Efter att ha ställts in fjol på grund av pandemi så är äntligen Kirunas filmfestival igång igen. Invigningsfilmen är ingen annan än Sveriges officiella Oscarsbidrag Tigrar.
Martin Bengtsson har nått dit han drömt i hela sitt liv: Han har fått ett fotbollskontrakt med Inter. Han får pengar och löfte om boende i Milano, så det bär ut på fotbollsäventyr. Men hur är egentligen livet som alltför ungt proffs i den superkommersiella fotbollsvärlden?
Tigrar av Ronnie Sandahl baseras på Martin Bengtsson självbiografi om sin tid i fotbollens centrum, och det spelar faktiskt väldigt stor roll då det ger en äkta insikt i tillvaron bland spelare som är så gott som framme vid sina drömmars mål. Den omedelbara känslan av förväntan hos Martin rinner ganska snabbt av honom då han inte förstår språket, och dessutom hamnar i utvecklingslaget. Det är en jobbig sits där man aldrig spelar för laget utan bara för att visa upp sig från sin bästa sida för att på så sätt få en plats i A-laget. Inte nog med att utsättas för tråkningar och utfrysning av sina lagkollegor, insikten om att man som spelare bara behandlas som en handelsvara på en global marknad och inte som människor kan vara oerhört knäckande. Och någonstans i den här driften mot att vara bäst bland de bästa försvinner glädjen, inte bara till fotbollen utan till allt.
Vägen till psykisk ohälsa visas berömvärt subtilt i Tigrar. Det är inga stora svepande gester, utan det är små tecken som gradvis stegras fram till filmens andra stora vändpunkt. Den första är de tio minuter speltid i A-laget som Martin får (av kommersiella skäl). Det är ingen smickrande bild av den affärsmässiga fotbollsvärlden som filmen ger och man får hoppas att det går att göra något åt det, men traditionerna är ju så starka.
Tigrar är lyckad som film – instängdheten och tvångstankarna känns verkligen av, och inte minst ljudet är väldigt väl genomarbetat. Exempelvis förändras örats upplevelse av publikens ovationer efter sinnesstämningarna. Efter att ha sett filmen känner jag en stark önskan att bestämt avråda unga pojkar från att hoppa av gymnasiet för att följa sin fotbollsdröm, eller i alla fall se till att de har ett ordentligt stödteam på plats.
La vita non è solo calcio!
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.