Category: Recension / Review

Det finns många underligheter kring damernas höjdhoppstävling under OS i Berlin 1936. Dels var den bästa tyskan, Gretel Bergmann, som judinna hindrad från att ställa upp i tävlingen men var ändå uttagen till laget för att inte den amerikanska truppen skulle boycotta evenemanget, och dels visade sig den ena av de återstående tyska deltagarna vara en man. Det här går det förstås att basera en film på, vilket Kaspar Heidelbach har gjort med sin Berlin 36.

I filmen följer man Bergmann från det att hon i exil tar hem de brittiska mästerskapen, hon är nämligen som judinna förbjuden att träna i Tyskland, tills det är dags för den olympiska grenfinalen. Det politiska spelet är ganska intressant att följa eftersom det ställs krav från USA och IOK att judiska idrottare inte ska få utestängas från tävlingen, men att det tyska idrottsministeriet inte vill riskera att ha någon judisk segrare. Bergmann tas alltså ut till laget och får under protest åka på uppladdningsläger med de andra friidrottarna. Partiet hittar samtidigt en ung oslipad talang vid namn Marie Ketteler, upppfostrad som kvinna men som vid läkarundersökning visat sig vara man, och sätter sitt hopp till att hon ska ta guldet.

Berlin 36 gör sken av att vara en drama-dokumentär – framför allt genom intervjubilderna i slutet av filmen – men den är inte det. Det är i stället bara en berättelse som baseras på verkliga händelser. Det gör att jag känner mig manipulerad och utsatt för historieförfalskning. Det är historien med kvinnan som visade sig vara man som jag opponerar mig emot. I filmen får Bergmann reda på hemligheten, och hon används medvetet av nazisterna närmast som ett hemligt vapen, men det är både osant och orimligt. Tyvärr tar det bort fokus från den viktigare delen av historien, med hur Bergmann motarbetas men ändå håller ut i det längsta. Filmen är ju annars rätt bra att se på, men som sagt så saboteras den av att slutbilderna fick den att verka vara en dokumentär.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Waris Dirie är flickan som av en slump upptäcktes av en modefotograf och blev en framgångsrik fotomodell. Det är dock inte därför hon främst är känd, utan för att hon var den första som såg till att den vidriga traditionen med kvinnlig könsstympning uppmärksammades. Hon blev nämligen själv utsatt för det när hon var tre år gammal.

Filmen En blomma i Afrikas öken av Sherry Hormann bygger på Diries självbiografiska bok med samma namn. Man får i tillbakablickar följa hennes liv från det att hon som tolvåring flyr från sin nomadfamilj i den Somaliska öknen till Mogadishu när hon precis skulle giftas bort till en fem gånger äldre gubbe och hur hon senare hamnade i London. I London får man följa henne från de första förvirrade stegen utan bostad, genom en modellkarriär, fram tills dess hon håller tal inför FNs generalförsamling.

Filmens huvudämne är tungt och viktigt. Därför tycker jag att det skaver rätt mycket när filmen på många ställen är närmast flamsig. Det gör att poängen nästan ramlar bort. Dramatiska livsögonblick som det borde ha vikts mycket tid åt sopas också undan lite snabbt, nästan som om de bara var smålustiga anekdoter, medan mera berättarmöda ägnas åt förhållandevis ovidkommande smådetaljer. Jag vet inte om det kommer från självbiografin, eftersom jag inte har läst den, eller om det blev så här när det blev film av historien men det stör mig mer än vad jag vill att det ska göra. Ämnet är ju så mycket tyngre än vad filmen är.

Filmen är utmärkt som startpunkt för en diskussion om könsstympning och andra traditioner som är direkt skadliga, men som film är den inte utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Året är 1870. Batheshba Everdene arbetar på sin fasters gård i Dorset då grannen (Gabriel Oak) förälskar sig gravt i henne och friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Lyckan vänder och Batheshba ärver sin farbrors gård, flyttar dit, och får därefter grannen (William Boldwood) gravt förälskad i henne så pass att han friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Hon finner dock en tredje man som friar till henne, och av någon outgrundlig anledning tackar hon ja. Då går det som det går.

Filmen Far from the Madding Crowd av Thomas Vinterberg bygger på Thomas Hardys roman som på svenska brukar heta Fjärran från vimlets yra, och det märks att en roman finns där i botten. Det är nämligen väldigt mycket handling och ganska få “filmiska” sekvenser. Historien är alldeles utmärkt, även om min sammanfattning här ovanför kanske inte får det att framgå, och skådespelarna är likaså utmärkta. Jag undrar om inte Betheshda skulle krossa även mitt hjärta om hon var min granne. Filmen blir därmed väldigt trevlig, trots att det finns så mycket tragik, passion och drama i den. Där det kunde ha varit kamp mellan klasser och kön i lerig bondmiljö drar filmen sig närmast mot att bli en romantisk bagatell. Jag antar att den känslan kommer sig av att berättelsen rör sig ganska fort framåt, och att det därför blir många, men korta, scener som inte riktigt hinner låta känslorna sjunka in. Det känns som om det ganska ofta kan bli så när kända romaner blir film. Samtidigt är filmen ändå ganska lång, men jag märkte det inte eftersom det ju hände så mycket hela tiden.

Filmen är riktigt bra underhållning för stunden, men jag är inte säker på hur djupt intryck den gjort – om jag kommer att minnas så särskilt mycket av den om en vecka.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En man sitter vaken i sängen i ett hotellrum i Paris 1938. Telefonen ringer, han svarar på italienska och går ut och sätter sig i en bil som kör iväg. Så inleds en klassisk film: Fascisten av Bernardo Bertolucci. Mannen i fråga visar sig vara en dr Clerici, en aktiv fascist, som förbereder ett mord på en känd motståndsman, som dessutom är hans före detta universitetslärare, under sin bröllopsresa. En radda tillbakablickar berättar sedan bakgrunden till historien samtidigt som bilresan rör sig närmare målet.

Det är en fascinerande historia om hur en man från ett knepigt överklasshem gör allt i sin makt för att passa in och vara normal och därför vänder kappan efter vinden, som i dåtidens Italien förstås är fascistvindar. Dessutom är det intressant att se hur en kultiverad byråkrat resonerar när han genomför ett grovt våldsdåd som han blivit beordrad till.

Filmen ser väldigt bra ut, med välplanerade, kusligt storslagna, fascistiska miljöer och lika välplanerade ljussättningar av scenerna. Kameraarbetet är rörligt och skådespelarna utför sina jobb väl. Av någon anledning var ljudet dåligt synkroniserat när jag såg filmen, och det störde extra mycket i och med att allt annat tekniskt var så bra. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen då jag inte var förberedd på berättartekniken med tillbakablickar till olika viktiga händelser i Clericis liv, utan tänkte att berättelsen rörde sig kronologiskt framåt. Det gjorde självklart handlingen rätt ordentligt rörig för mig, men så fort jag insåg hur det egentligen låg till så fastnade jag i handlingen. Det är en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.