Category: Recension / Review

För länge sedan träffades jorden av en märklig meteoroid som sprack upp vid inträdet i atmosfären, och vars beståndsdelar därmed försvann. Farfar hittade två av dessa kristaller och upptäckte att de påverkade hästar så att de fick oväntade egenskaper. Ingen på universitetet trodde på honom och han sparkades ut. Han gav därför mig och mitt syskon varsin kristall och bad oss uppfylla hans dröm. Jag fick dessutom hans lilla lantgård där jag kan föda upp de speciella hästarna och måhända leta upp de förlorade kristallerna.

Det ovannämnda är bakgrundshistorien i Secret of the Magic Crystals, och det är egentligen det intressantaste i hela spelet. I spelet föder man upp sagohästar, tränar upp dem, skickar dem på olika uppdrag i grannskapet eller på tävlingar för att tjäna lite pengar, och det är egentligen allt. Två hästar på nivå ett ger en avkomma på nivå två, och så vidare, och det krävs en häst på nivå fem för att hitta en kristall. Det jobbiga i sammanhanget är att varje häst bara kan ge en enda avkomma så det blir ett rätt tjatigt malande efter hand. Det är lite uppfriskande att vilka uppdrag man kan får till hästarna beror på deras nivå. En enkel häst kan hjälpa grannen med att plöja åkern, medan en finare häst får hjälpa gudarna med att dra solens vagn över himlen, vilket ger runt 27 gånger bättre betalt.

Spelet är ganska rogivande, eller ordentligt småtråkigt beroende på ens grundhumör. Det krävs alldeles för mycket tid för att komma någon vart, och det krävs nästan inget annat än tid av spelaren heller. När jag efter många timmars spelande äntligen hade fött upp min maxade enhörning och hittat en kristall insåg jag att det finns fyra till sagohästraser som måste maxas innan man kan klara spelet. Det är därför jag inte kan rekommendera Secret of the Magic Crystals. Spelet blir alldeles för tjatigt i längden.

Det fanns en tid då jänkarnas action-hjältar reste runt i hela världen för att explosivt tvinga fram frihet à la America och spränga bort kommunism med en vrålande one-liner nära till hands. Då var livet enkelt. Broforce tar mig tillbaka till den tiden. Spelet går ut på att med vapen redo slå ner allehanda terrorister, befria amerikanska kollegor från fångenskap samt att besegra de infernaliska bossarna, hissa amerikanska flaggan och flyga med helikoptern till nästa internationella oroshärd för att där fortsätta arbetet.

Om man spelar kampanjen till dess ände finner man att det faktiskt finns en slags berättelse i grunden som har en del små intressanta knorrar. Men varför ska man tänka på det, när man kan skjuta på allt och framför allt skjuta sönder allt? Man känner någon slags tillfredsställelse när man inte bara skjuter ihjäl ondingen och spränger hans hus, utan även jämnar platsens hela topografi med marken för att bereda plats för frihet.

I Broforce styr man en parodi av någon actionhjälte, till att börja med Rambro men allt eftersom man befriar fler kollegor låses andra (exempelvis Bro Hard, Bro Dredd, Brominator, Brobocop, osv) upp, och alla har lite olika specialiteter och särdrag. En liten trevlig extra krydda är att man inte kan välja vilken hjälte man får spela vid varje givet tillfälle, vilket gör att man måste variera angreppssättet vare sig man vill eller inte.

Spelet i sig är färgglatt och pixligt som sig bör för den rätta retrokänslan, och musiken är förstås också fylld av enerverande hårdrocksgitarrer. Det känns som att det är gjort mer av kärlek till en närmast utdöd genre än för att locka till några billiga skratt, i och med att själva spelet fungerar så pass bra. Det är ett trevlig sätt att slå ihjäl, spränga och bränna ner, lite tid man kan tänkas ha över.

Chloe Price är sexton år, och fylld av starka känslor: sorgen efter en död far, saknaden efter den utflyttade barndomsvännen, leda och längtan bort från den lilla staden Arcadia Bay i Oregon. Bandet Firewalks spelning i en gammal ensligt belägen industrilokal är ett måste för att stå ut, om man bara klarar av att smyga sig in. Just där inleds Life is Strange: Before the Storm, uppföljaren som utspelar sig några år innan händelserna i Life Is Strange, och som fokuserar på viktiga delar av bakgrunden.

Till skillnad från spelets föregångare finns inget tidsvridande att ta till för att klara sig ur trångmål utan man får helt förlita sig till goda omdöme när man gör sina val i spelet. Det är just valen som är centrum i själva spelandet, men det är berättelsen som är själva huvudbehållningen i spelet. Den handlar om att finna sig själv, och att träffa någon att göra det tillsammans med. Det är en kärlekshistoria. Framför allt är det betydligt mer en interaktiv film än ett spel, och det har jag inget emot.

Jag tyckte om Life is Strange: Before the Storm trots att delar av historien, framför allt i spelets tredje del, bryter av lite väl kraftigt mot vad som byggts upp, och att vissa dialoger känns väldigt pratiga och därmed sänker tempot lite väl mycket. Spelet känns ändå helgjutet, med mycket mänsklig värme, och är både upplyftande och djupt sorgligt.