År 2095 har det gått illa med världen, och inte minst Danmark. Havsvattennivån har stigit mycket och det råder extrem brist på färskvatten. Det gör att de flesta ekosystem har kollapsat. Man har dock också kommit på hur man kan genomföra resor tillbaka i tiden, men i och med att det är extremt farligt att mixtra med kausalitet, man vill ju undvika alla former av paradoxer, så är tidsresandet helt enkelt strikt förbjudet. Forskaren Mona Lindkvist var dock redan 2017 mycket nära en lösning på problemen, men hon omkom i en flygolycka innan hennes resultat hade skrivits ner någonstans. Den danske underrättelsechefen Fang Rung får uppgiften att i allra största hemlighet resa tillbaka i tiden för att snoka reda på vad det var för lösning hon var på väg att visa upp, men utan att påverka historiens gång. Nu fungerar tidsresor så att resenären delas upp i två halvor, varav den ena (QEDA – Quantum Entangled Quantum Agent) åker iväg medan den andra stannar kvar som ett slags ankare, och de bibehåller en slags mental kontakt med varandra. När kontakten med den tillbakaresande halvan försvinner måste Rung på egen hand, utan ankare, resa tillbaka och lista ut vad som hänt.
Max Kestners film QEDA har kanske en komplicerad intrig, men bygger egentligen på en enda idé: Är det inte rimligt att någon som reser tillbaka i tiden från en jobbig framtid inte vill resa tillbaka till framtiden igen? Filmen är ganska monotont mörk, både till handling och färgval, vilket gör att den liksom inte lockar till tittande. Den är också emellanåt lite småtråkig, och har en stor blandning av underspelande och överspelande skådisar. Filmens starka sida ligger i själva grundfrågan den ställer, och den i sig gör filmen sevärd för mig.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.