The Rite of the Christmas Dance

Moon over Soho is the second book by Ben Aaronovitch about Peter Grant, detective constable at ESC9 (Economic and Specialist Crime Unit 9) – the unit of the London Metropolitan Police dealing with magic related crimes. In this book, the high mortality rate of talented musicians in the London jazz scene is initially investigated when a series of very bloody killings of males nightclub visitors begins.

After a surprisingly slow start, the pace of story picks up and is very thrilling towards the end of the book. The text has very detailed descriptions of detective work and the bureaucracy surrounding it, which combined with the also detailed magic descriptions gives it a quite odd slant that I enjoyed reading. The quite relaxed writing in general, with some humour at its heart, and of course the London setting are also things that I like. However, it is very clear that this is the second book in a series of books. In the earlier book, Rivers of London, a lot of the set-up is explained, and without having read those explanations this book would probably be very difficult to understand. Additionally, there are several loose threads at the end of this book that I expect will be tied up in a later book. I prefer more self-contained books. Now I feel that I have to continue reading this series, being forced to enjoy more time together with Peter Grant in the magic world of London.

Man kan lära sig mycket av att läsa böcker. Genom att läsa Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink har jag fått lära mig en hel del om hur turerna kring flyktingpolitiken gick i Sverige under åren kring andra världskriget.

I den här dokumentärromanen berättar Åsbrink om den unge Otto Ullmann som 1939, 13 år gammal, genom att skickas från Wien till Sverige tillsammans med sextio andra barn räddas från nazisternas förföljelser av judar. Hon har i berättelsen utgått från de femhundra brev till Otto som hans föräldrar Josef (Pepi) och Elise (Liesl) och andra släktingar och vänner skrev, och har byggt vidare med hjälp av intervjuer med nu levande släktingar och andra, för att i text fånga ett av alla tragiska människoöden från krigsåren. Dessutom har den rätt märkliga bakgrunden till den hemliga barntransporten från Wien kartlagts, och satts i relation till den svenska flyktingpolitiken och de mer allmänna politiska strömningarna i Sverige under den här tiden.

Boken är stundtals mycket gripande, i synnerhet den stora maktlösheten som allt mer lyser igenom i breven från föräldrarna allt eftersom åren går och deras situation blir allt svårare. Tyvärr tycker jag att kopplingen till Ingvar Kamprad, som blev god vän med Otto då Otto fick arbete som dräng på familjen Kamprads gods, betonas på ett nästan irriterande sätt och alltför ofta bryter av berättelseflödet. Den delen av historien hade fungerat bättre om den hade fått komma in på ett mer kronologiskt naturligt sätt, eller kanske till och med ha fått vara en helt enskild del av boken. Bortsett från det är det en mycket bra bok, och en bok jag känner att jag har fått med mig mycket av att ha läst.

Once again I have dived into a book about the London that is hidden from view. In Neverwhere Neil Gaiman describes London Below – the city beneath the City, inhabited by the people that have fallen through the cracks as well as by fantastical characters an mythical beings. Inthe book we follow the adventures experienced by Richard Mayhew in abandoned underground stations and Victorian sewer tunnels, after he helps a bleeding girl in bad shape that he finds on the pavement instead of accompanying his fiancé at an important dinner with her influential, and even more important, boss. He learns about the dangers (such as why the gap should be minded) and some of the history of London Below while trying to save it all and return to London Above.

After reading the book I learned that the first incarnation of this story was as a TV-series produced by BBC. This background explains the somewhat linear progression of the plot, the, at times too detailed, visual descriptions and some weak characterisations. These peculiarities are well compensated by the fantastic world which Gaiman lets us catch a multitude of glimpses of, and the thrilling story itself. It is an entertaining book that was a perfect read for me in small, but frequent, doses, so that it would last a little longer.

Det är juletid i herrens år 1786. Pastor Wicks Cherrycoke sitter i ett stort hus i Philadelphia (USA) och berättar skrönor ur sitt spännande och händelserika liv för alla som vill höra på. Således börjar han berättelsen om sina vänner Charles Mason, astronom, och Jeremiah Dixon, lantmätare. Dessa båda britter träffades första gången när de skulle bege sig ut på en expedition till Sumatra för att observera den sällsynta händelsen i juni 1761 då planeten Venus passerar mellan jorden och solen på så sätt att man från jorden kan se Venus som en svart fläck på solskiva. Genom noggranna observationer från platser med vitt skilda latituder kan man beräkna avståndet till solen, och således få ett begrepp om avstånden i rymden – storleken på skapelsen. Sedan dess har det bara skett ytterligare fem Venus-passager, varav jag tillbringade den senaste (5-6 juni 2012) med att medverka i ett stort jippo i Tromsø för att knyta an till moderna observationsmetoder och väcka lokalbefolkningens intresse för naturvetenskap. Nästa chans att se Venus som en svart prick är i december 2117, om man förstås inte väljer att lämna jordens trygga famn. Nåväl. Expeditionen till Sumatra går om intet redan tidigt, och istället bär det av till Kapprovinsen på samma ärende. Något år senare samarbetar Mason och Dixon åter igen när de genomför uppdraget att exakt mäta ut och på marken markera den spikraka gränsen mellan de amerikanska staterna Maryland och Pensylvania, vad som nu kallas Mason-Dixon-linjen, vilket tar knappt fyra år i anspråk.

Utifrån den här ganska linjära, och om man ska vara ärlig, vilket man alltid ska vara, på ytan inte särskilt upphetsande, grundhandlingen har Thomas Pynchon i Mason & Dixon fabulerat synnerligen fritt, i kringelikrokar och med massor av sidospår. Någonstans i bakgrunden finns en komplicerad jesuitisk konspiration vars innehåll man inte riktigt får grepp om. En högt stående mekanisk anka och hennes relation till en fransk kock i exil är element som kan vara av vikt för berättelsen, liksom även vart de elva dagarna i september som försvann vid den engelska kalenderreformen 1752 egentligen tog vägen och vad de används till. Talande och tigande hundar, “svenska” skogshuggare och kändisar som Benjamin Franklin och George Washington har roller av vikt. Och så vidare, och så vidare, osv. Berättarglädjen och fantasin är alltså i centrum i den här boken.

Enligt vad jag har förstått så har Pynchon i den engelska originaltexten använt ett språk som ska vara en slags pastisch på typiska amerikanska texter från sent 1700-tal, fastän med väl medvetna anakronismer. Den svenska översättaren (Hans-Jacob Nilsson) har gjort ett heroiskt arbete med att bibehålla den effekten, vilket gör att det kan kännas en smula trögläst emellanåt med alla städse och emedan som finns i texten, och dessutom det frikostiga användandet av stor bokstav i början av substantiven. När man väl vant sig med detta så bidrar det till sköna känslan av att sjunka ner i den här bokens värld, med dess speciella inbyggda logik.

Den här tegelstenen till bok införskaffade jag på rea våren 2004. I över tio hade den hållit sig oläst. Jag ångrar verkligen inte att den äntligen blivit läst.