Det känns som om Chiron aldrig hade någon egentlig chans. Han växer upp i de sämre delarna av Miami där han blir retad av sina jämnåriga kamrater. Han hittar en langare att se upp till som en fadersfigur, men som dessutom förser Chirons mamma med crack. Det finns verkligen ingen rimlig väg ut, så han växer upp rädd och skadad, och med kroppen fylld av undertryckta känslor, och formas därmed till någon han egentligen inte vill vara.
Moonlight av Barry Jenkins skulle kunna ha blivit ett pekoral med de pretentioner som manuset är fyllt med, men filmen håller sig ifrån det och är i stället riktigt bra. Det finns en slags lekfullhet i skildringen av misären där kameran emellanåt glider omkring och fångar upp små detaljer, där klippen kan ske på listiga ställen och där musikvalet ofta betyder mer än att bara vara bakgrund till bilderna. Skådespelarna är också riktigt bra, även när de måste leverera plattityder maskerade till visdomsord. Filmen känns lite oslipad, men det gör den bara bättre i mitt tycke. Det tog ett litet tag att komma in i den, men efter ett tag var jag fast. Lite utdragen kunde den bitvis kännas, men inte seg utan den lät bara historien sakta komma fram. Moonlight känns alltså precis som en typisk sådan där film som kommer att snurra i huvudet länge utan att omedelbart ha fångat intresset. Det är sådana filmer som vinner priser…
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.