är en film jag inte tycker om alls. Trots det upprörande ämnet blir jag arg på filmen, och inte på vad den vill peka på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland undrar man vad filmbolagen håller på med när de byter namn på filmer. De kanske tycker det är roligt att förvilla, eller att det kanske lurar någon att betala för att se samma film två gånger. Vadim Perelmans film hette Lektioner i persiska när den först släpptes för att visas på festivaler och i dylika situationer, men sedan dess tycks den oftast gå under namnet Lektioner i överlevnad. Båda namnen fungerar dock utmärkt att ha som titel, men de ger rätt olika känslor om man inte sett filmen.

Filmen börjar 1942 när den unge judiske belgaren Gilles sitter i en SS-organiserad fångtransport. Han byter bort en halv macka mot en persisk bok som en medfånge har med sig. När transporten stannar och det är dags att avrättas ropar Gilles att han är perser, och inte jude, och visar upp boken som bevis. Det råkar falla sig så att kökschefen Koch i det närliggande koncentrationslägret just letar efter en perser; han vill lära sig prata farsi inför sina planer att fara till Teheran efter kriget och öppna restaurang. Gilles talar förstås inte farsi utan blir helt enkelt tvungen att hitta på ett helt språk för att lära det till Koch. Alternativet är ju döden.

Handlingen i Lektioner i persiska är originell, även om temat (allt man gör för att överleva) är tämligen vanligt förekommande i filmer med anknytning till förintelsen. En i mitt tycke lite ovanlig detalj är att filmen inte bara följer Gilles öde, utan även följer med flera av de tyska lägervakterna och officerarna i deras inbördes intrigerande. En del av handlingen känns något överdrivet konstlad, men i det stora hela är filmen ett alldeles utmärkt drama med goda skådespelarinsatser och välgjorda scener.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jan Mikolášek var en tjeckisk örthelare, aktiv runt mitten av förra seklet, som hade som specialitet att diagostisera sjukdomar genom att studera urinprov genomlysta av solljus. Han var mycket framgångsrik och ska ha botat miljontals med människor med sin förmåga att hitta rätt botemedel till rätt tillfälle, inklusive politiska toppar bland de båda totalitära regimer som under dessa år politiskt styrde i centraleuropa. Han hamnade slutligen i onåd hos ledningen i Tjeckoslovakien, där han sågs som en charlatan som lurade av den fattiga befolkningen deras små slantar, och han plockas slutligen in till rättegång.

Agnieszka Hollands film Charlatan påstås i eftertexterna löst bygga på Mikolášeks liv, och det där ordet “löst” är ju svårt att förhålla sig till. Hur mycket är egentligen påhittat och hur mycket är sant? De stora dragen i historien bör man kunna lita på, men sanningshalten i allt det andra är inte helt klar. Filmen inleds i mycket makligt tempo med en lång inblick i det dagliga arbetet för en populär helare, med hundratals bönder i kö med sitt urin i små glasflaskor. Filmen tar egentligen fart först då polisen fängslar honom, och via förhören ger hans bakgrundshistoria genom en serie tillbakablickar. Det är intressant att följa med hur en trädgårdsmästarson, genom krig och olyckor, finner sitt kall och utvecklar sina helande förmågor.

Filmen är hantverksmässigt mycket välgjord, men jag finner det lite märkligt att den inte riktigt verkar vilja ge någon tydlig bild av huvudpersonen trots att den i stort sett är en biografi. Han framstår som rätt lynnig och småsint trots sin uppenbart goda sidor, och vid ett par tillfällen närmast djupt egoistisk. Det är å andra sidan den typen av detaljer som håller intresset uppe för filmen. Den skulle annars riskera vara helt utan motstånd för åskådaren och sedan bara glömmas bort efter ett par dagar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

År 2095 har det gått illa med världen, och inte minst Danmark. Havsvattennivån har stigit mycket och det råder extrem brist på färskvatten. Det gör att de flesta ekosystem har kollapsat. Man har dock också kommit på hur man kan genomföra resor tillbaka i tiden, men i och med att det är extremt farligt att mixtra med kausalitet, man vill ju undvika alla former av paradoxer, så är tidsresandet helt enkelt strikt förbjudet. Forskaren Mona Lindkvist var dock redan 2017 mycket nära en lösning på problemen, men hon omkom i en flygolycka innan hennes resultat hade skrivits ner någonstans. Den danske underrättelsechefen Fang Rung får uppgiften att i allra största hemlighet resa tillbaka i tiden för att snoka reda på vad det var för lösning hon var på väg att visa upp, men utan att påverka historiens gång. Nu fungerar tidsresor så att resenären delas upp i två halvor, varav den ena (QEDA – Quantum Entangled Quantum Agent) åker iväg medan den andra stannar kvar som ett slags ankare, och de bibehåller en slags mental kontakt med varandra. När kontakten med den tillbakaresande halvan försvinner måste Rung på egen hand, utan ankare, resa tillbaka och lista ut vad som hänt.

Max Kestners film QEDA har kanske en komplicerad intrig, men bygger egentligen på en enda idé: Är det inte rimligt att någon som reser tillbaka i tiden från en jobbig framtid inte vill resa tillbaka till framtiden igen? Filmen är ganska monotont mörk, både till handling och färgval, vilket gör att den liksom inte lockar till tittande. Den är också emellanåt lite småtråkig, och har en stor blandning av underspelande och överspelande skådisar. Filmens starka sida ligger i själva grundfrågan den ställer, och den i sig gör filmen sevärd för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.