För tjugofem år sedan låg jag i lumpen. Samtidigt utspelade sig ett konståkningsdrama i Amerika där en konståkare (Nancy Kerrigan) blev slagen med batong över sitt knä och en annan (Tonya Harding) visade sig vara inblandad på något sätt i det hela. Båda kom ändå till OS i Lillehammer och möttes slutligen i den olympiska finalen. I, Tonya är en biografisk film av Craig Gillespie, som handlar om Harding.
Det känns rätt märkligt att en film, där jag redan känner till större delen av historien efter att ha sett ett par dokumentärer, kan upplevas som så dramatisk. Jag har ju ändå redan tidigare varit så fascinerad av hela historien. Filmen bygger på intervjuer som gjorts med Harding och hennes (redan dåvarande) ex-make, som var helt klart inblandad i misshandeln. Deras versioner av händelseförloppet skiljer sig åt så mycket i en del delar att det blir en rätt lustig effekt av självmotsägelser i historien.
Man får följa Harding under uppväxten där hon med fattig bakgrund inte alls passar in i det prydligt organiserade konståkningslivet. Hennes mor framstår som genuint otrevlig, och Harding själv rätt svår att ha att göra med. Bestämd, bitter och tjurig. Konståkningsscenerna är mycket välgjorda, och filmen har ett lätt och humoristiskt anslag trots att ämnet egentligen lämpligare passar i tragediformatet. Jag gillar filmen, trots att den utelämnar en viktig detalj: vem som till slut vann den där olympiska finalen (Oksana Baiul).
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.