Recension / Review – Page 79 – The Rite of the Christmas Dance

Kentucky Route Zero

Kentucky Route Zero is a game. Kentucky Route Zero is also an experience. It is possible to perform in-depth analysis of the many notable references within the game and experience, but I will not do it here. Kentucky Route Zero is divided into five acts, out of which only three have been published at the time of writing. This three-fifths situation does not stop me from preparing this quick review. Kentucky Route Zero is worth it.

Many games have the character of a novel or a short story. Kentucky Route Zero is more like poetry, and as poetry it has a story to tell between the lines. The narrative starts when Conway, a truck driver, stops by a darkened gas station (Equus Oils) somewhere in Kentucky to get directions. He needs to make a delivery to an address which he cannot find, and is informed by the old man at the gas station that he needs to take the somewhat mysterious Route Zero to be able to make the delivery. Hence Conway starts his journey through the Kentucky night in search for the Zero.

Along the journey, Conway meets several characters with interesting and rich background stories. Examples of these are the cousins Shannon and Weaver Márquez that have lost contact with each other over the years, the young boy Ezra whose parents have disappeared and now lives with his unusual brother Julian, and the motorcycling musicians Johnny and Junebug. During the night, Conway also uncovers more and more details about a complicated story from many years ago involving the three then college students Joseph, Lula and Donald:

It’s something like a tragic love triangle, but much more complex. Some kind of tangled, painfully concave love polygon.

One of the main themes in Kentucky Route Zero is that of being too late, or to some extent not in phase with the present. It takes its form in the use of old electronic equipment, stepping into abandoned industrial sites, handling bureaucracy and lost love, and visiting museums. It is also reflected in the general gameplay, which is mostly the point-and-click style of old adventure games. The strongest example of this theme is shown in the Lower Depths bar in the most powerful scene in Act III of the game. That scene may actually be the most powerful one I have ever experienced in a computer game. The magic of that scene must be experienced in the game; it cannot possibly be described by me in words.

The atmospere in the game fits the story perfectly, both with its, somewhat angular, visual appearance and its almost perfect music score. The changes in the mood and the tone are often subtle but efficient. The writing is excellent, and the way that the character controlled by the player changes over time opens up for good variations in the way the story plays out. However, the last aspect of course also opens up for some confusion along the line.

Is the game perfect? No, but I think it is very good.
Is the experience perfect? No, but I really like it.
I am looking forward to the final two acts of the drama.

Les Misérables

Jag har länge trott att jag känt till handlingen i Victor Hugos mycket kända roman Samhällets olycksbarn, men när jag började tänka efter lite noggrannare insåg jag att jag faktiskt inte har haft någon egentlig aning. Jag har aldrig läst något av Victor Hugo, men jag har i alla fall passerat en spårvagnshållplats som bar hans namn varje dag under mitt år i Orléans så jag har förstås förstått att han måste vara betydande. Jules Verne hade också en egen hållplats, men sedan kan jag inte dra mig till minnet fler spårvagnshållplatsförfattare i Orléans.

Det har gjorts en enorm mängd filmer som bygger på romanen, men jag har inte sett någon av dem. Den har också blivit en av de mera älskade musikalerna, Les Misérables med musik av Claude-Michel Schönberg, men den har jag inte heller sett. Dock har jag hört musiken. Regissören Tom Hooper gjorde 2012 en film av musikalen, Les Misérables, och den har jag nu sett. Nu känner alltså även jag till handlingen, så nu kan jag äntligen känna mig närmast allmänbildad!

Det hela tar sin början för nästan exakt 200 år sedan. Jean Valjean blir villkorligt frigiven efter att ha utfört 19 års straffarbete som påföljd efter att ha stulit en bit bröd att ge till sin svältande systerdotter. Kommisarie Javert, en mycket konsekvent man, är av uppfattningen “en gång tjuv, alltid tjuv” så han ser till att Valjean måste anmäla sig hos polismyndigheten var 30e dag. Valjean är i grunden en mycket god man, men han smiter ifrån anmälningen och dörsöker starta sig ett nytt liv. Valjean ägnar sig åt att hjälpa folk i nöd, vilka det finns det gott om i Frankrike under första halvan av 1800-talet, medan Javert nitiskt ser till att lagens texter noggrant efterlevs. Självfallet möts de flera gånger de kommande decennierna, bland annat på barrikaderna, så det blir många tillfällen att reflektera över om människor kan ändra sig med tiden eller om man alltid är den man varit.

Eftersom det är en filmad musikal så är det ofrånkomligen mycket sång i filmen. Det gör berättandet lite ryckigt eftersom många sånger bygger upp stämningar eller förmedlar känslor, medan en del av sångerna för handlingen framåt. Därför sker en del ganska avgörande steg i handlingen mitt under en sång, när i alla fall jag inte riktigt förväntat mig det. Musikalbakgrunden gör också filmen en bit längre än vad dess innehåll riktigt orkar bära. Jag blev förtjust i att Javert var så oerhört konsekvent i allt han företog sig; att han helt enkelt inte var ond utan bara var övertygad om att det allra viktigaste är att lagar efterlevs.

Sammantaget så är det så att fina bilder, bra skådespeleri, tänkvärda poänger och trevlig musik räcker gott för en film. Även i detta fall.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Apornas planet

Apornas planet från 1968 är en typisk “film man bör ha sett”. Däremot är jag inte övertygad om att det är en “film man bör se om”. Jag gjorde det ändå.

Grundhandlingen är enkel och effektiv: Taylor leder en astronautbesättning som skickats från jorden för att hitta en bättre plats att leva på. Deras rymdfarkost kraschar på en märklig planet vars samhälle styrs av orangutanger, gorillor och schimpanser som pratar engelska och fångar människor som hålls i burar för experimentering. Även Taylor buras in, men han väcker stort uppseende bland aporna när det visar sig att han kan tala, vilket inte de lokala människorna kan. Eftersom Taylors beteende är närmast orimligt för en människa i apornas ögon försöker de reda ut hans ursprung, och motsvarande tankar om aporna har förstås Taylor. Taylor lyckas fly, och i en berömd slutscen får han reda på hur ett så bakvänt samhälle som på applaneten har kunnat uppstå.

Franklin J. Schaffner regisserade filmen, och dess ålder märks av då den känns lite mossig i sitt utförande emellanåt. Den är ganska pratig och innehåller inte heller särskilt upphetsande actionsekvenser. Å andra sidan fungerar samhällskritiken fortfarande bra, med en stor mängd tydliga poänger om hur människor är och beter sig. Religionens roll gentemot vetenskapen får sig också några pikar serverade. Personligen uppskattar jag också att Taylor porträtteras som en rätt osympatisk person, vilket inte är vanligt i motsvarande mera moderna filmer, och av samma anledning att astronauternas antal decimeras så kvickt. Då kan man ha överseende med att miljöerna är ganska torftigt utförda.

En slutsats är i alla fall att filmen är bra, men den vinner inte på att ses flera gånger.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Upplaga noll

Upplaga noll av Umberto Eco inleds när bokens berättare upptäcker att han inte har något vatten i kranen där hemma. Han blir rädd att någon varit i lägenheten medan han sov för att snoka rätt på vad han vet. För att vi läsare ska förstå varför han så skraj börjar han berätta en historia om vad som hänt i hans liv de senaste två månaderna.

Berättaren heter Colonna, och han är drygt 50 år då bokens handling utspelar sig (1992). Han är akademiker i grunden och har hankat sig fram genom livet via en mängd ströjobb. Han betraktar sig som loser:

Losers, liksom autodidakter, har alltid mer omfattande kunskaper än vinnarna. Vill man vinna måste man kunna en enda sak och inte slösa tid på att lära sig allt, att njuta av lärdom är bara losers förunnat. Ju mer man vet desto mer har man misslyckats med.

Colonna berättar om hur han blir anlitad för att agera redaktör på en tidning vid namn I morgon för att sätta ihop ett antal provnummer för att visa hur tidningen skulle ha kunnat se ut om den faktiskt hade getts ut. Den tänkte utgivaren är en Vimercate som allmänt kallas kommendören och som tänkt använda tidningen för att få möjlighet att beblanda sig med det fina folket i samhällets topp. Tolv nollupplagor motsvarande ett tidsspann på ett år skulle det bli, och i och med att de sätts ihop i efterhand kan man se till att kommentarer och analyser till nyheterna kan anpassas efter vad som faktiskt hände sedan. En av sammansvärjningshistorierna som det spånas kring visar sig kunna vara farlig för de inblandade…

Eco tar i ordentligt med stora portioner italiensk 1900-talshistoria när olika sammansvärjningar och politiska händelser knyts ihop, och till och med jag förstår att kommendören är en illa maskerad Berlusconi. Berättelsens trådar drar åt alla möjliga håll och sidospår dyker upp och försvinner och allt hålls ihop av god berättarlusta, men plötsligt tar det hela bara slut och man frågar sig vad som egentligen var poängen med det hela. Är det hela en brännande inaktuell samhällssatir? Har Umberto Eco själv tystats ned? Har han ledsnat på att författa? Vill han med själva boken demonstrera hur lätt det är att med facit i hand skriva samhällskritiska analyser om händelser som uppdagats för drygt 20 år sedan? För mig kändes det lite tråkigt att boken avrundas precis då det börjar hetta till. Ungefär som ett pilotavsnitt till en TV-serie som ingen kanal nappat på.

Norrut åker man för att dö

Ju längre norrut man reser, desto färre människor möter man. Vart tar alla människor vägen när kylan tilltar och mörkret tar över? Dör de? Låser de in sig? Finns de?

Norrut åker man för att dö av Ida Linde inleds väldigt tvärt. Benjamin kliver in i Saras västerbottniska hem för att få sig en kopp kaffe. De har aldrig träffats förr men det hindrar dem inte från att ha först ha sex i skafferiet och sedan dra iväg med hans blå Volvo 240 för att skjuta ihjäl folk, liksom i förbigående. Boken bygger sedan vidare från den abrupta inledningen genom att man får serverat en serie berättelser där man får följa ett antal personer som på ett eller annat sätt påverkas av morden.

Linde beskriver livsödena med ett behagligt, ibland nästan vackert, språk och det är intressant att personbeskrivningarna trots exaktheten i språket är så märkvärdigt vaga. Man måste som läsare försöka pussla ihop personernas bakgrund med hjälp av ganska få ledtrådar, och man får ofta inte heller någon känsla av vart deras öden verkar bära dem. En del av personerna som nämns i förbigående på ett ställe i boken dyker upp senare, men inte alla. Det gemensamma för bokens invånare är alla är trasiga själar som lever osynliga liv, ofta med en känsla av hopplöshet och av att tillvaron inte blev som en gång utlovats. Det gör att hela bokupplevelsen blir till ett stort mörker.

Jag brukar uppskatta mörka historier, gärna där det börjar illa och sedan bara går utför, men Norrut åker man för att dö är faktiskt en alltför nattsvart bok för att jag riktigt skulle uppskatta den. Boken är definitivt bra, men den djupa svärtan gjorde att jag ofta inte kände någon lust att plocka upp den och läsa vidare. Egna svarta tankar dök upp oinbjudna, och även en känsla av att inte höra hemma här som utflyttad till Norrbottens inland.

Bokens titel passar perfekt.

Ticket to Ride

När man åker en långresa med tåg är det inte alls dumt att plocka fram surfplattan för att spela ett spel om tåg. Ticket to Ride är en elektronisk version av det utmärkta brädspelet med samma namn, skapat av Alan R Moon, och som fått många utmärkelser (bland annat “årets spel i Tyskland 2004”). Allt som ingår i brädspelet får man även med i den elektroniska versionen, bortsett förstås från det trevliga sällskapet man brukar ha när man spelar sällskapsspel. Om man råkar vara kopplad till nätet så kan man även spela online mot järnvägsbitna motståndare från hela världen.

Spelet går ut på att på en karta med städer och järnvägssträckningar muta in olika järnvägssträckningar för att skaffa sig ett långt sammanhängande järnvägsnät. Man får olika uppdrag som går ut på att para ihop specifika städer för att få poäng beroende på hur långt det är mellan dem. Ofta slutar det med att man har ett järnvägsnät som är en logistisk katastrof, men som ger många poäng i slutänden. Jag har svårt att tro att någon verklig tågresenär som exempelvis vill åka från Montreal till New York skulle vara särskilt glad av att vara tvungen att fara via Miami, men ett spel behöver inte vara realistiskt för att vara trevligt.

Småtrevligt är precis vad Ticket to Ride är. Bortsett från att huvudmenysystemet, där man väljer vilken typ av spel man vill spela och gör andra inställningar, dels är omständligt och dels har irriterande ljudeffekter och talade kommentarer, så är hela spelupplevelsen smidig och all styrning fungerar intuitivt. Eftersom de datorstyrda spelarna inte är alltför svåra att överlista, och framför allt inte försöker överlista mig, så lockar online-läget. Tyvärr så är det väldigt många spelare som vill att man ska spela “fair” eller har en “no block”-policy, vilket betyder att de inte vill att man ska göra elaka drag som förstör för motspelarna. Eftersom jag tvärtom tycker att en stor del av spelets idé är att just stoppa motståndarnas möjligheter att göra bra drag, så minskar det kraftigt mina chanser att hitta motspelare online. Därför har det inte blivit så mycket spel mot mänskliga motståndare för mig. Men som spel på resa är det utmärkt.