Category: Film

A Girl Walks Home Alone at Night av Ana Lily Amirpour är en enastående snygg film. Det känns som om varenda scen är planerad för att ge den mest stilrena intrycket. Musiken har också den valts ut med omsorg för att matcha bilderna och filmens stämning is stort. Bara en sådan liten detalj som att förtexterna är gjorda med en Clarendon-variant till typsnitt är ett tecken på att designen är viktig. Därför är förstås filmen svartvit. Och alla talar persiska.

Filmen utspelar sig i Bad City, en folktom stad någonstans i Mellanöstern. Arash ser cool ut, sedan stjäl han en katt som han tar hem i sin fina Chevrolet. Pappa är heroinist och är skyldig en onding pengar. Ondingen tar då bilen, men blir senare på kvällen uppäten av en vampyrflicka. Arash och vampyrinnan träffas och tycke uppstår.

Trots vampyrism och droger och en del ovanligt råa situationer är filmen mest av allt en kärlekshistoria. Många scener är långa utan att egentligen tillföra något, och en del skådespelare känns obekväma i sina roller. Dessutom känns filmen pretentiös, men ändå fylld av klichéer trots alla ansträngningar att vara originell. Det är helt enkelt ibland alldeles för tydligt vilka filmer Amirpour själv gillar. Det blir alltså ganska mycket filmskolefilm av det hela.

Men vad gör väl allt det där när den är så förbaskat snygg.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Dorayaki är en slags japanska plättar med söt fyllning av bönpasta. Under körsbärsträden av Naomi Kawase kretsar kring denna maträtt. En något butter man arbetar i ett litet gatukök som gör dorayaki. En dag dyker en äldre kvinna upp där och ber att få arbeta där. Hon visar hur man gör fyllningen mycket godare än den färdiggjorda varianten som kocken tidigare använt. Det gör att att försäljningen går allt bättre. På gatuköket hänger också ofta en skolflicka som verkar vara lite utstött. De tre personerna öppnar efter hand upp sig allt mer för varandra, och en slags vänskap uppstår. Det visar sig finnas både mörka och sorgliga hemligheter i deras förflutna.

Filmen är stillsam med mycket utrymme för känslor. Den har (enligt uppgift) även fångat in typisk japansk vardag, som för mig förstås känns exotisk. Körsbärsträden i filmens svenska titel är också typiska. Dessutom fyller de den viktiga uppgiften att visa tidens gång på ett effektivt sätt. Få träd har så tydliga årstider som körsbärsträd. Körsbärsblommor är också en oerhört tydlig symbol för nystart.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, men när det väl skedde så var jag fast. Jag brydde mig verkligen om de tre huvudpersonerna, och filmens budskap är ett som jag kan hålla med om. Det finns trots allt en mening i tillvaron för alla.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Tjuvheder av Peter Grönlund handlar om gatulangaren Minna som för att inte förlora sin lägenhet lurar till sig pengar till hyran, men det hände för sent. Hon vräks från sin lägenhet, och i samband med det blir hon efterlyst för misshandel. Hon flyr, och kommer i kontakt med Katja som tar med henne till en husvagnsuppställningsplats där de kan bo relativt drägligt. Allt dåligt har dock en tendens att komma tillbaka efter ett tag, och så även i den här filmen.

Filmens Stockholm är grått och kallt. Det finns inte ett spår av solsken att hitta. Det är även kallt från samhällets sida, där de trevande försöken att hjälpa mest verkar ske för att det måste göras än för att faktiskt ge den enskilda människan hjälp. Det finns ändå ofta någon slags heder mellan människor som befinner sig i samma situation, och det är det som får folk att vilja komma vidare.

Filmen är bra. Man bryr sig verkligen om människorna i den. Alla personerna känns trovärdiga, som riktiga mångfacetterade individer med olika drivkrafter och goda och dåliga sidor. Jag kan inte avgöra om miljöerna som helhet är trovärdiga eftersom jag, som tur är, inte har någon som helst erfarenhet av dem. Filmen är inte upplyftande. Jag har svårt att se om det egentligen finns något hopp för folk som hamnat så här snett i tillvaron.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Kirunas årliga filmfestival (Arctic Light Filmfestival) har dragit igång igen. Därmed har jag en vecka att se fram emot fylld av filmer som jag kanske annars aldrig skulle ha sett. Fem trappor upp är en sådan film.

Ett äldre par har bort i samma mysiga och trivsamma lägenhet fem trappor upp i Brooklyn i över 40 år. Det enda felet med lägenheten är att det inte finns någon hiss i huset, vilket med deras stigande ålder blir ett allt större bekymmer. De ger sig därför in på bostadsmarknaden, både som säljare och som köpare, vilket leder till en virvlande dans bland mäklare och spekulanter.

Richard Loncraine har i Fem trappor upp gjort en typisk premiärfilm för en filmfestival. Den har ett brett anslag och kan nog inte reta någon. Filmen har en del välplanerade humoristiska poänger, men jag upplevde den tyvärr ändå som lite småtrist. Hantverksmässigt är det en utmärkt film, med skådespelare på utmärkt humör och tjusiga bilder, men som konstnärligt uttryck tycker jag att den var ganska ointressant. Känslan kan faktiskt liknas lite vid att bläddra i en mäklares lägenhetsbeskrivning. Jag vill egentligen tycka om filmen, men förmodligen har jag glömt det mesta från den redan om ett par dagar. Den borde helt enkelt varit bättre.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En ensamstående mor lever i ett dystert hus tillsammans med sin sexårige son. Han är så pass rädd för monster att han knappt kan sova om nätterna och, som ett sätt att skydda sig, tillverkar avancerade vapen för att skydda sig och är allmänt våldsam. Livet för mamman blir inte enklare när sonen inte kan vara kvar i skolan på grund av sitt beteende samtidigt som hennes vänner drar sig undan för att slippa träffa sonen och hennes arbete som vårdbiträde blir alltmer tröstlöst. Från ingenstans dyker vad som ser ut som en barnbok upp i huset. Den heter Mister Babadook och är så skrämmande att den liksom kryper under skinnet på den stackars lilla familjen, och det blir allt svårare att hålla reda på vad som är mardröm och vad som är bister verklighet.

Jennifer Kent har både skrivit manus till och regisserat filmen The Babadook. Det är en obehaglig och faktiskt riktigt skrämmande film, trots att mycket av det otäcka bygger på att det helt enkelt är mörkt och svårt att se vad som pågår. Min fantasi kliver tydligen hjälpsamt in för att fylla i luckorna med obehagligheter. Stämningen är redan från början rätt bister med jämnmulna skyar och färglösa kläder och interiörer. Intressant nog bidrar även den nästan absoluta frånvaron av musik också till något känns fel i tillvaron för modern och sonen. Ibland känns tyvärr filmen lite trång, med en smula för liten variation av platserna så att det känns som att handlingen går i cirkel, men det går lyckligtvis ganska snabbt över om man nu kan tala om lycka i sammanhanget.

The Babadook väckte gamla rysarkänslor hos mig som jag inte känt på länge, och som jag inte ens märkt att jag saknat. Välkommen tillbaka!

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Idag är dagen som dr Brown och Marty McFly åkte (har kommit att åka, kommer att ha åkt) till när de de for till framtiden efter att ha räddat sin egen samtid år 1985 i Tillbaka till framtiden del II, och därför har ett större filmbolag sett till att Robert Zemeckis något röriga filmuppföljare visas på ett otal platser just idag. Därför har också jag sett filmen just idag trots att jag redan sett den förut, men det var i alla fall första gången på stor duk.

Poängen med att se filmen idag är att jämföra den gamla framtiden med dagens verklighet. Det är lite tråkigt att så mycket av det 2015 som är med i filmen inte finns i verkligheten – framför allt skulle det vara praktiskt med de små portabla fusionsreaktorerna som man kan med i bilen, men även luftkuddebrädanskulle vara trevlig. Å andra sidan har vi nu egna självständiga mobiltelefoner, och behöver inte dela nummer med hela familjen. Filmen i sig är fortfarande lagom underhållande, men en del specialeffekter har inte åldrats väl. Många smådetaljer, framför allt i scenografin, är väl genomtänkta, men en del större spår i handlingen håller inte riktigt ihop (det gamla “varför gör de inte så här istället”).

Det är i alla fall härligt att känna att vi nu lever långt in i framtiden, och att vi strax till och med har den bakom oss.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.