Min onkel

Min onkel

Jacque Tatis Min onkel är ett tidlöst tidsdokument. Dels är filmen en efter drygt 50 år fortfarande aktuell satir om det moderna samhällets absurditeter, och dels visar den upp spännande franska miljöer från tiden som även i Sverige innebar stadssaneringsprocesser. Den råkar också vara en av mina favoritfilmer.

Filmen följer herr Hulot som är en något gammelmodig, och tämligen fumlig, man som bor vid ett traditionellt men nedgånget litet torg i Paris, där livet är så stadsfranskt man kan tänka sig. Hans syster och hans svåger däremot bor i en hopplöst modern villa fylld med tekniska innovationer och designdetaljer – även den tillvaron mycket fransk. Deras son trivs inte riktigt i den miljön, utan vill hellre vara med sin morbror och leka fritt. Svågern tycker att Hulot är en dålig förebild för sin son, och försöker därför se till att Hulot får jobb på hans plastslangsfabrik.

Hela filmen är lekfull, fylld av små genomtänkta detaljer, och gjord med gott humör. Alla rollpersoner är rejält hårdragna karikatyrer, men de verkar trivas så bra ändå med sina liv så det gör inte så mycket. De blir ändå riktiga personer. Musiken driver också på genom filmen, och sätter stämningen rätt. Tyvärr känns det som om filmen är lite i längsta laget med en del situationer och scener som drar ut lite på tiden. Jag kan inte sitta och småle hur länge som helst. Jag är ju en mycket allvarlig och seriös man. Men nog skulle jag gärna vilja vara en Hulot istället.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

The Interview

The Interview

The Interview, regisserad av Evan Goldberg and Seth Rogen, är en film som det blev ett väldigt ståhej kring i fjol. Den ledde till officiella protester från Nordkoreas ledning, och anses ha varit den huvudsakliga orsaken till en större hack-attack hos Sony Pictures Entertainment, redan innan filmen haft premiär. Det är alltså en film som det känns bra att ha sett, men kändes det bra att se den? Skramlar tomma tunnor mest?

Intrigen är rätt enkel. Dave Skylark är en tämligen korkad amerikansk pratshowvärd som känner att han inte tas på allvar av de mer seriösa journalisterna. Han lotsas någorlunda stadigt framåt av programmets producent, Aaron Rapoport. För att visa vad de går för lyckas de märkligt nog ordna ett intervjutillfälle med Kim Jong-un. Det gör att CIA kontaktar dem för få dem att lönnmörda Kim Jong-un när de har möjligheten. Skylark och Rapoport beger därför till Nordkorea med gift i packningen och ett äventyr framför sig.

Under filmen irriterade jag mig på det kassa skådespeleriet som de båda huvudrollsinnehavarna visade prov på, och gag skrattade inte åt de flesta av de uppenbara skämten eftersom jag helt enkelt inte tyckte de var roliga. Men filmen är lättsmält och travar på i gott tempo hela vägen, och det finns en del ganska intressanta poänger i handlingen även om filmen i sig är mycket ytlig. En höjdpunkt för mig var att filmen innehåller en scen där Scorpions gamla vedervärdiga “Wind of change” faktiskt fungerar perfekt i soundtracket. Det trodde jag inte kunde ske.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Trevligt folk

Trevligt folk

Under sommaren 2013 föddes idén till ett integrationsprojekt för somaliska invandrare i Borlänge: De ska lära sig att spela bandy och därefter delta i bandy-VM i Irkutsk som ett somaliskt landslag. Filipåfredrik får nys om projektet och beslutar sig för att se till att det dokumenteras i filmformat. Filmen Trevligt folk är resultatet.

I filmen får vi följa de glada Borlängesomalierna som tidigare aldrig spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, när de tar de första stapplande stegen mot VM. Man får följa projektets initiativtagare, en kuf med namnet Patrik Andersson, i vardagslivet och i kontakt med media och sponsorer. Pelle Fosshaug är deras tränare, och därmed också Somalias första förbundskapten i bandy.

Man skulle kunna tro att filmens ämne inbjuder till lyteskomik, men regissörerna Karin af Klintberg och Anders Helgeson lyckas hålla en varm och hjärtlig ton filmen igen trots att det i alla fall till en början är många bilder på vingliga ben och omkulltrillningar. Filipåfredrik är dessutom duktiga på att få folk att öppna upp sig, vilket gör att det känns som om många av de som kommer till tals talar från hjärtat på ett sätt som annars inte är alltför vanligt. Det gjorde att jag gillade filmen.

Tyvärr upptäckte jag när jag kollade upp detaljerna kring matcherna i bandy-VM (ja, laget kommer dit) att de inte visas i kronologisk ordning, utan i en ordning som är tänkt att förhöja det dramatiska intrycket. Sådant tycker jag är fusk, och hör inte hemma i en film som kallar sig dokumentär. Det gör att jag så här i efterhand känner mig lurad, och dessutom osäker på vilka fler situationer i Trevligt folk som inte är riktigt “på riktigt”. Det hade helt enkelt varit bättre för mig om jag inte varit så nyfiken på slutställningen i bandy-VM 2014.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Aftershock

Aftershock

Det är egentligen bara en enda föreläsning jag minns från kursen i seismologi som jag läste i Uppsala en gång i tiden. Föreläsaren gick glatt igenom en lång lista av historiska jordbävningar och antalet dödade, och varför många eller få dog i just den jordbävningen. En modern jordbävning stack verkligen ut: Tangshan 1976. Dödstalet som var med på föreläsningen var 750 000, men de officiella siffrorna är knappt en tredjedel av det. Anledningen till att jordbävningen var så förödande var att alla dåliga faktorer samverkade. Jordbävningen var kraftig, hade epicentrum rakt under en miljonstad, kolbrytning hade pågått i området i hundratals år, marken bestod av mjuka alluvialbildningar, ingen tidigare jordbävningshistorik i området så husen var inte byggda för att klara skakningar, den skedde på natten så de flesta i staden låg hemma och sov, och den skedde mycket plötsligt. Usch.

Filmen Aftershock, regisserad av Feng Xiaogang, är ett drama som inleds med den stora jordbävningen. Li Yuanni bor med sin make och sina tvillingar, en pojke och en flicka, i en liten lägenhet is Tangshan. Li och hennes man är utanför huset när jordbävningen slår till. Maken dör, men barnen hittas vid liv under rasmassorna inklämda under en betongbalk. För att lyfta på balken måste den först ruckas på, och det kommer att klämma ihjäl ett av barnen. Li tvingas därför välja vilket av barnen som ska räddas och vilket som ska dö, och båda barnen hör hennes val. I filmen får vi följa 32 år av efterdyningar från det traumatiska valet.

Aftershock är verkligen ingen munter film; nästan rakt igenom hela filmen hade jag tårar på gång i ögonvrån. Men att vara gråtfärdig i drygt två timmar är lite för mycket för mig. Den lugubra stämningen skulle ha kunnat brytas av med lite andra toner emellanåt. Filmen är gripande, hjärtskärande och sorglig. Berättelsen utvecklar sig också på ett fängslande sätt allteftersom filmen fortskrider. På det hela taget gör det att jag tycker om filmen. Jag får bara hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra ett liknande val.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Inside Llewyn Davis

Inside Llewyn Davis

Det är tidigt 1960-tal och Llewyn Davis hankar sig fram som folkmusiksångare i ett vinterkallt Greenwich Village, New York. Han saknar bostad, så han sover på soffor hos bekanta i väntan på att slå igenom, men det är inte så lätt. Han var tidigare medlem i en stämsångande duo som var hyfsat kända bland entusiasterna i trakten men försöker nu att klara sig på egen hand. Han har spelat in en skiva med namnet Inside Llewyn Davis men hans manager är inte särskilt framåt med att sprida den. Vi får följa Llewyn Davis under en vecka av misslyckanden och besvär.

Filmen Inside Llewyn Davis är en dramakomedi, trots att förutsättningarna snarare borde dra den åt tragedihållet. Det beror på det ofta är så uppfriskande att se en film som bygger på en lång serie motgångar som radas upp. Bröderna Joel och Ethan Coen är regissörerna bakom filmen, och de har sett till att den hela tiden håller ett driv framåt. Det finns ändå alltid en anledning att gå vidare, att inte ge upp. Det är en attityd som jag uppskattar.

Ett viktigt element i filmen är förstås musiken – det hör ju till filmer som utspelas i musikermiljöer. Under T Bone Burnetts överinseende har filmen fyllts med sparsmakat instrumenterade stämningsfulla tidstypiska alster passar perfekt in i filmens atmosfär och till tidsperioden som gestaltas.

Detta gör naturligtvis att jag gillar filmen riktigt mycket, men det känns ändå som om det är något jag missat i den. Kan det finnas anspelningar, syftningar, paralleller och sådant som jag inte förstått, eller är det bara en rak historia. Jag vet inte om jag ska övertolka allt som sker i handlingen, och även bredvid densamma, eller om filmen bara narras med mig. Det är kattens namn som sått dessa tankar hos mig. En katt kan väl inte heta Ulysses utan anledning?

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Belle

Belle

Att inte passa in är ett ämne som dyker upp i många filmer. Ett annat vanligt ämne är att identifiera orättvisor i samhället och kämpa för att rätta till dem. Filmen Belle, som regisserats av Amma Asante, tar effektivt nog upp båda ämnena.

Filmen, som bygger på en verklig historia från andra halvan av sjuttonhundratalet, handlar om Dido Elizabeth Belle som fötts av en svart mor, men med en far som var kapten i brittiska flottan. Hon får växa upp i den aristokratiska miljön hos sin gammelfarbor, som dessutom råkar vara högste domare i det brittiska rättssystemet, tillsammans med sin kusin. Tack vare sin börd har hon vissa privilegier, och på grund av sin blandade bakgrund hindras hon av traditioner. Det ställer till det när det börjar bli dags att finna kandidater för giftermål.

Historien i sig är intressant, men jag tycker inte att filmen är särskilt lyckad trots det. Man får intrycket att Belle utspelar sig under tid då män var långsamtalande träbockar medan kvinnorna var bittra och besvikna. Det finns liksom nästan inga trovärdiga människor bland de endimensionella karaktärerna, och filmen puttrade sakta framåt i makligt tempo. Jag hade lite småtråkigt. Kvaliteten på skådespeleriet varierade också kraftigt från ett par lysande insatser till ett stort antal ganska misslyckade försök.

Jag inser i efterhand att jag kan ha sett filmen med hjärnan fokuserad på dess politiska budskap. Hade jag istället sett den som ett romantiskt kostymdrama så är det möjligt att jag hade upplevt den på ett annat sett. Störst av allt är ju ändå kärleken.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.