Category: Recension / Review

Under brinnande världskrig sänks ett civilt skepp på Nordatlanten av en tysk ubåt. Ett litet antal passagerare och besättningsmän klarar sig från den akuta nöden och hamnar tillsammans i en liten livbåt. De försöker organisera ihop någon slags dräglig tillvaro ombord, men då kravlar en ur ubåtens besättning upp ur havet och rubbar ordningen.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om filmen Livbåt innan den dök upp på Kiruna filmstudio, trots att självaste Alfred Hitchcock har stått för regin och John Steinbeck för historien. Filmen är därmed förstås välgjord och välskriven, men den känns mer som en filmad teaterföreställning än en typisk spelfilm i och med att precis allt utspelar sig i den lilla livbåten. Även filmens pratighet bidrar till den känslan. Det blir sällan riktigt tyst ombord på båten. Någon verkar alltid vilja ha något att säga.

Filmen är ganska spännande att se. Man har svårt att lista ut vad som kommer att hända och hur de stackars skeppsbrutna löser problemen som dyker upp. Att medmänsklighet i krig är ett starkt tema i filmen är faktiskt också ganska spännande, med tanke på att filmen hade premiär 1944 när det nog måste ha varit ordentligt provocerande att resonera kring sådant. Filmen har åldrats ganska bra, bortsett från hur den ende svarte ombord tillåts vara, och är helt klart sevärd trots att den verkar ha blivit bortglömd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vackra bilder, listig och vindlande intrig, och så erotik. Ganska mycket erotik. Park Chan-wooks The Handmaiden är en lätt film att beskriva på ytan, men den är svår att skriva om. Den utspelar sig i Korea under 1930-talets japanska ockupation, och inleds när den unga kvinnan Soo-kee anländer till ett enormt gods för att arbeta som kammarjungfru åt Lady Hideko, en oskuldsfull ung kvinna som bor hos sin pornografifixerade farbror. Men ingenting är som det verkar vara. Soo-kee är i själva verket en bedragerska som deltar i en plan för att komma åt ett stort arv, men när Hideko och Soo-kee faller för varandra börjar det komplicerade bli ännu mer komplicerat. Och ingenting är fortfarande som det verkar vara. Kan man lita på vilka lögnerna är?

Det kändes till en början som att filmen handling rörde sig lite ryckigt framåt, men allt eftersom inser man att historien kräver att berättas på det sättet. Den känns genomtänkt, och bilderna och skådespelarnas samspel sitter närmast perfekt. Normalt sett skulle en film av The Handmaidens längd kännas lite lång, men filmen håller för sin längd. Sexscenerna är påfallande explicita, men de fungerar bra i sammanhanget. Om jag absolut ska hitta något att klaga på så är det att musiken till eftertexterna är bedrövlig.

Det är skönt med en riktigt ordentlig filmupplevelse. En film som verkligen kräver en biografsalong för att fungera till fullo både visuellt och koncentrationsmässigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lee jobbar som tämligen butter fastighetsskötare i Boston för minimilön och ett rum att sova i. Storebror dör och Lee måste därför bege sig hem till den lilla kuststaden Manchester by the Sea, där han växte upp, för att ta tag i allt det praktiska efter dödsfallet. Bland annat får han vårdnaden om sin sextonårige brorson. Men att återvända hem gör att allt Lee ville lämna bakom sig bubblar upp till ytan igen, och det är inte enkelt att hantera.

Historien i Manchester by the Sea berättas lugnt och stillsamt, och med en del tillbakablickande som allt eftersom förklarar vad som ligger under ytan, men den rör sig hela tiden framåt i en ganska behaglig rytm. Scenerna fylls av vardagliga händelser, stor djup sorg och försök att åter bygga upp något som har rasat. Det är ett utmärkt exempel på gott filmhantverk som Kenneth Lonergan har regisserat. Alla skådespelare gör toppenprestationer genom filmen, med små gester men med mycket innehåll. Fotot är mycket snyggt med alla nyanser av grått, och allt känns genomtänkt och matchar historien.

Ibland känns den lite lång, och ibland känns den lite pratig, men framför allt känns den i magen som bra filmer ska göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I centrum för filmen Jag, Daniel Blake finns den milde änklingen Daniel Blake som är bortåt 60 år. Efter svåra hjärtproblem ordinerade hans läkare sjukskrivning från arbetet på sågen, men genom någon miss i systemet nekas han sjukpenning. Han är alltså för sjuk för att arbeta, men för frisk att få någon ersättning. Därför måste han ge sig in i den djupa brittiska byråkratin och måste anmäla sig som jobbsökande trots att han alltså, enligt läkare, inte kan arbeta. Som fullkomligt dator-oerfaren är dessutom de moderna datorcentrerade systemen för myndighetskontakter ett stort hinder. Han möter en ung ensamstående tvåbarnsmor under en av sina byråkratiska duster som också hamnat i systemets bakvatten, och de blir goda vänner. Kan det verkligen inte finnas någon utväg ur, eller mänsklighet i, socialförsäkringssystemet?

Ken Loach har åter igen gjort en typisk Ken Loach-film, och det känns så bra. Det känns som att filmen behövs för att belysa hur sårbar tillvaron kan vara i det moderna Storbritannien, eller i det moderna samhället i allmänhet, när systemet fallerar för en enskild människa. Det är alldeles för enkelt att hamna på fel sida om svältgränsen. Trots det svarta deprimerande ämnet finns en stor portion värme och en del humor i filmen, som är ett riktigt gott hantverk. Berättelsen i sig går rakt på sak och personerna i den känns riktiga, till stor del för att skådespelarna kommer helt rätt.

Filmen är trots sin lågmäldhet ordentligt kraftfull, klar och tydlig. Det är så skönt att för en gångs skull kunna känna sig arg av en film, i stället för på den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Harry Schein var en man jag inte brydde mig så mycket om. Jag visste att han var rätt illa omtyckt av många, att han ansågs vara arrogant, manipulativ och makthungrig, men samtidigt också väldigt skarp. Vad jag inte vetat var varför han väckte så många känslor. Det hade jag hoppats få svar på när jag såg dokumentärfilmen Citizen Schein om hans liv so satts samman av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan.

Hans liv inleds intressant nog närmast som en parallell till Otto i boken Och i Wienerwald står träden kvar jag läste för ett par somrar sedan. En barndom i ett judiskt överklasshem i Wien och sedan en flykt till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Till skillnad från Otto fungerar inte Harry Schein som dräng i Småland utan hamnar istället efter en tid i Stockholm. Han läser till kemiingenjör, blir sedan stenrik och så pass ekonomiskt oberoende att han kan göra vad han vill, vilket verka handla om film. Han finner sig en makalöst central roll i både kulturliv och i de socialdemokratiska kretsarna, men samtidigt också alla de fiender som gör att han till sist måste lämna rampljuset. Det låter ju lika osannolikt som ett filmmanus, och det är därför den här dokumentärfilmen fungerar utan att kännas alltför lång. Det finns massor av bilder och blandade filmsekvenser att ta till när historien berättas.

Nu vet jag betydligt mer om vad Harry Schein gjorde för något, men jag har också uppleva en hel del av sextio- och sjuttiotalens kulturpolitiska anda som jag nog haft en ganska vag känsla för. Det som filmen inte kunde visa upp var vad som fanns under fasaden, men det verkar även hans nära vänner också bara kunna spekulera i.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.