Att inte se skogen för bara träd är ett ganska vanligt fenomen. Det försöker den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben råda bot på med sin bok Trädens hemliga liv. I den visar han hur en skog är så mycket mer än bara en samling träd, och även hur de enskilda träden fungerar som individuella enheter såväl som delar i ett kollektiv. Det är just i beskrivningarna av det kollektiva som som det blir som intressantast för mig då jag inte tidigare har förstått hur träden samarbetar med varandra.
Boken är lättläst, någonstans mellan faktabok och kåserisamling, och den är också lätt att läsa. Den lider lite av att varje kapitel känns som en kort tanke, och att de därför inte sitter ihop till en genomgående text. Det blir helt enkelt lite tjatigt att exempelvis varje gång kambium nämns så ska det också förklaras att det är stammens tillväxtskikt. Boken lider också av att den bygger på hur skogar är i Tyskland, till största delen bok men också en del ek, medan skog för mig är granar och tallar, samt numera fjällbjörkar. Texterna handlar därför inte om skog som jag upplever den, utan om en främmande skog. Slutligen finns det en del detaljer i översättningen som jag irriterar mig på såsom användandet av ordet rönnbärsträd (i stället för rönn) och att översättningen av vad jag antar är ett fyndigt “Kindergarten” på originalspråket för en samling småplantor fick bli “barnträdgård” på svenska (skulle inte “plantskola” vara ett mycket trevligare ordval).
Nu låter det som om jag stör mig på lite småsaker, men det visade sig att de sammantagna gjorde att det tog emot att plocka upp boken och läsa på kvällarna. Formatet med korta, trevliga, lättlästa, kapitel med lagom mängder fräscha insikter borde annars göra det enkelt. Jag är helt enkelt kluven eftersom jag borde tycka om Trädens hemliga liv, men ändå har dragit mig för att läsa vidare i den. Hur som helst så har jag lärt mig mycket, och kunskap bär man alltid med sig.