Om själ och kropp

Två hjortar i en skog som är klädd i vacker vinterskrud och ett slakteri i Budapest. Det tar ett tag innan man får någon klarhet i den kopplingen när man ser Om själ och kropp av Ildikó Enyedi. En ledtråd finns i filmens titel.

På slakteriet arbetar en medelålders manlig ekonomichef, Endre, och en nyanställd yngre kvinnlig kvalitetsinspektör, Maria. Han har bara en fungerande arm, och hon har någon obestämd psykisk diagnos som gör att hennes sociala liv krånglar. Som en följd av en utredning efter ett brott upptäcker de båda att de delar samma dröm. Det gör att de sakta dras till varandra och med tiden utvecklar en ganska komplicerad relation.

Filmen frossar i bilder från slakteriet. Man får noggrant följa slaktprocessens detaljer, så det är mycket blod i vit belysning och kött. Man får också följa hur Maria arbetar med att försöka lära sig hur man ska vara om man är som vanligt folk, och hur Endre försöker att åter få in lite känslor i sitt liv.

Det känns konstigt att kalla filmens foto för vackert, men det är nog det ord som ändå passar bäst för att beskriva det. Dels det mer traditionellt vackra med hjortarna i snön, men också i hur arbetet på slakteriet fortgår på ett närmast rituellt vis. Historien som berättas är också spännande och intressant, trots att den är fylld med blod och att alla känslor utvecklas så oerhört långsamt. Återhållsamt och vackert. Det finns säkert mycket att hämta ur filmen om man gör en djupare analys, men jag är glad ändå.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *