Android Karenina

Cover Android Karenina

In order to fully appreciate a parody it is normally needed to have experienced the original. Since I spent last summer in Russia of the 1870s together with Anna Karenina it felt natural this summer to read Android Karenina. Both Leo Tolstoy and Ben H Winters are named as authors, and already from the initial words

Functioning robots are all alike; every malfunctioning robot malfunctions in its own way.

it is clear that Android Karenina follows the original to such degree that the author of the original novel should be included as co-author.

The story starts off in a similar direction as the original one. Levin proposes with a bad result to Kitty, who is at that time expecting a proposal from Count Vronsky, who instead falls passionately for Anna Karenina, who reciprocate his feelings while being unhappily married to Alexei Alexandrovich Karenin, who works somewhere in the upper offices of the bureaucracy. And so on. Initially, the main difference is in the setting. This takes place in a version of Russia where samovars serve coffee, and the discovery of the miracle metal groznium has enabled a rich and wide-spread use of different kind of robots with various degrees of complexity. Most notable is that every adult has a companion robot (a Class III in the terminology used in the book) for support and comfort. For instance, Levin’s Class III is called Socrates and Anna Karenina’s Class III is called Android Karenina. The latter name is actually a bit strange since Anna Karenina presumably received her Class III before meeting her husband, and would have had the family name Oblonskaya at that time. However, as the story unfolds the world also unfolds for the reader, and it turns out that it contains a totalitarian state, and clear villains, conspiracies, co-conspiracies and couter-conspiracies. It is actually a big mess, and it turns out that the future of mankind is at stake. Clearly, this does not follow the original plot at all.

It feels a bit strange to read a book where a lot of the story and all characters are familiar but with a very different setting. It turns out that the added plot elements have required some of the characters change their personalities quite radically compared to the original book, and this feels somewhat awkward. The tempo of the story is also a bit weird where Tolstoy’s long descriptions and reasoning through inner monologues contrast with more action driven parts. I feel that this is due to the original book being very much driven by the characters while this book is driven by the plot. It would probably have been better to make this story independent from the original book and quit the literary parody aspect. On the other hand, that would also mean the honestly really funny title Android Karenina would have changed, and that would be a loss.

The book is, despite its flaws, quite a good read. I wanted to see both how the story would end, and how it would end this time…

Octodad: Dadliest Catch

I grund och botten bygger hela spelidén i Octodad: Dadliest Catch på att det är svårt att styra huvudpersonen. Räcker det?

Octodad lever ett typiskt amerikanskt förortsliv med sin fru och sina båda barn. Det som gör honom lite ovanlig är det faktum att han är en bläckfisk i människokläder. Han kan inte avslöja sin hemlighet, för det vore ju förödande och skulle kunna splittra familjen, så han måste försöka hålla sin sanna natur hemlig. Det är förstås inte så lätt när man är en mollusk, saknar skelett men är väl försedd med tentakler. Så det är alltså Octodad man ska försöka styra genom tillvaron, med ofta Papphammarliknande resultat. I regel är inget rum sig likt efter att man besökt det…

Även om man kanske inte tror det till att börja med så är spelet riktigt välskrivet. Det är en rätt rörande historia som man får ta del av, om man kommer runt det rent absurda i själva konceptet. Spelet i sig kan dock vara riktigt frustrerande emellanåt när man verkligen inte får koll på lemmarna, men det är i alla fall som tur är inga omöjliga situationer man ställs inför. Musiken passar också rätt fint in i stämningen, och grafiken är tillräckligt gullig. Den i mitt tycke största bristen i Octodad: Dadliest Catch är att spelet inte är särskilt variationsrikt. Efter ett tag tröttnar man på att snubbla sig igenom scen efter scen för att göra småsaker, vilket är lite synd då spelet ju är riktigt trevligt.

Sid Meier’s Civilization V

Det känns ganska tillfredsställande att leda en civilisations utveckling från år 4000 fKr tills den på det ena eller andra sättet dominerar hela världen. Det var den känslan jag gillade för drygt 20 år sedan när jag spelade det första Civilization på min Amiga. Det jag inte gillade var alla små detaljer man hela tiden måste pyssla med i sitt rike, att alla andra civilisationer man konkurrerade med var så elaka och bara ville förstöra den allmänna lyckan och att ett spel tog så löjligt lång tid att genomföra. De nämnda skälen gjorde att jag bara spelade spelet ett par vändor innan jag tröttnade. För snart åtta år sedan släpptes Sid Meier’s Civilization V, vilket naturligtvis antyder att ett antal utvecklingssteg av spelet skett däremellan, och först nu har jag spelat det. Vad har då hänt sedan jag sist spelade?

Det uppenbara är att allt ser så mycket trevligare ut. Världen känns liksom naturligare när man kliver omkring på ett hexagonalt rutnät jämfört med de gamla kvadraterna och hela upplevelsen av användargränssnittet verkar ha finjusterats med tiden så att det är riktigt slipat. Grundidén i spelet är oförändrat, men då man inte längre kan stapla sina trupper ovanpå varandra får man en annan typ av strategier där de individuella placeringarna av ens fotfolk spelar stor roll. I övrigt är det mindre pillande på detaljnivå, men mera finesser man kan göra på övergripande nivåer. På sätt och vis gör det spelet enklare, men det gör också att man kan fokusera på de lite roligare aspekterna i spelet.

Det vore konstigt om inte Sid Meier’s Civilization V är ett bättre spel än det första i serien, och det är det inte. Det lider dock fortfarande av att ett spel kan ta så lång tid att man hinner ledsna på vägen. Man kan förvisso påverka spellängden i inställningarna, men det skulle inte spela någon roll för mig. Problemet nu när jag spelat är att det har varit så tydligt varthän det barkar ganska tidigt, så den sista tiden i spelet mest blivit en lång transportsträcka fram tills man uppnått ett vinnande (eller förlorande) läge. Men spelet är riktigt roligt fram tills dess, och kommer förmodligen att småspelas då och då på regniga dagar när jag har gott om tid.

120 slag i minuten

Filmen 120 slag i minuten, regisserad av Robin Campillo, utspelar sig i Paris runt 1990 då house-musiken på nattklubbarna stadigt hade en puls på 120 slag i minuten. Vid den tiden hade AIDS-epidemin pågått i omkring tio redan, och de sjuka började bli allt mer och mer frustrerade av overksamheten från politikerna att börja med att informera och hindra vidare smitta samt från läkemedelsföretagen att satsa på att utveckla mediciner. Ett nätverk som kallade sig ACT UP samlade upp blandade aktivister i sammanhanget och började aktivt skapa uppmärksamhet genom att storma kontor och möten och kasta låtsasblod omkring sig. Det är dessa aktivister som filmen handlar om, och i synnerhet den kanske argaste av dem, en ung homosexuell man vid namn Sean vars kroppsliga förfall man får följa med i.

Filmen är genomgående välgjord och känns, trots att den utspelar sig för närmare trettio år sedan, riktigt aktuell i och med att AIDS-epidemin fortfarande pågår och att det i många länder verkar finnas en stor tröghet i agerandet. Tyvärr känns filmen väldigt lång, i och med att de flesta scenerna i mitt tycke är onödigt utdragna. En stor del av filmen utspelar sig dessutom i en aula där ACT UP håller sina möten där alla starka, men olika, åsikter diskuteras fram och tillbaka. Det känns instängt och som att de inte kommer någon vart, vilket ju är vad som var tänkt att speglas i filmen men som också bidrar till den utdragna känslan. Jag skulle gärna vilja tycka bättre om filmen än vad jag gör, i och med dess väl genomförda relevans, men den biter inte riktigt på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Day of the Tentacle Remastered

En lila tentakel, som jobbar som labbassistent till doktor Fred Edison (galen vetenskapsman), dricker lite giftigt avfall som släppts ut ur laboratoriet och utvecklar armar, utökad intelligens och en stark lust att erövra världen. Han fångas in för att oskadliggöras av doktorn, tillsammans med sin gröne beskedlige tentakelbroder. Men brodern, som inte vill bli tillintetgjord, skickar sin kvicka hamster till en gammal vän efter hjälp. Vännen, Bernard, är en stereotypiskt lagd allmännörd som delar hus med en läkarstudent (Laverne) och en råddare (Hoagie). De far till laboratoriet, som ligger i källaren till ett sjaskigt motell, missförstår situationen och släpper åter ut den lila tentakeln i världen. Nu finns det bara ett sätt att rädda situationen för mänskligheten, och det är att resa en dag tillbaka i tiden för att göra det gjorda ogjort, men komplikationer uppstår då vissa besparingar i konstruktionen gjort tidsmaskinen mindre tillförlitlig. Så kan äventyret börja.

Day of the Tentacle Remastered är ett äventyrsspel av “den gamla skolan” där man pekar och klickar sig fram för att lösa problem på mer eller mindre långsökta sätt. Originalspelet släpptes för nästan precis tjugofem år sedan, och man måste säga att det var stilbildande och nyskapande när “den gamla skolan” var ung och fräsch. Omarbetningen och moderniseringen har varit varsam. Spelet ser betydligt modernare ut och låter betydligt bättre, men annars känns det tillräckligt bakåtsträvande för att nostalgin ska få sitt. Spelet rör sig framåt med en godmodig humor, men en del av standardklyschorna har helt klart åldrats. Detsamma gäller själva pusslen, som ju är hjärtat i den här typen av spel. Många av lösningarna känns väldigt långsökta, och har inga egentliga ledtrådar. Man får helt enkelt prova sig fram genom äventyret. Exempelvis sitter en skämtspya fast i taket i rummet där spelet inleds och man vet att den kommer att behövas till något någon gång under spelet, men hur man ska få ner den (ljudligt bombardemang) och vad den ska användas till (framtida tävlingsfusk) finns det inga som helst skäl att kunna lista ut i förväg. Det här är förvisso ett klagomål på hela genren och inte på just Day of the Tentacle Remastered, och det är mer en källa till frustration i spelandet än ett klagomål. Det gör ju att man blir så glad när man faktiskt listat ut vad det är tänkt att man ska göra, och det är ju det som är den stora charmen med det här spelet.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Tre sällan använda reklamskyltar längs en väg in till den lilla staden Ebbing i Missouri spelar en viktig roll i filmen med det passande namnet Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som regisserats av Martin McDonagh. Den ensamstående och sörjande mamman Mildred ser i dem en möjlighet att få fart på den avsomnade utredningen kring våldtäkten och mordet av hennes tonårsdotter, genom att betala för ett välriktat budskap till polisen. Hela situationen polariserar samhället och inte minst polismakten tar illa upp.

Filmen är mycket bra. Jag tycker om känslan av att inte veta vart berättelsen är på väg, och att ingen av huvudpersonerna är någon man till hundra procent varken kan sympatisera med eller förakta. Som tur var kan man i alla fall alltid förstå varför de beter sig och gör de val som gör. Det hade varit så enkelt låta filmen innehålla en klar hjälte som kämpar emot inskränkthet, så det är skönt att filmen tar en annan väg. Två frågor ställs mer eller mindre tydligt i filmen: Helgar ändamålet alltid medlen? Kan man förtjäna försoning vad man än har gjort för illa? Om man inte vill fundera på dem kan man åtminstone njuta av fint foto och utmärkta skådespelare som verkar trivas i sina roller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.