New York-bruttan Amy lever efter mottot “monogami är orealistiskt”, vilket är en fras som hennes far lärde henne redan när hon var en liten flicka. Det gör förstås att hennes kärleksliv består av en lång serie mycket kortvariga relationer, eller vad man nu ska kalla det när de inte ens varar en hel natt. Hon jobbar på S’Nuff, som är ett slags kolorerat magasin för män med reportage bland annat om hur man bäst onanerar på jobbet utan att upptäckas. Hon skickas iväg för att intervjua en känd idrottsläkare och det börjar uppstå känslor mellan henne och honom, vilket gör henne förvirrad. Hon vet ju inte hur man är romantisk.
Trainwreck, regisserad av Judd Apatow, är vulgär, listig, smart och irriterande. På ytan är den en romantisk komedi med blandade kändisar som spelar sig själva, eller parodier på sig själva, men filmen innehåller också ett oväntat stort mörker. Amy är ovanligt trasig som huvudperson i en romantisk komedi i den meningen att hon inte har någon som helst tro på att hon kan vara lycklig. Mycket i dialogen är klyftigt och så pass rappt att inte översättningen hänger med med riktigt alla gånger, men det är så störande att det ska vara så förbaskat New Yorkigt, med en stor drös självfixerade och ytliga puckon som säger allt det smarta. Filmen är dessutom alldeles för lång med tanke på att dess intrig, under allt det vassa och vulgära, egentligen är mycket ordinär. Det bränner aldrig till riktigt, och jag är rädd att jag kommer att ha glömt det mesta av filmen redan om ett par dagar trots att jag skrattade gott på många ställen.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.
