The Rite of the Christmas Dance – Page 75

Plug & Play

Plug & Play är en kort serie interaktiva animerad sekvenser. I princip bygger samtliga sekvenser på att man ska stoppa i kontakter i vägguttag, koppla ihop skarvsladdar, och stoppa in pinnar i hål i största allmänhet när det finns möjlighet. Någonstans i bakgrunden märks det att det finns en slags konstnärlig idé i botten, men jag tycker att Plug & Play mest är konstigt för konstighetens skull, utan att få mig att tänka efter. Jag blev inte en bättre människa, utan jag kände mig mer besvärad än något annat. På min surfplatta krånglades och hackades det också, vilket inte hjälper upp mitt intryck av det hela.

The 6 Voyages of Lone Sloane

In space, when making epic voyages, it is important to choose a sufficiently epic transportation. In the comic book The 6 Voyages of Lone Sloane by Philippe Druillet the protagonist travels through space and dimensions using a stone throne, a gigantic organ and a dragon. Sloane is a space pilot that is captured by a mystic entity and imbued with strange powers when his space ship is destroyed. He has thus turned exceptionally powerful but he has also completely lost control of his own fate, and it seems that the full universe is against him. He is Lone Sloane.

The art and storyline in The 6 Voyages of Lone Sloane consist of a mixture of old-fashioned space opera, even older-fashioned lovecraftian horror and then-contemporary (~1970) psychedelia. The drama is over-the-top without a single hint of irony and this is refreshing. Lone Sloane ponders about his position in cosmos and the impact from trans-dimensional dark metaphysics surrounded by colourful explosions and intricate complexities in the narrative.

I found the story difficult to follow, partly due to the disparity between the cosmic size of the story and the few pages on which it is told and partly since I read the book in bed just before going to sleep. Thus, I need to re-read the book, but I do not really mind. I actually look forward to once more dive into the polychromatic unknown to experience Lone Sloane with fresh eyes.

Dr. Langeskov, The Tiger, and The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist

A swift and entertaining game is always nice, and in particular if it is for free. Dr. Langeskov, The Tiger, and The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist is a game best described by its longish name. I avoid describing any details of the game, but I finished it within twenty minutes and started playing again immediately.

Dr. Langeskov, The Tiger, and The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist is a comedy game, but it also makes a serious point about one fundamental aspect of modern entertainment: even as consumers we are expected to provide content for the publisher. However, this point is easy to miss because of the context where it is presented. It is a free game after all…

Star Wars: The Force Awakens

Den sjunde filmen om den där galaxen långt långt bort där ett stjärnornas krig utspelar sig har fått namnet Star Wars: The Force Awakens när den visas i Sverige. Frånvaron av en ordentlig svensk titel är nog det största felet med filmen i mina ögon, annars innehåller den en behaglig återgång till stilen från de första filmerna i serien utan att för den skull kännas gammal. Regissören JJ Abrams har lyckats riktigt bra med att göra den Star Wars-film jag ville ha.

Det har gått ett trettiotal år sedan rebellerna förstörde den andra Dödsstjärnan i slaget vid Endor och Rymdimperiets kejsare fått på nöten av en nysnäll Darth Vader. Luke Skywalker, som i högsta grad var inblandad i de händelserna har försvunnit, och spillrorna av Rymdimperiet har organiserat om sig och kallar sig Första Ordningen under ledning av en som kallar sig Snoke och som har en mäktig hantlangare i Kylo Ren. En karta som visar vart Luke har gömt sig snokas fram, och alla är plötsligt på jakt efter den kartan. En skrotsamlare, med namnet Rey, och en avhoppad stormtruppare, som får namnet Finn, hamnar i händelsernas centrum, och som vanligt när “kraften”är inblandad så sker sammanträffanden efter sammanträffanden och flera gamla hjältar från förr dyker ånyo upp. Det är helt enkelt en lagom komplex saga.

Filmens tempo ligger rätt så att den varken känns utdragen eller onödigt stressad och miljöerna och scenografin är snygga utan att vara så överdrivna som de var i förra vändan av filmer i serien. Även action-sekvenserna är mer återhållsamma i effekter utan fokuserar mera på att det ska se realistiskt ut, om man nu kan tala om realism här. Att det finns en del träiga skådespelare och en lång radda klyschiga repliker har jag redan hunnit glömma när jag skriver det här. Jag uppskattade stort att Ren fick svåra samvetsbetänkligheter när han kände en ovälkommen dragning till den goda sidan.

Star Wars: The Force Awakens är inget mästerverk, men den är vad jag ville ha: en ordentlig grund av nytt material som nya historier kan spinnas vidare på.

Sagan om prinsessan Kaguya

En skogshuggare hittar en mycket liten flicka inuti ett bambuskott. Han tar upp henne i sin näve och bär henne hem för att ta hand om henne tillsammans med sin fru. Den lilla flickan växer snabbt upp och alla tycker om henne. En dag hittar skogshuggaren guld i en bambustam och bestämmer sig för att skaffa flickan en bostad i huvudstaden och se till att hon blir en riktigt fin dam. Hon får i staden namnet Kaguya, som betyder något i stil med “den skimrande”, och ganska snart börjar synnerligen förnäma friare cirkla runt huset, till och med kejsaren själv. Kaguya är dock inte intresserad. Någonstans djupt inom henne bär hon på en hemlighet som inte ens hon själv verkar fullt medveten om.

Sagan om prinsessan Kaguya av Isao Takahata bygger på en mycket gammal japansk folksaga. Den är så gammal, och den tidiga japanska är så främmande för mig, att jag inte riktigt förstår vad sagans sensmoral är, och det är inte särskilt enkelt för mig att gissa mig till vad som sågs som normalt och vad som skulle bedömas som uppseendeväckande beteende hos Kaguya.

Filmen är animerad på ett vackert men enkelt sätt vilket ger den en tidlös känsla. Historien innehåller både starka känslor och stort allvar, men berättandet byter trots det snabbt mellan lekfullhet och tillbaka till det strama. Allt för att spegla Kaguyas känslor. Det blir ett riktigt bra helhetsintryck. Filmen går ibland lite makligt framåt men det gör att berättelsen får ta den tid på sig som den behöver för att få historien tydlig.

Jag måste säga att Kaguyas hemlighet tog mig på sängen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Borderlands 2

I always hesitate before playing a sequel to a game when I have not played the original one. In the case of Borderlands 2 there were 22 months for me between purchasing and playing the game. It also took me more than two months to get through the full game once, further indicating that the flow of time has been unusual for me. To compensate for that, this text will only contain brief comments.

In the game you can play as one of four characters, each with their own specialty. You are a Vault Hunter, a particular variety of treasure hunter, arriving at the planet Pandora. However, the villainous and powerful Handsome Jack has set a trap and you are almost killed in an explosion on a train. An irritating robot called Claptrap helps you get on your feet, and you start an epic journey through Pandora’s wilderness, towns, bases and eridium mines to bring Handsome Jack down.

Borderlands 2 is a first person shooter where you complete a large number of missions to reach the final goal of the game, and of course to grab some loot. The large variety of weapons that can be used makes it possble to have several different strategies for each fights, but also to change the strategy mid-fight if needed. This is needed because the enemies have different weaknesses that have to be exploited, and it is the main reason why the gameplay feels sufficiently varied to keep me playing for so long. However, I reached a point where it felt as if the game was simply too big for me and I just wished it to be over since I had played for so long and I really wanted to see how the end of the story. This feeling could of course have been avoided if I had been able to keep my playing time more focused and I had not spent my evenings doing other things (conferences, workshops, film festivals, sport, …).

While the gameplay is rather standard, it is in the atmosphere of Pandora that this game excels. The world is interesting in itself and not just as a background to the story. There is also a particular cartoony sense of humour in the game as well as a cartoony visual style of its characters that is entertaining if you are in the right mood, or you can just ignore it in case of wrong mood. The game is also very fun to play cooperatively with friends, although I have not been able to do that for more than one evening.

Borderlands 2 is a solid game.

Note: I was not able to make a screenshot from the game on my Playstation 3, so I instead used a picture from the game developer’s website as illustration.