Category: Recension / Review

Temple Grandin är en intressant person. Dels för att hon arbetar med boskapsdjurs välbefinnande inför slakt och dels för att hon har en framgångsrik akademisk karriär samtidigt som hon lever med autism.

Filmen om Temple Grandin bär hennes namn och är regisserad av Mick Jackson. Den inleds när hon plockas upp av sin faster inför att tillbringa sommaren innan college på hennes makes farm i Arizona, och rätt snabbt blir man klar över att inte tänker som andra. När de flesta tänker i ord så tänker hon i bilder, vilket också visas i filmen. En del av bilderna är riktigt dråpliga. Sedan får man följa henne under ett par år framåt, blandat med tillbakablickar från uppväxtåren, fram till dess hon etablerat sig som djurbeteendevetare. Tack vare en kärleksfull mor och en förstående naturvetenskapslärare så kan Temples envishet fokuseras till någonting bra. Man får också se hur svårt livet måste ha varit för en kvinna i Västern i slutet av 60-talet i en sådan macho-kultur som den runt boskapshantering, om hon dessutom är väldigt annorlunda.

Man skulle lätt kunna tro att filmens fokus är på autismen, och på hur Temple övervinner den och omgivningens fördomar för att slutligen bli framgångsrik, eftersom filmaffischen inbjuder till sådana tankar, men stor vikt ligger på hennes idéer om djurhantering och på hur hon forskade fram dem. Det är faktiskt den aspekten av filmen som jag tycker är intressantast i en även i övrigt sevärd film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Idag för femtiofyra år sedan skedde den första bemannade rymdfärden då Jurij Gagagarin for ett varv runt jorden i farkosten Vostok. Det är anledningen till att FN har lagt in den 12 april i kalendern som rymdfartens dag. Därför passar det bra med en film som handlar om just den här dagen år 1961.

En timme och fyrtioåtta minuter varade Gagarins rymdfärd, och precis lika länge varar Pavel Parkhomenkos film Gagarin – först i rymden. I filmen får man följa Gagarin under dagen för rymdfärden, och genom tillbakablickar även hans lantliga uppväxt och hans kosmonautträning. Man får också i sig lite valda delar från det politiska spelet bakom rymdfärden, såsom diskussionerna mellan Koroljov (chef för rymdprogrammet) och Kamanin (chef för kosmonautgruppen) kring vem som egentligen skulle passa bäst som första människan i rymden. Egentligen var German Titov ansedd som den bäste kosmonauten i den lilla specialutbildade gruppen, men han behövdes till den andra rymdresan så det fick bli den glade Gagarin istället.

Filmen är finansierad av ryska staten och den handlar om en av de stora ryska hjältarna, så det är ganska klart att själva berättandet blir lite försiktigt och närmast småtråkigt. Man vill ju inte visa upp några svagheter hos folkets hjälte. Med det är en storfilm, så den är välgjord med vackra bilder och fina skådespelarinsatser och trots att den lunkar på i makligt tempo så är det ganska intressant att se de olika episoderna ur historien. Tyvärr får man inga djupare porträtt av personerna i filmen, förutom av Gagarin själv förstås och det känns egentligen brett snarare än djupt och han framställs i så god dager att han nästan inte känns mänsklig. Det blir nästan lite komiskt ibland, som när en av kvinnorna som övervakade kosmonauternas centrifugträning såg beundrande på när Gagarin snurrade runt i drygt 10G och yttrade:

En sådan man. En riktig man.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Keller Dover tror sig vara beredd på allt. Han har sin välorganiserade källare fylld med mat, bränsle, ammunition och andra förnödenheter så att han är redo att skydda sin familj om det blir kris och samhället slutar fungera som det ska. Men under ett thanksgiving-firande tillsammans med sin bästa väns familj försvinner hans lilla dotter och hans kompis dotter utan några spår, och det visade sig vara mer än vad han klarade av att hantera. Polisen får ganska snart tag i en misstänkt kidnappare, men i brist på några som helst bevis släpper de honom ganska snart. Eftersom Keller är en handlingens man, och dessutom övertygad om att den tidigare misstänkte vet vad som hänt med småflickorna, kidnappar han honom för att banka fram sanningen. Samtidigt håller en ung och ganska grön polisdetektiv igång en normal polisutredning kring den misstänkta kidnappningen, vilket är svårt eftersom det inte finns några spår att jobba från.

Denis Villeneuve har i Prisoners satt ihop en mörk och ordentligt obehaglig film. Historien rör sig långsamt framåt, men det är spännande mest hela tiden så man märker inte att filmen är drygt tvåmoch en halv timme lång. Miljön i filmen, tidig vinter i en småstad i Pennsylvania, matchar väl stämningen som förmedlas. Man känner av kylan både utomhus såväl som i den nära hopplösheten som bor i de inblandades själar. Det sistnämnda beror förstås också på att filmen har utmärkta skådespelare över lag.

Det är skönt att för en gångs skull se en kriminalthriller som känns riktigt helgjuten. Det ska bli spännande att se vad jag drömmer för drömmar i natt.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Claude och Marie Verneuil är ett par av den finare klassiska franska sorten. De bor i ett fint hus i Chinon och har fyra vackra döttrar. När en av döttrarna gifter sig med en muslim är det lite besvärande eftersom Claude och Marie egentligen velat se någon som liknade dem. Nästa dotter gifter sig med en jude, och den tredje med en kines så allt hopp om ett gäng finfranska barnbarn står till den yngsta dottern. Visserligen är mannen hon vill gifta sig med trevlig och katolik, men han råkar också komma från Elfensbenskusten. När det blir dags för bröllop så reser brudgummens föräldrar till Frankrike och kulturkrockarna flödar över.

Javisst är Bröllopskaos en fransk buskis där mycket av den bärande idén är att det är roligt med fördomar. En gång i tiden vandrade jag på Gävles gator med ett plakat som sade “Fördomar furdummar”, och det tycker jag fortfarande. Philippe De Chauverons film skulle kunna vara riktigt rolig om den hade kännts mera hjärtlig. Nu tycker jag att den mest radade en lång rad ganska billiga poänger efter varandra. Det är visserligen riktigt underhållande ibland, som god buskis ska vara, men jag känner ändå en ganska unken eftersmak efter filmen. Det hjälper inte heller att samtliga karaktärer är tämligen endimensionella och ointressanta.

Eftersom jag bodde i drygt ett år i Région Centre, som tydligen för åtta veckor sedan bytt namn till Région Centre-Val de Loire, så var det lite trevligt få i sig lite lantlig fransk Loiredalssmåstad igen. Jag har druckit en hel del Chinon-vin. Det är bra.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

I mitten av 1970-talet ville Robyn Davidson genomföra en vandring tillsammans med sin hund från Alice Springs till Indiska Oceanens rand, en mastig promenad på 270 mil tvärs igenom den västaustraliensiska öknen. För att den skulle kunna bli verklighet behövde hon dels kameler för att bära packningen, dels pengar till utrustning. Kamelerna kunde ordnas genom hårt arbete på plats i Alice Springs, men pengarna kunde hon bara få genom att sälja rättigheterna till reseskildringen till National Geographic. Den blev sedermera en sådan succé att hon senare byggde ut den genom att skriva en bok om upplevelserna. Den fick den svenska titeln På kamelrygg genom öknen. När boken blev film, regisserad av John Curran, fick den i Sverige behålla originaltiteln Tracks och nu har jag sett den.

Jag gillar kameler. De har liksom alltid en viss överlägsen majestätisk värdighet över sitt kroppspråk även om de i regel ser rätt luggslitna ut. Robyn verka också gilla kameler, till och med bättre än vad hon gillar människor. Det gör att jag gillar Robyn så som hon framställs i filmen, trulig, egensinnig och målinriktad. Däremot gillar jag inte filmen så mycket. Det känns som om den försöker få med lite för mycket anekdotiska händelser utan att gå in på djupet. Man får aldrig någon egentlig känsla för varför hon vill göra promenaden. Det viftas vagt med antydningar om vandringen som ett sätt att komma över sorgen efter sin mor som begick självmord tjugo år tidigare, men det verkar inte som om vandringen egentligen spelade någon roll. Märkligt nog så sätter filmen själv ord på den känslan i och med att den slutar med orden (om jag minns dem rätt):

Resor med kamel har varken början eller slut, de bara byter form.

Detsamma kan alltså även sägas om berättelser om resor med kamel.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.