Category: Film

En stilig ranchägare från Texas anländer i förra seklets början till Maryland där han ska köpa sig en avelshingst från en välbärgad familj. Med sig tillbaka får han även familjens yngsta dotter, som han hunnit gifta sig med under frånvaron från ranchen. Hon drabbas hårt av en kulturchock när hon kommer från det gröna och sköna Maryland till det platta, solbrända och vindpinade Texas. De bildar familj samtidigt som ranchen skötes på traditionellt stordriftvis, men under ytan bubblar det av olja.

Jätten är en så kallad klassiker och förmodligen mest känd för att den blev den sista filmen med James Dean, men den känns faktiskt riktigt fräsch trots sin ålder. George stod för regin, och filmen bygger på en roman av Edna Ferber. Den skildrar tjugofem år i en mäktig Texasfamilj, under en omvälvande tid då gamla traditionella sätt att leva förändras i och med att oljan blir viktig. Rasism och ojämlikheter är också teman som tar stor plats i filmen, och den drar därmed ut ordentligt på tiden. Det gör inte så mycket för filmen är så pass bra att jag inte märkte av dess längd. Både det filmiska och det berättarmässiga är av hög kvalitet i stort sett rakt igenom. Det finns betydligt sämre saker att ägna en helkväll åt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med ganska stillsamt humör. Det gäller i alla fall huvudpersonen Paterson i Jim Jarmuschs film med samma namn. Paterson är mild, tystlåten och har en rätt regelbunden vardag, där han kliver upp kvart över sex, käkar frukost, går till bussgaraget, går hem, äter middag med flickvännen Laura, och går slutligen ut med hunden till stammisbaren där han tar sig en öl. Den lite slitna staden där han kör sin stadsbuss är Paterson, New Jersey, som även är födelsestaden för poeter som Allen Ginsberg och, inte minst, Williams Carlos Williams som är känd för sitt diktverk med just namnet Paterson. Filmens Paterson är även han poet. Han plitar ner sina vardagspoem i en anteckningsbok när han får lite tid över i bussen eller hemma, där Laura annars ägnar dagarna åt olika mer eller mindre ambitiösa konstnärliga projekt.

Filmen är långsam, och det händer egentligen inte särskilt mycket i vardagslunken. Istället fylls tiden av små märkliga möten med vardagsspännande personer och intressanta samtal mellan busspassagerarna. Det är vardagen i sig själv som är huvudmotivet i filmen. Det blir poetiskt, och liksom i god poesi sägs det mesta mellan raderna. Jag måste dock lägga till att Paterson balanserar oroväckande nära tristessens rand.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Svante är en ung stockholmsman som jobbar i en skivbutik på dagarna och hänger med kompisar på lägenhetsfester på kvällarna. Året är 1973 och framtiden borde vara ljus, men inte för Svante. Hans hjärtfel blir bara värre och det finns inget som läkarna kan göra åt det. Av en händelse kliver han på ett blått tunnelbanetåg och ramlar plötsligt in i framtiden. Hans framtid, år 2016, men det är förstås lite svårt att förstå vad det är som händer för Svante, och för dem han kommer i kontakt med. Han upptäcker att det inte är några problem att fixa hjärtat år 2016, en enkel rutinoperation, men att byråkratin kan strula när körkortet gick ut för 37 år sedan, och man inte direkt ser ut som den 64-åring som personnumret antyder. Kanske kan man lösa problemet med lite lagom tidsresande?

Med tanka på hur svårt det är i praktiken att genomföra så finns det förhållandevis många filmer om tidsresor. Flykten till framtiden av Ulf Malmros och Jaana Fomin är en riktigt lyckad variant som känns fräsch i anslaget. Dåtiden känns sådär lagom nostalgisk med små väl valda detaljer för tidskänslan, och nutiden känns inte så rå och kall som man kunde ha väntat sig. Folk är helt enkelt som folk är mest, vissa saker blir bättre med tiden medan andra saker blir sämre. Själva resandet, med hjälp av tunnelbanan, genomförs på ett elegant sätt utan att man behöver fundera på hur det egentligen funkar.

Filmen är underhållande och charmigt godmodig, och handlingen innehåller en del knorrar och oväntade vändningar som gör att man vill veta hur det hela ska sluta. För slutar gör filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Luke Skywalker tjurar på en grön ö vid havets rand dit Rey har farit för att tala honom till rätta. Samtidigt kämpar rebellerna mot Första Ordningen i ett större rymdskeppsslag där både den illsinnige Kylo Ren och hans mamma deltar. Handlingen i Star Wars: The Last Jedi tar helt rakt vid där Star Wars: The Force Awakens avslutades när jag lämnade bion för ungefär två år sedan.

Den här gången är det Rian Johnson som stått för regin, men trots en ny regissör känns det mesta i den där galaxen långt långt bort välbekant. Filmens handling puttrar på i ett bekvämt tempo, men den känns ganska mycket som en övergång. Det känns som om filmens största syfte är att leda från ett givet galaxtillstånd, där förra filmen slutade, till ett annat, där nästa film i serien ska ta vid. Jag saknar alltså en del intrigmässig självständighet, men jag fick i alla fall se en del nya gulliga djurarter dyka upp då och då. Jag fick också tillräckligt mycket anspelningar på tidigare filmer i serien för att känna mig uppiggad.

Star Wars: The Last Jedi fungerar bra på mig. Handlingen har en del rätt oväntade vändningar, vilket känns lite vågat när man tänker på hur ärkekonservativa de största anhängarna till den här filmserien brukar kunna vara. Det gör den lite uppfriskande. Däremot känns en del slapstickande lite fånigt i sammanhanget, när man tänker på att det är galaxens framtid som ligger i vågskålen. Det drar lite åt billigare underhållningseffekter snarare än åt djupet i hjältarnas personliga utveckling. Det drar mer åt underhållande äventyr än åt karaktärsdjup. Det är så stjärnornas krig ska kännas.

Det gifta medelklassparet Emad och Rana måste snabbt utrymma sin lägenhet i Teheran när ett bygge på granntomten börjar få husets väggar att rämna. Emad är lärare på dagtid och tillsammans med frun repeteras på kvällarna en uppsättning av En handelsresandes död (därav filmens “svenska namn” The Salesman). En skådespelarkollega ordnar en lägenhet åt dem där de kan bo tillfälligt, men det ligger en hel del prylar kvar där från den tidigare lägenhetsinnehavaren, en kvinna av tvivelaktig moralisk hållning. Det hela leder ganska snart till en oväntad och obehaglig händelse, och därefter ett sökande efter någon form av upprättelse, hämnd, vedergällning, eller vad man ska kunna kalla det. Det blir i alla fall en komplex och spännande historia som man inte riktigt vet varthän den ska bära till slut.

Jag tycker filmen var mycket bra, och det verkar jag inte ha varit ensam om då filmen vann en Oscar tidigare i år som bästa utländska film. Asghar Farhadi verkar veta precis vad han vill säga, och hur han ska säga det. Det blir så väldigt mångbottnat när man märker hur samhällets normer i djupet påverkat huvudpersonerna trots att de räknar sig till de intellektuella progressiva kulturarbetarna. Det är en blick in i vardagen i Teheran, men också in i hur vardagen snabbt kan raseras. En vardag när man drar sig för att gå till polisen för att slippa utstå deras utfrågningar. Det tog mig ett tag att först komma in i filmen, men allt eftersom blev det allt svårare att släppa taget.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ett skepp lastat med kol glider in i hamnen i Helsingfors med en fripassagerare ombord som flytt från krigets Aleppo och som nu beger sig till en polisstation för att söka politisk asyl i Finland. En äldre medelålders man lämnar sin krökande fru, säljer sitt lager av herrskjortor, spelar poker för pengarna och vinner tillräckligt mycket för att köpa sig en sunkig restaurang. De båda historierna möts efterhand och ur det uppstår en längre serie av märkliga och ofta dråpliga situationer som liksom bara sker i förbifarten. Ljus i natten av Aki Kaurismäki har dessutom en fin halvesekelgammal estetik och mycket finsk blues i botten. Dessutom har den en av de bästa filmreplikerna jag har hört på mycket länge.

You may be wiser, but I am older.

Jag kommer nog själv att börja använda den repliken för att med pondus avgöra diskussioner i framtiden.

Filmen i sig är en trevlig bekantskap. Den känns förstås oerhört finsk i sin kuvade skruvade humor, men också genom sitt stora allvar och talande tystnader. Den innehåller självklart också kraftfullt nedtonade känsloyttringar, men det finns även plats för ganska vass samhälls- och samtidskritik, och så naturligtvis regissörens egna karakteristiska personliga berättarstil. Därmed överraskar filmen inte på något sätt, utan man får vad man väntar sig, vilket i det här fallet är ganska bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.