Inledningsorden i Roy Anderssons Om det oändliga är “Det är redan september”, och det verkar liksom vara det som är huvudbudskapet i filmen: Man ska ta vara på tiden man har medan man kan, det har redan blivit lite senare än vad man trodde.
På Roy Anderssons vanliga vis är filmen en följd av scener som inte har så mycket med varandra att göra, utan som mera är som små dioraman ur tillvaron. Kameran är nästan hela tiden statisk, färgerna kraftigt dämpade, och människorna har svårt att låta sina känslor komma till uttryck. Allt har liksom stannat av och förlorat sin lyster.
Jag hade gärna tyckt om filmen, men jag gör det inte riktigt. Infallen och de fria associationerna mellan dess scener känns inte så inspirerade utan snarare lite begagnade. Berättarrösten tycker jag inte heller tillför något annat än ett sätt att släta över vissa skarvar. Det kan vara så att filmen är för lik tidigare alster i Roy Anderssons produktion för att kännas riktigt fräsch, och att jag i dess ensamhet skulle ha upplevt den som bättre. Istället nickade jag till lite då och då och blev överraskad av hur snabbt den tog slut. Det hade blivit lite senare än vad jag trodde…
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.