The Rite of the Christmas Dance – Page 92

Bridge Constructor

I have played Bridge Constructor now and then during this summer. The game is a nice and simple way to waste some time. I have mostly played the Android version of the game, but I have also played the Windows version to a sufficient extent to be somewhat annoyed by the minor differencies between the two versions.

The story in the game is very straightforward. There has been a devastating earthquake that has destroyed the bridges on the islands of Camatuga and the player is in charge of their rebuilding. The problem for the player is that the available budget for the bridge constructions is very tight, so it is not possible to make too advanced solutions or to use the more expensive materials as much as would be ideal. After building the bridges, they have to be tested by letting some cars and/or trucks cross and if the bridge collapses a rethink the design is needed. When all bridges on Camatuga are functioning for trucks, the game opens up for tests using heavy tanker trucks on the newly constructed bridges, with an often sad and explosive result prompting a redesign of the bridges. This is actually the part where the differences between the two versions of the game are noticable. Several of my tanker-proof bridge designs on Android would fail in Windows.

Sometimes the statics of the bridge constructions seem a bit off with collapsing at unexpected places, but usually some engineering common sense and experimenting will solve the problems. It would have been nice to be able to play some of the levels with unlimited budget in order to test some truly exotic bridge designs, but the game is good enough as it is.

This is not a game to spend full evenings with because of its repetitive nature, but it is a relaxing game to play for a couple of minutes now and then. Quite a bit like sudoku.

Uncharted 2: Among Thieves

De senaste kvällarna har jag för att koppla bort alla jobb-deadlines sjunkit ner i soffan och i lugn och ro spelat igenom Uncharted 2: Among Thieves på min Playstation 3.

I spelet kontrollerar man en äventyrare, vid namn Nathan Drake (Nate), som undersöker vad som egentligen hände vid Marco Polos resa från Kina år 1292. Man får stifta bekantskap med flera, både goda och onda, spännande personligheter och får besöka allehanda exotiska platser när man efter hand nystar upp trådarna i handlingen.

Historien är snårig, men trots att den är fylld med rätt oväntade vändningar är den ändå en riktig och fungerande historia. Man får hoppa och klättra ganska mycket, men tyvärr är det lite dålig balans mellan de alltför få situationer där man behöver klura på lösningar och alla återkommande ställen då man måste döda allt man ser. Det känns inte helt rätt i min mage att som hjälte behöva döda ett antal motståndare motsvarande en smärre glesbygdskommuns arbetsföra befolkning bara för att jag vill leta reda på en skatt, som i och för sig ska vara ovärderlig men inte något mer än materiell rikedom. Eller…? I längden blir det också lite irriterande att det verkar som att Nate har svårigheteter att gå över broar utan att de rasar samman under fötterna.

Uncharted 2: Among Thieves innehåller många vackra, och varierade, miljöer att springa omkring i. Tyvärr är de tjusiga platserna ofta infekterade av elakingar, som måste tas bort, men när det är avklarat kan man njuta en stund av omgivningen innan man klättrar eller skjuter sig vidare. Ibland har jag svårt att få styrningen att fungera precis som jag vill, framför när det gäller att starta klättring på stegar, men annars känns det som att jag har god kontroll på rörelserna.

Jag vet att spelet är fem år gammalt vid det här laget, men jag bryr mig som vanligt inte särskilt mycket om ålder. Spelet är trevligt ändå. Åldern på spelet har dock märkts av vid mina försök att spela i flerspelarläge. Dels är det inte så många som spelar spelet längre, och dels är det fåtal som ändå spelar det mycket erfarna i spelet. Jag har helt enkelt inte så mycket att komma med i sammanhanget. Jag är glad ändå.

The Lunchbox

I Bombay finns ett mycket väl fungerande system för att samla lunchlådor med lagade varma mål och leverera dem till olika arbetsplatser för att slutligen samla in de tomma lådorna och lämna tillbaka dem. Ofta hämtas matlådan från kundens hem, och transporterna sker med cykel och tåg. En dabbawala är en person som utför den här servicen, där dabba är ordet för lunchlåda på hindi. Dabba är också originaltiteln på en film, regisserad av Ritesh Batra, som fått den synnerligen svenska titlen The lunchbox. Det påstås att dabbawala-systemet levererar maten till fel adressat bara en handfull gånger av en miljon genomförda leveranser. Filmen handlar om ett av dessa tilfällen.

Ila är en hemmafru vars förhållande till maken har gått i stå. Sajaan är en butter änkling på väg att gå i pension. När matlådorna som Ila förberett till sin make råkar hamna hos Sajaan börjar hans tillvaro skina upp. De börjar växla meddelanden till varandra på små lappar som skickas med i lådorna, och efterhand börjar de betyda mer och mer för varandra.

Filmen är mycket lågmäld, med en återhållsamhet som speglar den här historiens vardagliga drama. Man kan inte påstå att filmen är särskilt spännande eller nyskapande, men vad gör det när historien är så pass fin och varm. Ett par klassiska filmteman, såsom ensamheten i storstaden och att vägen till värme i hjärtat går via magen, finns med här vilket skulle kunna få en film att kännas klichéfylld, men det händer inte här. Istället blev jag helt enkelt glad av filmen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Moon over Soho

Moon over Soho is the second book by Ben Aaronovitch about Peter Grant, detective constable at ESC9 (Economic and Specialist Crime Unit 9) – the unit of the London Metropolitan Police dealing with magic related crimes. In this book, the high mortality rate of talented musicians in the London jazz scene is initially investigated when a series of very bloody killings of males nightclub visitors begins.

After a surprisingly slow start, the pace of story picks up and is very thrilling towards the end of the book. The text has very detailed descriptions of detective work and the bureaucracy surrounding it, which combined with the also detailed magic descriptions gives it a quite odd slant that I enjoyed reading. The quite relaxed writing in general, with some humour at its heart, and of course the London setting are also things that I like. However, it is very clear that this is the second book in a series of books. In the earlier book, Rivers of London, a lot of the set-up is explained, and without having read those explanations this book would probably be very difficult to understand. Additionally, there are several loose threads at the end of this book that I expect will be tied up in a later book. I prefer more self-contained books. Now I feel that I have to continue reading this series, being forced to enjoy more time together with Peter Grant in the magic world of London.

Och i Wienerwald står träden kvar

Man kan lära sig mycket av att läsa böcker. Genom att läsa Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink har jag fått lära mig en hel del om hur turerna kring flyktingpolitiken gick i Sverige under åren kring andra världskriget.

I den här dokumentärromanen berättar Åsbrink om den unge Otto Ullmann som 1939, 13 år gammal, genom att skickas från Wien till Sverige tillsammans med sextio andra barn räddas från nazisternas förföljelser av judar. Hon har i berättelsen utgått från de femhundra brev till Otto som hans föräldrar Josef (Pepi) och Elise (Liesl) och andra släktingar och vänner skrev, och har byggt vidare med hjälp av intervjuer med nu levande släktingar och andra, för att i text fånga ett av alla tragiska människoöden från krigsåren. Dessutom har den rätt märkliga bakgrunden till den hemliga barntransporten från Wien kartlagts, och satts i relation till den svenska flyktingpolitiken och de mer allmänna politiska strömningarna i Sverige under den här tiden.

Boken är stundtals mycket gripande, i synnerhet den stora maktlösheten som allt mer lyser igenom i breven från föräldrarna allt eftersom åren går och deras situation blir allt svårare. Tyvärr tycker jag att kopplingen till Ingvar Kamprad, som blev god vän med Otto då Otto fick arbete som dräng på familjen Kamprads gods, betonas på ett nästan irriterande sätt och alltför ofta bryter av berättelseflödet. Den delen av historien hade fungerat bättre om den hade fått komma in på ett mer kronologiskt naturligt sätt, eller kanske till och med ha fått vara en helt enskild del av boken. Bortsett från det är det en mycket bra bok, och en bok jag känner att jag har fått med mig mycket av att ha läst.

Neverwhere

Once again I have dived into a book about the London that is hidden from view. In Neverwhere Neil Gaiman describes London Below – the city beneath the City, inhabited by the people that have fallen through the cracks as well as by fantastical characters an mythical beings. Inthe book we follow the adventures experienced by Richard Mayhew in abandoned underground stations and Victorian sewer tunnels, after he helps a bleeding girl in bad shape that he finds on the pavement instead of accompanying his fiancé at an important dinner with her influential, and even more important, boss. He learns about the dangers (such as why the gap should be minded) and some of the history of London Below while trying to save it all and return to London Above.

After reading the book I learned that the first incarnation of this story was as a TV-series produced by BBC. This background explains the somewhat linear progression of the plot, the, at times too detailed, visual descriptions and some weak characterisations. These peculiarities are well compensated by the fantastic world which Gaiman lets us catch a multitude of glimpses of, and the thrilling story itself. It is an entertaining book that was a perfect read for me in small, but frequent, doses, so that it would last a little longer.