Category: Läsning / Reading

Skräckhistorier passar mycket bra i novellformat eftersom de ofta bygger på att utforska en ensam tydlig idé. Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist är en novellsamling som tydligt visar på det. Han förankrar sina historier i svensk samtida vardag, men lägger förstås på det lilla fröet av skräck. Det där “Hur skulle det vara om…”.

Den kanske mest kända novellen i samlingen, och i mitt tycke den bästa, är Gräns som ju omarbetades till den prisade filmen Gräns för ett par år sedan. Den handlar om Tina som jobbar vid tullen i Kapellskär och har en fantastisk förmåga att sniffa sig till vilka människor som har något att dölja. Hon har däremot aldrig känt att hon passar in och har ett inte särskilt stimulerande hemmaliv, i stark kontrast till sina yrkesmässiga framgångar. En dag går dock en man förbi vars lukt inte passar in, och det gör henne förbryllad. Jag tycker att novellen är bättre än filmen, dels för att Tinas bakgrund fångas bättre och dels för att bihandlingen med otäcka smugglare och polisarbete som kändes lite krystad inte alls är med i novellen.

En annan novell värd att nämna är Sluthanteringen, som fungerar som en epilog till romanen Hanteringen av odöda, där premissen är att en större mängd avlidna människor vaknat till liv för ett par år sedan men att situation nu är under någon slags kontroll och har sopats lite grand under mattan. Den är något av en actionhistoria som är spännande och fullt begriplig (tror jag…) trots att jag inte läst huvudromanen.

Ajvide Lindqvist är en skicklig författare som hanterar språket väl och kan balansera tempot i historieberättandet. I vissa av novellerna är dock själva idén, det som så att säga utgör skälet till att berätta historien, inte så intressant. Det gör att att berättelserna då går på tomgång. Det händer också att själva idén ska fungera som överraskande knorr på slutet av ett par av novellerna, och det berättargreppet är jag inte alls förtjust i. Det är ju bara billigt effektsökeri. När å andra sidan historien, som i Gräns, flyter på framåt av egen kraft och bygger vidare runt grundidén så blir det riktigt bra. Så är det i ett par av novellerna.

Glasgow in the 80s seems to have been a bleak place as an industrial town with the industries newly gone but the industry workers still there. In addition it was also a violent place, with strong tension between catholics and protestants. That is the setting Douglas Stuart’s price-winning novel Shuggie Bain.

The titular character, Shuggie, is the youngest son of Agnes Bain, and the focus of the book is on her although the story is about Shuggie. Agnes was a stunning beauty, who left her first husband because he was boring, although kind, and she took their two children with her. Her second husband, and the father of Shuggie, Big Shug, had a more magnetic personality, but was also mostly absent at work as a cab driver. The family moves to a very rough area in the outskirts of Glasgow, and then Big Shug promptly leaves to live with another woman. Agnes was always a heavy drinker, but this turns her into a full alcoholist. The book tells the story of Agnes’ downward spiral into alcoholism and poverty and her children’s ways of dealing with it while growing up into a rather hostile world.

The book is really good, and from all the details in the story it is clear that a lot of it comes from the experiences of the author. It is also very moving, with Shuggie’s deep love of his mother and his fight to keep her afloat, and alive. The book is well-written with a clear language, but there were a few expressions and concepts that I had to look up mostly due to the, for me as a reader, unusual setting. So the book deserves all the good reviews it has received, including this one.

Att Lydia Sandgrens debutroman just fått titeln Samlade verk är på sätt och vis mycket passande. Det signalerar att det är en bok som subtilt vänder och leker med begreppen och som på ytan tycks självfokuserad, men som under ytan samtidigt leker på allvar. Det är en slags avledande manöver som lurar läsaren dubbelt. Det är en sådan titel som lockar mig.

När boken inleds ligger den lagom framgångsrike bokförläggaren Martin Berg på vardagsrumsgolvet i sin göteborgska lägenhet omgiven av högvis med gammal text han skrivit men som det inte blivit något av. Hade det blivit något av honom själv när allt kommer omkring? Texten fortsätter med berättelsen om hur han hamnade där och det sker genom blandade återblickar från vad som hänt den senaste tiden, och från skeenden tidigare i hans liv. Han är tvåbarnspappa där de båda barnen är på väg att fly boet och börja sina egna vuxenliv, och han är ensamstående sedan ett femtontal år då hans älskade fru Cecilia en dag försvunnit spårlöst. Återblickarna går långsamt och noggrant igenom allt viktigt som hänt i hans liv från gymnasieåldern och framåt. Författardrömmarna, den djupa vänskapen med den blivande stora konstnären Gustav Becker vars favoritmotiv blev Cecilia, verkligheten, föräldraskapet, karriären, osäkerheten och sorgen.

Med den beskrivningen av boken kan den verka mer än måttligt tråkig, inte minst då den tar närmare 700 sidor på sig att komma runt till där den startade, men det finns en slags lätthet i berättandet som hela tiden driver på framåt. De båda olika tidsplanen den rör sig i växelverkar med varandra och rör historien effektivt framåt. Det finns också någon slags rörande ironi i de konventionella tankebanor som personerna som vill bryta mot världens konventioner ändå hamnar i. Hur de som verkligen är begåvade på en sak inte kunna klara av det fulla livet. Alla dessa förlorade möjligheter. Ja, det var när jag började se genom klyschorna i berättelsen började känna att det låg något medvetet över dem. Någon slags författarskapets självironi, där Sandgren mycket medvetet smugit in ett rätt stort antal litterära referenser man kan hitta om man letar lite. Och har lite fantasi. Boken blir alltså en hyllning till den stora romanen, en slags pastisch.

Jag övertolkar förstås Samlade verk nu, och jag vet om det, men jag kan ändå inte komma ifrån den trivsamma meta-litterära känsla jag kände i magen när jag läste den. Den som känner mig vet att jag gillar den känslan. Som en sann ironisk postmodernist – eller lurifax.

 

 

 

Ungefär var sjätte månad kommer en farfar som är en pappa till Stockholm för att få sig lite svensk sjukvård och se till bankaffärerna som hans son som är en far sköter om. I Stockholm övernattar han på sonens kontor och har lite sporadiska kontakter med den familj som han egentligen övergivit. Just den här gången känner dock sonen att det är dags att pappan ska ta hand om sig själv.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri har ingen djup, spännande eller ens intressant intrig. Istället är den ganska vardaglig, och jag skulle förmodligen ha känt stor igenkänning om jag hade levt i småbarnsfamilj i Stockholm, till skillnad från ensamstående i Kiruna. Vardagligheten till trots har romanen genomgående en spännande stilistisk klang, där berättarperspektiven ändras mest hela tiden och underfyndiga formuleringar frodas. Det kan dock bli lite för mycket av alla “en farfar som är en pappa”, “en dotter som är en syster”, och så vidare, för att det inte ska skava. Ingen av personerna i texten har ju ens fått något namn, så effekten blir ett fjärmande till personerna som man liksom iakttar från någon slags utsida trots att man berättarmässigt är inne i deras huvuden. I slutänden blir Pappaklausulen på det här sättet en lättläst, småtrevlig, välformulerad berättelse som inte engagerar mig särskilt mycket. Det finns ju inget att berätta, men det är ett utmärkt berättande.

Det är med blandade känslor jag har läst en av de senaste årens, vad det verkar, mest uppskattade böckerna. Det är Patrik Svenssons Ålevangeliet, som för säkerhets skull försetts med den extra förklarande undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Just den undertiteln signalerar det jag tycker är bokens problem. Den är alltför övertydlig med vad den ska vara; det här är en bok som vill bli älskad och vinna läsarnas hjärtan utan att ställa till med alltför mycket besvär. Boken är en samling intressanta fakta om hur lite vi egentligen vet om ålen varvat med en lika stor samling av författarens personliga minnen kring sin barndoms ålrelaterade kvalitetstid med pappa. Den blir därför lagom originell och samtidigt prydligt tillrättalagd.

Språket i boken är synnerligen behagligt att läsa, och det inledande kapitlet är sex särdeles genomarbetade sidor som på ett målande, men samtidigt komprimerat, sätt i stort sett sammanfattar ålen på ganska precis nivån där den normala allmänbildningen ligger. Resten av texten tappar lite av den inledande stringensen och blir i stället lite mera ordrik och, tyvärr, även lite upprepande. Hade det redigerats lika noggrant hela vägen som i det första kapitlet hade boken stuckit ut på riktigt. Nu är det mest en småtrevlig läsning, som inte riktigt ger mig den där wow-känslan som förväntas av dess omskrivenhet.

Ålen är ett tacksamt ämne, då den är både mystisk och mytisk och dessutom inte så ofta kommer till ytan och därmed lockar till djupsinnigheter, som i sin tur kan paras ihop med utvalda minnen. Boken inbjuder på så sätt uppenbart till att nomineras till blandade litterära priser, och sedan förstås vinna dem. Det är just den cyniska affärsmässiga sidan av bokkonceptet som jag hyser agg till, på samma sätt som jag känner inför en del prisvinnande filmer som tydligt är gjorda enbart för att vinna priser. Jag skulle helt enkelt ha föredragit ifall Ålevangeliet hade varit lika egensinnig som den är nu, men varit det på ett mindre konventionellt sätt. Jag gillar bokens innehåll, språk och form, men jag gillar inte dess affärsplan.

Under gymnasiet och ett par år framåt lästa jag gärna romaner av Fjodor Dostojevskij, och gillade dels att de var så omfattande och dels att skildringarna av hur folk tänker var så detaljerade och realistiska. Nu, efter kanske tjugo års uppehåll, fick jag ett par noveller att läsa i en samling med namnet Krokodilen. De är av naturliga själ inte omfattande (det är ju ändå noveller) men har förstås det där detaljerade psykologiska djupet.

Krokodilen, som gett namnet åt den lilla samlingen, handlar berättas av en man vars gode väns hustru får lust att bese en levande krokodil som visas upp, och som lockar med sig sin make på den utflykten. Det leder till en olycklig situation i krokodilens buk, där en hel del investeringar står på spel för flera inblandade. Det är en absurd satir som även har något Kafka-liknande över själva ansatsen och människornas reaktioner.

En olustig historia beskriver en kväll i ett förhållandevis ungt statsråds liv. Han inleder kvällen med en smärre champagnetillställning med ett par kollegor där han vidhåller sina moderna liberala idéer om hur samhället ska vara i samband med avskaffandet av den gamla ryska livegenskapen. På väg hem, inspirerad av diskussionen, får han infallet att objuden smita in på en bröllopsfest hos en av sina underlydande för att visa att han är en av folket. Det slutar naturligtvis inte riktigt som han tänkt.

Den saktmodiga är en historia som berättas helt från en pantlånares huvud. Den handlar om en mycket ung kvinna som han gifter sig med. Till att börja med är äktenskapet lyckligt, men efterhand är det något som skevar och allt leder till stor olycka. Berättandet inleds strax efter olyckan, och därför är det rätt osammanhängande. Det är ju ändå berättat ur huvudet hos en illa chockad man.

Det är alltså tre mycket väsensskilda noveller i samlingen. De två första har en satirisk udd medan de två sista går mera in i huvudet på någon, och knyter ihop det med teman som var aktuella när de skrevs. Ett väl insatt efterord skrivet av översättaren hjälpte förtjänstfullt till för att sätta in novellerna i ett lite större sammanhang. På tal om översättningar så var min tidigare erfarenhet av Dostojevskij mycket beroende på översättningarnas kvalitet. Steget mellan en träig text och en exakt text är inte stort, och jag kom ganska snabbt till att träigheten i en av romanerna mera måste ha kommit från översättaren än från författaren. Därför kändes det bra att Bengt Samuelssons översättning kändes rätt i flytet. De tre historierna i Krokodilen är alla läsvärda, och tänkvärda. Precis som noveller ska vara.