Author: Juldans

I slutet av maj 1940 hade de tyska styrkornas framfart i Frankrike skurit av och ringat in ett par hundra tusen allierade i den franska staden Dunkerque. Enda utvägen, bortsett från kapitulation, var en evakuering i stor skala. Den är det som filmen Dunkirk av Christopher Nolan handlar om.

Filmens dramaturgi ligger närmare en katastroffilm än en typisk krigsfilm. I stort sett handlar filmen om överlevnad, med små doser hjältemod men inte så mycket analys. Tre aspekter av evakueringen visas upp, och det med tre olika tidsskalor: En vecka för soldaterna på stranden, ett dygn på en engelsk nöjesbåt på väg att hjälpa till, och en timme i en Spitfire som skyddar evakuering från tyska luftanfall. Det är just de tre olika tidsskalorna som sticker ut i filmen, eftersom de gör att handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden på ett ibland förvirrande sätt. Annars är det inga konstigheter alls i filmen, utan den är rak, välgjord och sevärd. Det är ett, antar jag, rätt korrekt historiskt porträtt utan särskilt mycket dialog, med hög puls och spänning mest hela tiden men egentligen inte så mycket dramatik.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Filmen inleds med en begravning. Det är Victor Adelman, en av Frankrikes mest upphöjda författare, som är den döde. En författare som vill skriva en biografi får då tillfälle att få en intervju med änkan, Sarah Adelman. Hon berättar historien om deras liv tillsammans, från det att de träffas första gången på en sjavig nattklubb i Paris. Han är självupptagen och packad, hon är självupptagen och manipulativ. De är elaka mot varandra mest hela tiden, samtidigt som de poserar på det typiskt franska intellektuella sättet. Han skriver, och hon redigerar texterna. Det handlar framför allt om framgång och förfall, och njutningen av att vara elaka mot varandra.

Herr och fru Adelman av Nicolas Bedos är ingen sympatisk film. Jag skulle verkligen inte vilja utsätta mig för att umgås med någon i paret Adelman. Det hindrar inte filmen från att vara rätt skarpt skriven, men det är framför allt under den första halvan. Den andra halvan av filmen rinner skärpan liksom ut i sanden, och det blir inte så mycket kvar. Jag känner mig faktiskt osäker på om filmen är tänkt som en satir över kulturvärlden, eller om den bara ska spegla hur roligt man kan ha det när man är framgångsrik och intellektuell och kan köra över folk som inte kan igen. I princip var det så att jag blev road under första halvan av filmen, och förfärad under den andra halvan. Det var som om mänsklig värme saknades.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är lätt att se varifrån idén till Christopher Landons Happy Death Day kommer: Tänk om man skulle kombinera Måndag hela veckan med en slasher-mordgåta, där huvudpersonen ska leta reda på sin egen mördare. Resultatet blir en film som fungerar hyfsat, men är svår att ta på allvar.

Partypinglan Tree vaknar plötsligt upp ordentligt bakfull i ett främmande studentrum. Det är hennes födelsedag, men hon bryr sig inte om det och ignorerar alla uppvaktningsförsök. På kvällen överrumplas hon, och huggs ihjäl, av en förövare iklädd en bebismask. I själva dödsögonblicket vaknar hon åter upp i studentrummet, och dagen börjar på nytt. Kan hon lista ut vem som är mördaren, innan hon mördas igen. Och igen. Och igen.

Det blir, som väntat, ganska tjatigt när samma saker sker om och om igen, men historien har ändå ett par trevliga knorrar som friskar upp anrättningen. Tree drabbas förstås av självinsikter, och blir en allt bättre människa ju fler gånger hon får på sig att genomleva dagen. Filmen balanserar ironiskt någonstans i området där det är kort avstånd mellan att vara listig och att vara korkad, men det blir rätt underhållande till slut.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

The Villainess av Byung-gil Jung inleds med en lång sekvens där medlemmarna i ett av Seouls större brottssyndikat en efter en skjuts ner eller sprättas upp av en ensam mördare. Blodet stänker och kropparna täcker golvet. Det måste ta bortåt tio minuter innan alla är döda och förövaren, den unga kvinnan Sook-hee, fångas in. Hon rekryteras mot sin vilja till en organisation som tränar upp lönnmördare, samtidigt som man i tillbakablickar får reda på varför hon hamnade i den blodiga första scenen. Självklart leder allt till slut till en uppgörelse, det har ju hela tiden handlat om hämnd.

Filmen är alltså extremt blodig. Den har en snårig intrig med tillbakablickar i flera lager, vilket gör det svårt att hålla koll på vad som egentligen ledde till vad och därmed döljer de närmast absurda och ganska dumma vändningarna. Filmen skulle vara poänglös om det inte vore för de långa slagsmålsscenerna, som verkligen sticker ut i koreografin och det filmtekniska utförandet. Det är de rörelsefyrverkerierna som gör filmen sevärd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är dags för middag i Roms finare kvarter. Fyra män i yngre medelåldern, kompisar sedan barnsben, med sina respektive laddar upp med vin och mat, och det är dessutom månförmörkelse på gång. Av oklara skäl kommer man fram till att leka en lek där allas mobiltelefoner läggs upp på bordet och att alla meddelanden man får under kvällen ska läsas upp högt, och att alla samtal ska ske med högtalarna påslagna. Det låter inte som en god lek-idé, och det är det inte heller.

Paolo Genovese har i Vad döljer du för mig? gjort någon slags Lars Norén-komedi. Allt går liksom stadigt åt skogen, par-relationer rämnar, samtidigt som det är underhållande. Det blir förstås mycket babbel och starka känslor, men det är riktigt vasst sammansatt och middagsstämningen tar många vändningar under kvällens gång. Trots det känns filmen lite feg. Allt sker i trygg vit medelklassmiljö, hemligheterna verkar finnas mest på grund av tristess (som tur är, det hade ju kunnat vara av illvilja), och personerna i filmen är närmast en uppsättning stereotyper. Hur som helst så leder alltihop till sist till slutsatsen att mobilleken var en riktigt dålig idé.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Loving Vincent sägs vara världens första oljeanimerade långfilm. I sex års tid har hundra konstnärer målat alla filmens bildrutor i en stil som mycket noggrant efterliknar Vincent van Goghs, allt efter regissörernas (Dorota Kobiela och Hugh Welchman) direktiv. Personerna som figurerar i filmen kommer från diverse kända porträtt och det är fascinerande att se dem komma till liv.

Den stora behållningen med filmen är förstås dess form. Berättelsen, däremot, kommer lite grann i andra hand. Ett år efter konstnärens självmord ska ett sista av hans brev levereras till brodern Theo. Men Theo är också död, och det kommer fram att det var några oklarheter kring Vincents död, så det utmynnar i något av en detektivhistoria, som också har en viss pedagogisk framtoning. Man får helt enkelt lära sig en del fakta, men också att vi alla är medskyldiga till att driva väck det vackra, vilket är det vi inte förstår. Jag nickade dock till lite emellanåt, vilket mest berodde på en stadig middag precis innan filmen, men också på att dialogerna i filmen var så irriterande stela ibland.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.