Author: Juldans

Jag har egentligen aldrig brytt mig om filmen Cinema Paradiso. Den kom när jag var tonåring och jag vet att den med tiden blivit en hyllad filmklassiker som i sin tur hyllar klassisk film, och den idén har liksom aldrig känts särskilt lockande för mig. Nu har jag i alla fall äntligen fått tillfälle att se Giuseppe Tornatores film så nu kan jag äntligen släppa mina förutfattade meningar om den.

I filmens inledning kommer Salvatore Di Vita hem till sin lägenhet en sen kväll. Hans sömniga älskarinna säger att hans mor, som han inte besökt på trettio år, ringt tidigare på dagen och att hon nämnde att en man som hette Alfredo gått bort. Det drar igång Salvatores minnen från barndomen och uppväxten strax efter andra världskriget i den sicilianska byn Giancaldo, där Alfredo var biografmaskinist och fungerade som en fadersfigur då Salvatores (Totòs) mor hade blivit krigsänka. Filmen följer därmed Totòs uppväxt tills dess han flyttar från byn, varvid man även får se hans återkomst trettio år senare med anledning av Alfredos begravning. Framför allt får man en inblick i kärleken till film. Det handlar alltså inte om inte kärleken till några speciella filmer utan till filmmediet som idé, och till biografen som en plats att mötas och att drömma sig bort.

Cinema Paradiso är en mycket rörande film, även om jag tycker att den spelar alldeles för mycket på nostalgikänslorna mot slutet, som jag tycker blev lite väl långrandigt. Filmen är dessutom fylld med en massa olika roliga filurer som bott i byn, och de flesta känns äkta och levande trots att de ibland liknar några slags karikatyrer av typiska byinvånare. Den har också en mycket syditaliensk känsla, med mycket, och högljutt, pladdrande med alla känslorna hela tiden i full galopp. Allt görs med full passion. Mina förväntningar inför filmen infriades därmed, det vill säga jag fick en film fylld av nostalgi och passion. Jag fick också i mig så mycket mer genom filmen, så jag är nöjd med att jag nu har fått se den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En smula vid sidan om, men inte alltför långt ifrån, Disney World i Florida hittar man lågprismotell med anmärkningsvärt ambitiösa namn. I ett av dem, med namnet Magic Castle, bor den sexåriga flickan Moonee med sin mamma. Det är sommar och hon springer omkring och leker med sina kompisar vind för våg medans de vuxna sliter för att på olika sätt få livet att gå ihop en vecka i taget.

Med den kortfattade beskrivningen av The Florida Project låter Sean Bakers film inte alls som något speciellt, och till att börja känns upplevs det hela mest som att man får följa med ett par jobbiga ungar som mest skriker till varandra och alla de möter. Men allt eftersom filmen går vidare fastnar man i historien och i all de människor som bor i dessa sjabbiga motell så nära ett av den ytliga turismens stora tempel. Barnen tar efter de vuxna, som verkar sakna ambition eller ens hopp om att ta sig ur fattigdomen. För det är verkligen fattigt på de här ställena, där folk bor mer eller mindre tillfälligt i brist på andra möjligheter. Men det filmen vill berätta är att det är människor som lever där, med allt det goda och det dåliga som det innebär.

Det tar verkligen ett tag att komma in i filmen, men det är den värd. Skådespelarna känns riktigt trovärdiga i sina roller, och miljöerna känns märkligt skeva med hotellens tuggummifärgade fasader och de där mellanrummen mellan vägar och parkeringar som sexåringarna har som sina lekplatser, men som man annars aldrig egentligen ser. The Florida Project är en film som växer, och som markerar vikten av humanism i världen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En förhållandevis vanlig fråga att ställa är om man kan skämta om precis allt. En mindre vanlig fråga är om man kan skämta om utrensningarna som skedde i Sovjetunionen under Stalins tid. Oavsett svaret på den frågan är det i varje fall ett av elementen i filmen The Death of Stalin av Armando Iannucci.

Filmen inleds i alla fall med en konsertkväll i Moskva år 1953, då Stalin via telefon efter konsertens slut meddelar att han önskar få sig en inspelning av konserten. Ingen inspelning hade dock gjorts, så något måste göras för att generalsekreteraren skulle kunna få sin vilja mött. Man vet ju vad som händer med dem som på något sätt misshagar honom. Den inledningen ger en riktigt listigt, och lustigt, iscensatt bild av stämningen i Sovjetunionen under tidigt femtiotal, där i stort sett alla kunde hamna på listan över folk på tur att “försvinna”.

Huvuddelen av filmen handlar dock om maktkampen som tog vid när Stalin plötsligt dör, och då framför allt rivaliteten mellan Lavrentij Berija och Nikita Chrusjtjov. Alla dessa mäktiga män i den innersta kretsen framstår i filmen som rätt futtiga filurer, men också mycket farliga, och märkligt nog känns de trots den tillskruvade situationskomedin som riktigt trovärdiga. Det kan man tacka filmens rapphet för, men framför allt härliga samlingen av skådespelare som är med i filmen. Filmen är riktigt underhållande, men någonstans känns det också riktigt obehaglig att kombinera satir med fars om ett så pass obehagligt ämne. Det är nog det sistnämnda obehaget som är den lilla extra kryddan som gör filmen värd att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.