Det är ett märkligt fenomen att vissa filmer, även om de allmänt ansetts som bra, liksom glöms bort ett tag för att senare ganska plötsligt komma verkligt i ropet igen. Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950 är ett solklart exempel på det. Plötsligt för något år sedan så kom den ordentligt i ropet så pass att det pratades om den lite varstans i de svenska kultursammanhangen. Efter att nu har fått tillfälle att se den måste jag ställa frågan: varför har den varit borta så länge? Den är ju jättebra!
Filmen inleds en natt under en sen efterfest. En kvinna, barpianist, lämnar våningen djupt upprörd och vandrar hem genom staden till sin egen lägenhet där hon senare tar sitt liv. Hon hette Dagmar Brink, och hon har i ett brev överlämnat sina ägodelar till grannparet i trappuppgången. De känner egentligen inte alls till någonting om Dagmar, så de börjar försöka ta reda på vem hon var och varför hon skulle vilja ta sitt eget liv. Genom att söka upp olika personer som kommit i kontakt med henne och höra deras historier försöker de pussla ihop ett människoöde, men den hemlighetsfulla Dagmar har inte varit lätt att komma in på livet för någon. Dagmar förblir länge en gåta.
Berättartekniken i Flicka och hyacinter bygger på tillbakablickar återberättade från vitt skilda synvinklar, och de kommer inte heller i kronologisk ordning. Det gör att själva pusslandet till en sammanhängande bild av vad som hänt känns tillfredsställande. Fler och fler luckor fylls i allt eftersom filmen fortskrider. Det märks att Hasse Ekman i stort sett har haft fria händer att göra den film han ville. Det finns inget cyniskt kommersiellt intresse bakom filmen, utan bara en stor vilja att berätta just den här historien. Bilder, miljöer, musik, och inte minst skådespeleriet är av högsta klass, så det är en helgjuten film; en av de bästa svenska filmerna som gjorts helt enkelt.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.