Category: Film

Harry Schein var en man jag inte brydde mig så mycket om. Jag visste att han var rätt illa omtyckt av många, att han ansågs vara arrogant, manipulativ och makthungrig, men samtidigt också väldigt skarp. Vad jag inte vetat var varför han väckte så många känslor. Det hade jag hoppats få svar på när jag såg dokumentärfilmen Citizen Schein om hans liv so satts samman av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan.

Hans liv inleds intressant nog närmast som en parallell till Otto i boken Och i Wienerwald står träden kvar jag läste för ett par somrar sedan. En barndom i ett judiskt överklasshem i Wien och sedan en flykt till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Till skillnad från Otto fungerar inte Harry Schein som dräng i Småland utan hamnar istället efter en tid i Stockholm. Han läser till kemiingenjör, blir sedan stenrik och så pass ekonomiskt oberoende att han kan göra vad han vill, vilket verka handla om film. Han finner sig en makalöst central roll i både kulturliv och i de socialdemokratiska kretsarna, men samtidigt också alla de fiender som gör att han till sist måste lämna rampljuset. Det låter ju lika osannolikt som ett filmmanus, och det är därför den här dokumentärfilmen fungerar utan att kännas alltför lång. Det finns massor av bilder och blandade filmsekvenser att ta till när historien berättas.

Nu vet jag betydligt mer om vad Harry Schein gjorde för något, men jag har också uppleva en hel del av sextio- och sjuttiotalens kulturpolitiska anda som jag nog haft en ganska vag känsla för. Det som filmen inte kunde visa upp var vad som fanns under fasaden, men det verkar även hans nära vänner också bara kunna spekulera i.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är egentligen rätt märkligt att jag varken har läst Stephen Kings Det eller sett den gamla TV-versionen. Det var kanske också ganska bra, eftersom jag då inte hade några särskilda förväntningar när jag tittade på filmversionen. Jag visste förstås därför inte heller vad regissören Andy Muschietti skulle kunna fylla Det med, bara att det skulle vara skräckfyllt med en clown.

Derry är en stad i Maine där den vuxna befolkningen har en sex gånger större risk att dö i förtid än resten av USA, och barnen är ännu mera illa ute. Ett av barnen som försvinner är den lilla gossen Georgie som under omilda former dras ner i dagvattenbrunnen av den välbetandade clownen Pennywise. Storebror sörjer, men ägnar kommande sommarlov åt att leta efter spår efter honom tillsammans med sina vänner. Det hela utspelar sig på slutet av 1980-talet och gänget av vänner befinner sig stereotypt längst ner i tonårs-hierarkin. Tidsperioden märks även i ett antal citat från New Kids on the Block och att det cyklas omkring en hel del, men för övrigt känns det ganska tidlöst.

Det finns en del typiska sekvenser gjorda för att man ska hoppa till när man ser filmen, och en hel del clown-scener där Pennywise skrämmer barn med sina 890 skarpa tänder. Trots det upplevde jag det som mest obehagligt med en bruten arm, och det mest skrämmande var mobbningen från de lite äldre ungdomarna. Så här efterhand, när jag funderat lite mer, så känns det även riktigt obehagligt med den tydliga frånvaron av fungerande vuxenvärld. Det finns ju ingen vuxen som är något att ha, så barnen är helt utlämnade åt sig själva, och clownens godtycke.

Jag tycker filmen kändes rätt klyschig, och att den både lyckades vara lite för lång och lite för kortfattad. Det lite för mycket av skrämmande ljud och bilder i stökiga rum och för litet av personerna som är med. Det är ju så pass bra skådespelare med i Det så jag hade gärna sett att filmen lutat sig mera på dem än på skrämseleffekter.

Jake är en pojke som inte har det lätt i livet. Hans far, brandmannen, dog i tjänsten av en explosion och Jakes drömmar är fyllda av eld och mörker. Hans mors nya kille tycker inte om honom, men i drömmarna finns en revolverman som skulle kunna fungera som fadersgestalt. I drömmarna finns också en mycket ond man, mannen i svart, som revolvermannen vill besegra för att kunna rädda världen från slutliga elden och mörkret. Det hela kretsar kring ett mörkt torn som fungerar som ett slags nav i universum som håller alltet i balans. Naturligtvis är allt på riktigt, världen finns i flera olika upplagor, varav vår är den så kallade nyckeljorden, och man kan resa mellan dem via portaler. Magi är påfallande användbart, men våld fungerar också, och ondskan verkar vara på väg att segra.

Filmen The Dark Tower innehåller ett sammelsurium av olika trådar, som alla drar åt olika håll. Nikolaj Arcel har regisserat det hela, som bygger på en romanserie av Stephen King, men det känns inte som om regissören har haft så mycket att säga till om. Filmen känns väldans spretig så det verkar ha funnits många fler inblandade i skapandet som alla ville få sitt sagt. Filmen är rätt underhållande, men det är alldeles för mycket på gång mest hela tiden och därför känns den nästan som en uppräkning av händelser snarare än som en historia. Det dyker upp många personer i berättelsen som säkert skulle kunna ha varit intressanta att lära känna närmare, men som man aldrig får någon chans att förstå sig på. Det finns hela världar som bara skissas upp. Det är inte riktigt tydligt vad den onda sidan egentligen vill uppnå, men det är i alla fall tydligt vilka som är på den onda sidan. Jag är faktiskt imponerad av hur genomond mannen i svart är, det är till och med en av de stora behållningarna efter att ha sett filmen. En annan behållning var att skyltar i filmen som visade sifferkombinationen 19-19 faktiskt även översattes i den svenska textningen. Två gånger för säkerhets skull, så att man inte skulle missa numrets relevans.

Jag tyckte inte att The Dark Tower var en särskilt bra film, men jag blev i alla fall underhållen. Det blir ju roligt när en film håller sig med repliker i gammaltestamentligt patos och samtidigt leker med en serietidningsaktiga attityd, mitt i en komplicerad fantasivärld. Jag tror tyvärr att jag skrattade på fel ställen.

Filmens titel, Flaskpost från P, är rätt märklig. Den lockar inte fram några förväntningar om innehållet, och ger knappt ens någon ledtråd om det, men är ändå både avvikande och svår att komma ihåg. Hans Petter Molands filmatisering av Jussi Adler-Olsens bok har titeln emot sig. Det är den tredje filmen i serien om avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, där gamla och ouppklarade mord till sist hamnar, och jag har faktiskt redan sett en av de tidigare filmerna (Fasanjägarna).

En flaskpost hittas där ett barn söker hjälp från fångenskap, och ungefär samtidigt försvinner ett syskonpar från en svårt religiös familj. Det är i stort sett allt som behövs för att dra igång en riktigt spännande jakt på elakingen som ligger bakom det hela. Spänningen finns där nästan hela filmen igenom, trots att man vet vem som är ond. Det syns ju redan från första början. Historien håller helt enkelt så pass bra klass att den fungerar ändå, och själva grundidén, motiveringen till brotten, är intressant. Det är en bra och välgjord deckare, men med kanske lite för mycket överlagt våld för min mage. Men det står i alla fall klart att ondskan talar norska.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En malmö-poet utan publik klarar sig naturligtvis inte särskilt bra ekonomiskt. I brist på andra möjligheter tar han ett jobb på “Yarden”, en enorm parkering i hamnen där nylossade fabriksfärska bilar står och väntar. Han får sig ett nummer, 11811, istället för ett namn, och orange arbetarkläder så att han kan ta itu med arbetsuppgifterna där. Det finns ett bonussystem som bygger på att ange arbetskamraterna. Borde inte det här jobbet räcka för en dräglig tillvaro tillsammans med tonårssonen och hunden Zlatan?

Yarden av Måns Månsson ger en rätt märklig filmupplevelse. Den bygger tydligen löst på en självbiografisk bok av Kristian Lundberg, med betoning på löst. I grunden finns en känsla av att man aldrig kan känna sig trygg, men samtidigt är känslorna väldigt avtrubbade. Det finns aldrig någon egentlig ilska eller sorg, det är bara med en stilla resignation som år stackars poet möter sina motgångar. Det blir så grått att det blir närmast parodiskt. Fotot är tidvis väldigt fint med den enorma parkeringen fylld av vitklädda bilar och en och annan utspridd färgklick (arbetare). Den stora geometriska skalan och den trånga färgskalan skulle kunna ge filmen en teoretisk känsla av undergång, men den andas snarare något mera jordnära. Tillvaron är skör när man är vid botten.

Det finns skönhet i sammanbrottet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Av någon anledning har jag kopplat ihop sången Jag längtar till Italien med Evert Taube. Idag fick jag lära mig att det är Birger Sjöberg som ligger bakom den, med orden Där små citroner gula de växa uppå strand. Därmed har jag lärt mig något nyttigt idag, och i filmen av Teresa Fabik med titeln Små citroner gula fick jag lära mig att ärlighet är bäst i längden. Filmen bygger förstås på Kajsa Ingemarssons roman.

Agnes drömmer om att jobba på restaurang, och får börja från den djupaste botten på ett hypersnobbigt ställe i Stockholm. När hon får sparken och hennes rockpojke till pojkvän samma dag lämnar henne för en bystigare brutta rasar hennes tillvaro samman. Vilken tur att mamma och pappa finns till hands med god mat och kärlek. Hon får chansen att starta upp en egen restaurang tillsammans med en gammal kollega med hjälp av ett stort lån från sina föräldrar, men den går inte så bra. Ska hon våga utnyttja att en känd, men hemlig, matrecensent bor i hennes hus?

Filmen är fylld av pinsamheter, missförstånd, felsteg, självupptagna klyschor till män, god mat, ond mat, kärlek, sorg, besvikelser, och ett slags hopp om bättring. Det är vad en romantisk komedi ska vara. Filmen börjar i ett högt tempo, men det känns som om den mattas av efter hand och nästan blir lite trög. En del av skådespelarna verkar inte heller riktigt trivas i sina roller, men historien tar en del vändningar som i varje fall jag inte var beredd på. Filmen känns kanske något lättsmält, men den mättar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.