The Rite of the Christmas Dance

Simon är en vanlig amerikansk tonåring i en vanlig amerikansk stad som går sista året i en vanlig amerikansk high school. Han har ett gäng mycket goda vanliga amerikanska vänner och hans trivs bra med sina vanliga amerikanska föräldrar och sin syster. Han sitter emellertid inne med en hemlighet som han inte berättat för någon: han är homosexuell. Han börjar brevväxla med en annan kille på samma skola som är i samma situation i livet och börjar få känslor för honom, men han vet inte vem det är han brevväxlar med, och det ovetandet är ömsesidigt. Nu råkar det falla sig så att Simon klantar till det när han använder en skoldator för att skriva sina romantiska mejl, och som en följd av det blir han utpressad av en annan elev som lider av obesvarad kärlek till en av Simons vänner. Det blir förstås komplicerat.

Love Simon av Greg Berlanti är en tämligen förutsägbar historia, där det mesta i handlingen verkar gå som man förväntar sig. Den är också mycket traditionellt uppbyggd, och verkligen snäll. Det hindrar inte personerna i filmen från att trots allt kännas mycket trovärdiga. I alldeles för många filmer i den här genren (highschool-drama) är det höljt i dunkel vad som driver rollfigurerna till att bete sig som de gör, men här förstår man ganska klart motiven till deras handlingar. Skådespelarna gör också ett bra arbete i att det fungerar så pass bra. Det känns också märkligt uppfriskande att de allra flesta filmpersonernas grundinställning är välvilja gentemot alla andra, även om det kanske inte är så verklighetstroget (som jag skriver i min egen bistra bitterhet).

Sammantaget känns filmen lite beige, men den är inte dålig eller medioker. Det är nog helt enkelt så att trots att den är så välgjord inte är särskilt engagerande. Den är lagom.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det tar ett tag att komma in i You Were Never Really Here. Till att börja med känns det som en serie osammanhängande bilder med en rätt bullrig ljudmatta, där vissa ljud såsom trafik, andetag och steg är kraftfullt förstärkta. Men det är faktiskt också det som är filmens styrka. Man famlar liksom efter att få något helhetsgrepp om vad det är som händer, varför det händer, och vart allt är på väg. Det gör att huvudet är på helspänn genom filmen, då man försöker få någon rätsida på historien. Lynne Ramsay har verkligen lyckats sätta ihop filmen på bästa sätt redan från första början.

Det handlar om en psykiskt svårt nerbruten man som försörjer sig som torped och anlitas för att rädda flickor ur trafficking. Han lider rätt svårt av återkommande obehagliga minnesbilder dels från uppväxten, och dels från sin militära tjänstgöring. Han utför sina uppdrag väl. Om kunderna vill blanda in extremvåld så ser han till att sådant utförs. Med hammare. Det sista jobbet handlar om att få loss en senators dotter från en bordell, men komplikationer uppstår, och det blir bara värre och värre.

Historien låter måhända lite klyschig, men filmen är mycket välgjord. Mycket spännande klippning, lysande musik som hela tiden sitter precis rätt i sammanhanget och mycket bra skådespeleri lyfter filmen högt över eventuella klyschor. Filmen är också djupt obehaglig. Inte bara för att den är mycket blodig, utan framför allt för den psykologiska tyngden i skildringen av torpeden Joes mentala tillstånd. Filmen visar upp någon slags stiliserad, men sunkig, storstadsrealism, och jag tror att den kommer att snurra runt i mitt huvud länge med tanke på vilket djupt intryck den gjorde på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Året är 1855 och brittiska trupper strider mot ryssar på Krim. Soldaterna blir avlönade med guld, som skickas från London via tåget till Folkestone en gång i månaden. Lasten på det tåget är därmed ett lockande byte för Edward Pierce som planerar att råna tåget, vilket är extra ambitiöst eftersom ett rullande tåg aldrig dittills blivit rånat.

Michael Crichtons Det stora tågrånet är ren underhållning. Själva rånet innefatter en väl genomtänkt plan som kräver minutiös koordination i detaljerna och ett gäng lojala hantlangare för att kunna utföras. Det är alltså en klassisk ingång för att göra en film. I det här fallet sker kuppen i viktoriansk miljö, vilket föranleder att ett större antal majestätiska polisonger deltar i handlingen tillsammans med ett antal små trevliga historiskadetaljer. Det är lagom spännande mest hela tiden, och dessutom bjuds man på en del överraskningar i intrigen. En av dem var att en person faktiskt dödades av filmens brottslingar, vilket jag tyckte kändes avigt i en film där annars det brottsliga skedde med elegans och glimten i ögat. Filmen är välgjord och genomtänkt, men känns lite mossig i en del av dialogerna som emellanåt siktar mer på komiska poänger än på att få ihop ett fungerande samtal. Det är nog priset för att få bli underhållen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Tillvaron är hård i Dublin i mitten av åttiotalet. Conors pappas arkitektkontor får inga som helst jobb och mamman kan bara arbeta deltid, och föräldrarna har dessutom svårt att dra jämnt med varandra. För att spara lite pengar måste därför Conor byta skola från privatskolan han går på till Synge Street Christian Brothers School. Det fungerar naturligtvis illa att komma in i den nya skolmiljön, med mobbare och en illvillig rektor. Conor får syn på en snygg tjej utanför skolan och försöker imponera på henne genom att påstå att han spelar i ett band och att han vill använda henne som modell i en rockvideo. Nu blir det bråttom att starta band för att ha något att visa upp för henne.

Det finns egentligen inget unikt i filmen Sing Street av John Carney, men det gör inget. Man blir glad av den, och det är huvudsaken. De traditionella aspekterna i en film om att växa upp och sprida sina vingar finns förstås med, fast kanske i något mer genomtänkta versioner än vanligt. Exempelvis får den härliga videon till Duran Durans Rio fungera som duk att projicera drömmarna om en annan tillvaro, och det passar alldeles utmärkt. Filmen är en charmig historia om kärlek och musik, och om åttiotalet. Man blir riktigt sugen på att vara tonåring igen och bilda band.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.