När man talar om litterära klassiker brukar Leo Tolstojs Anna Karenina komma upp i diskussionerna. Nu när jag har tillbringat sommaren i 1870-talets Ryssland så kan jag med gott samvete själv tala mig varm för romanen. Den är verkligen bra.
I Anna Karenina berättas två huvudsakliga historier: furstinnan Anna Kareninas passionerade utomäktenskapliga affär med greve Vronskij och godsägaren Konstantin Levins djupa kärlek till furstinnan Kitty, men många andra historier vävs samman i romanen och mycket av samtidens politiska händelser blandas också in. Boken fungerar som en effektiv ögonblicksbild av det ryska samhället strax efter att livegenskapen hade upphört och nya impulser och trender från västra Europa börjat sippra in.
Redan från inledningsorden
Alla lyckliga familjer är lika varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.
sugs man in i berättelsen. Familjen som det syftas på är adelsfamiljen Oblonskij, där Dolly precis upptäckt sin make Stivas affär med barnens guvernant. Stivas barndomsvän Levin tittar förbi för att diskutera sina planer att fria till Kitty, Dollys syster, men får reda på att greve Vronskij också är intresserad av Kitty. Vid själva frieriet tackar Kitty nej då hon också har Vronskij i tankarna. Stivas syster, Anna Karenina, har kallats in för att medla i Oblonskijs familjetrassel, men hon råkar då möta Vronskij och ömsesidig passion uppstår. Och krossade hjärtan. Och det är bara början på berättelsen…
Bokens styrka är att den rakt upp och ner berättar sin historia. Det är inga stora dramatiska äventyr eller spänning, och varken symbolik eller allegorier tynger ned sidorna. Istället är det en noggrann beskrivning av det yttre och inre livet i det gamla ryska kejsardömet under en period av omfattande samhällsreformer. Detaljerna gör att jag som läsare, trots att jag alls är särskilt insatt i tidsperioden, förstår hur personerna i handlingen resonerar. Vissa av situationerna som i boken är ohållbara är inga problem i nutida sammanhang, och vice versa, vilket gör texten ännu intressantare.
Trots att den översättning till svenska som jag läste är från 1926 kändes språket fräscht och hyfsat modernt. Jag behövde dock slå en hel del termer som rörde klädesplagg och hästvagnar för att till fullo hänga med. Jag behövde också, förstås, en fusklapp för att komma ihåg alla namn som dök upp. Det är bara små petitesser. Anna Karenina förtjänar sin plats bland litteraturens verkliga klassiker.