Huvudpersonen i Haruki Murakamis Mordet på kommendören: Första boken (antagligen också i den andra…) är något så omodernt som en porträttmålare. Det går hyfsat bra för honom, så han lever ett behagligt men rätt enkelt liv i Tokyo. Plötsligt meddelar hans fru att hon vill skiljas, och huvudpersonen drabbas av någon slags återhållen kris där han kör omkring planlöst i Japan någon månad för att slutligen hamna i ett avskilt hus i bergen som ägs av den senile pappan till en god vän. Pappan, Tomohiko Amada, är en hyllad konstnär som förnyat den traditionella japanska bildkonsten. Medan huvudpersonen börjar få igång sitt liv igen genom att undervisa konst i den lokala skolan börjar underliga saker hända i huset. Han hittar en gömd märklig tavla med namnet Mordet på kommendören, ett svagt plingande ljud börjar höras på natten, och en stenrik granne dyker upp med jobberbjudanden.
Handlingen rör sig ganska långsamt framåt i en maklig takt, men samtidigt är trådarna i intrigen mångtaliga och detaljrikedomen i berättandet rikligt så tempot i historien blir lite skevt. Man blir ofta påmind vid upprepade tillfällen om vad som verkar vara ganska ovidkommande detaljer, och det finns en rejäl, och närmast irriterande, fixering vid tuttar. Å andra sidan är historien så pass fascinerande att man vill försöka förstå vad som är på gång.
Huvudpersonen har en tendens att lugnt acceptera vad som än händer, och knappt ens reflektera över situationen. Han lyssnar på morgonnyheterna på radion eftersom:
Det hade ju varit lite bekymmersamt om till exempel jorden höll på att gå under och jag var den ende som inte hade fått reda på något om det.
Det tycker jag är en rätt trivsam attityd.
Den första delen slutar väldigt abrupt, med en närmast löjlig cliffhanger som gör att boken inte fungerar som en självständig enhet. Boken borde alltså egentligen ha fått namnet Mordet på kommendören: Halva berättelsen. Jag tycker att det liksom känns poänglöst att bryta av historien på det sättet, och jag måste därför också vänta med att komma med något slutomdöme av boken tills jag har läst den avslutande halvan av berättelsen.