Category: Recension / Review

Det är frustrerande med spel som man väldigt gärna vill tycka om, men ändå inte gör det. Neverending Nightmares är just ett sådant spel. Det är ett väldigt snyggt spel med handritade miljöer och animationer som uppenbarligen gjorts med stor möda. Allt är svartvitt, utom blod (rött förstås) och detaljer som är viktiga för handlingen, och hela atmosfären i spelet är obehaglig och mardrömslik precis som sig bör i ett spel om mardrömmar. Det blir också en riktigt kuslig upplevelse att spela med hörlurar över öronen i ett mörkt rum en vinterkväll. Dessutom har spelets skapare försökt spegla känslan från sina egna depressionsepisoder i spelet som ett sätt att öppna ögonen hos spelare för psykisk ohälsa. Alltså borde jag tycka om spelet.

Spelet inleds med att Thomas vaknar upp i sin säng, kliver upp och börjar vandra omkring i ett stort viktorianskt hus med långa korridorer och en stor mängd allt mer skrämmande objekt, spår efter onda ting och obehagliga miljöer spridda runt huset. Symboler för skuld och förfall, både fysiskt och psykiskt, blir allt tydligare och fler allt eftersom, och varje gång Thomas vaknar upp fortsätter mardrömmen allt djupare och obehagligare. Beroende på vilka vägar man tar genom det undermedvetna spelas handlingen upp på lite olika sätt. Alltså borde jag tycka om spelet.

Tyvärr är Neverending Nightmares mycket enahanda och fyllt med stora mängder äckel som mest känns som utfyllnad och rena skrämselsekvenser som bara finns för att man ska rycka till. Det blir mycket vandrande genom korridorer utan att särskilt mycket händer, eller att särskilt mycket förändras. Jag spelade igenom spelet så att jag fick se de tre olika sätten som mardrömmen kan upphöra på som ett sätt att förstå vad grunden till mardrömmarna är, men det blev bara mer förvirrande. Historien saknar i min mening ett ordentligt djup, men spelet försöker dölja det, och gör det förvisso bra, genom den välgenomtänkta atmosfären. Det är synd att det känns så tomt under ytan i så pass stor mån att jag helt enkelt inte kan uppskatta spelet.

Du går ditt andra år på St. Pigeonation’s, ett mycket prestigefullt läroverk i Japan. Livet är som det brukar vara på sådana inrättningar med lektioner, flirtande på rasterna och gemensamma skolutflykter som är utmärkta tillfällen för fördjupade relationer mellan studenterna. Det intressanta i sammanhanget är att du är den enda människan som studerar på en skola för begåvade fåglar.

Grundidén i Hatoful Boyfriend är ärligt talat helt befängd. Alla personer man träffar på i spelet är en bunt duvor av olika slag, samt rapphönor, vaktlar, parakiter och diverse andra fåglar, med grovt huggna personligheter, och när läsåret är slut så har man i bästa fall funnit en hjärtevän. Historien i spelet kan avrundas på många olika sätt beroende på vart man riktat sina intressen varav bara en del variationer är lyckliga medan andra kan vara hjärtskärande sorgliga, synnerligen obehagliga eller bara knäppa. Det kanske framgår att jag spelat igenom spelet ganska många gånger vid det här laget…

Vid min första genomspelning spelade jag normalt, studerade flitigt och var snäll mot de snälla vilket ledde till en ganska småtråkig historia trots en del lustiga situationer, men som innehöll ett par ganska stora luckor i handlingen, och det var svårt att se orsaksförhållandena i bakgrundshändelserna. Nyfiken som jag är så provade jag att spela en nytt läsår helt annorlunda, vilket ledde till en helt annan historia som lappade ihop delar av handlingen men som också öppnade nya luckor. Det ledde till ett upprepat spelande För att pussla ihop hela bakgrundshistorien, och det var det värt! Dialogerna är listigt skrivna, och händelserna som sker under läsåret kan sättas ihop till ett större sammanhang. Till sist kunde jag låsa upp ett spelläge med en mycket lång, och faktiskt spännande, historia där allt får sin förklaring, till och med varför fågelgymnasiet ens existerar och varför en människa är antagen till att gå på det.

Grafiskt händer det inte så mycket i Hatoful Boyfriend, och musikaliskt är spelet bedrövligt, men det är ett charmigt spel och det innehåller ett betydligt större djup än vad det första intrycket av det måhända säger.

A common fear is to fail as parents and lose our children. Another common fear is to lose our minds. What if it is already too late?

In The Park you play as Lorraine, a single mother. The game begins at her car on an otherwise empty parking lot outside the Atlantic Island Park, an amusement park that has just closed for the day. Your son, Callum, has lost his teddy bear and you go to the entrance to ask the attendant if it has been found. Suddenly you hear Callum enter the park. You need to search for him in the now empty and dark amusement areas. While doing this you learn more about the history of the park, and also, maybe more importantly, more about yourself through objects you find and through an inner monologue. Have you failed as a mother?

The gameplay in The Park is very basic: You walk around in the park, click on some objects and shout for Callum, and there are no real choices you can make in the game. However, The Park is not really a game in the traditional sense. Instead the focus is on the atmosphere, the suspense and the storytelling and I think that these aspects are well executed. Despite some unnecessary, and honestly stupid, jump scares I found the story very scary on a psychological level, and towards the end I was also moved to such degree that I played with tears in my eyes. That does not happen often when I am by the computer. Since I often cry watching films and reading books it seems that my eyes consider The Park to be an expression closer to those formats than that of other games.

The Atlantic Island Park is a location in The Secret World, an MMO I have played excessively the last couple of years, and the storyline in The Park fits well into that universe.

Plug & Play är en kort serie interaktiva animerad sekvenser. I princip bygger samtliga sekvenser på att man ska stoppa i kontakter i vägguttag, koppla ihop skarvsladdar, och stoppa in pinnar i hål i största allmänhet när det finns möjlighet. Någonstans i bakgrunden märks det att det finns en slags konstnärlig idé i botten, men jag tycker att Plug & Play mest är konstigt för konstighetens skull, utan att få mig att tänka efter. Jag blev inte en bättre människa, utan jag kände mig mer besvärad än något annat. På min surfplatta krånglades och hackades det också, vilket inte hjälper upp mitt intryck av det hela.