Category: Läsning / Reading

Havsboken av den norske Morten A Strøknes har en lång och otymplig alternativ titel som samtidigt en ovanligt bra beskrivning av boken, för att vara just bara en titel: Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Bokens författare berättar om när han och hans gode vän Hugo Aasjord bestämt sig för att med gammalmodiga metoder fånga en håkäring, den största köttätande hajen som hittas i nordiska vatten. Köttet går inte att äta om man inte bereder det med stor omsorg, så fisket av den sker egentligen bara för nöjes skull. Håkäringar ska dessutom ofta vara angripna av blandade parasiter, så det är ingen vacker trofé heller. Nåväl, de har bestämt sig, men det är inte någon enkel fisk att få tag på. De håller till ute på Västfjorden där Hugo till vardags håller på att rusta upp en gammal fiskfabrik till kombinerat galleri, hotell och restaurang, medan Morten är Oslobaserad journalist som med jämna mellanrum (en resa per årstid) letar sig upp till Lofotens skugga.

På ytan låter alltså Havsboken som en bok med ganska torftig handling, men då har man inte tagit med hur texten berättas. En händelse på havet leder via associationer till att något annat berättas och på så sätt får man som läsare i sig en finfin blandning av allmänt havskunnande med viss tyngd åt det idéhistorisk hållet, men också fiskepolitik, biologi, geologi, fiskeindustri och dess politik och allt uppblandat med anekdoter ur de båda fiskarnas liv. Det är i stort sett omöjligt att gissa sig till vart associationskedjorna till slut bär iväg. Det blir därmed både underhållande och bildande läsning. Och även den beskrivningen låter nog lite torftig.

På sätt och vis påminner mig Havsboken i någon mån, tack vare det associativa berättandet och det begränsade antalet män i rank vattenburen farkost, om gamla goda Tre män i en båt av Jerome K Jerome, men det är nog inte meningen. Å andra sidan kan jag inte komma på någon annan bok som den alls liknar, även om också den beskrivningen leder tankarna åt fel håll. Bäst är nog att se Havsboken som något eget och ganska obeskrivbart.

Ända sedan min första kontakt via Uppsalas studenttidning Ergo har Berglin för mig fungerat som ett varumärke för att sammanfatta samtiden i inrutad form. Serierutor med träffande och roliga iakttagelser av hur det står till just här och just nu. Nu har det snart gått tjugofem och ett halvt år sedan den första exponeringen, men jag tycker att varumärket fortfarande känns intakt.

Nya bokstavskombinationer är den senaste samlingen av serierutor från Jan och Maria Berglin. Det märks att perspektivet har blivit lite äldre med åren, men samtiden har ju också åldrats (liksom även jag) så det fungerar bra. Fortfarande är poängerna i de bästa stunderna kanske de roligaste som finns att uppbringa i Sverige, och det skadar förstås inte att de ofta har en tydlig Gävlekoppling. Dessa bästa stunder må ha blivit lite glesare med åren, men i övrigt är allt sig likt, och det går fortfarande att hitta fraser som jag kan använda i djupa samtal om livet, såsom exempelvis:

Allt är ett rop på hjälp.

Ibland vet jag varken ut eller in när man läser en bok. Sådana saker som om jag ska ta den på djupaste allvar eller om jag snarare ska se den som ett litterärt lustspel. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande eller symboliserar symbolerna symbolismens symboliska futtighet. Kanske är den eftertänksam, eller månne bara lite småtråkig. Komedi, tragedi, parodi, patetik, romantik? Den otröstade av Kazuo Ishiguro kan nog sägas ha haft den effekten på mig, och jag har alltså ingen egentlig aning om vad jag tycker om den, mer än att den bjuder på mycket fascinerande läsning.

I boken möts man omgående av huvudpersonen Ryder, som lite trött och sliten efter en längre resa checkar in på ett hotell i en för honom främmande stad, som känns förhållandevis centraleuropeisk. Han är en världsberömd pianist och ska vara huvudnumret vid en stor och viktig konsert om ett par dagar. Hans planerade tidsprogram är späckat med allehanda aktiviteter fram till den stora kvällen, men av någon anledning verkar Ryder genom något förargligt förbiseende inte själv ha någon som helst aning om vad som förväntas av honom. Förhållandevis ovidkommande personer rycker i honom för att få olika saker gjorda som bara Ryder kan göra i och med sitt kändisskap, och han går i regel dessutom med på dem trots det pressade tidsschemat. Det är allt som oftast mycket långa avstånd för att ta sig till de olika platserna där han förväntas vara, och då han dessutom är förhållandevis vilsen i staden blir det ofta stressande transporter. Märkligt nog är det som tur är i regel mycket kort väg tillbaka till det märkvärdigt stora hotellet, som kanske bara ligger på andra sidan dörren. Ryder tycks dessutom vara gift med en kvinna i staden, och kanske dessutom ha en son, men familjen fungerar inte så bra som han skulle vilja.

Boken är alltså en labyrint fylld av olika åtaganden som Ryder tar på sig. De är både professionella, sociala och framför allt moraliska till sin karaktär, men de går inte att uppfylla på särskilt tillfredsställande sätt eftersom det hela tiden fylls på med nya. Ryder blir alltmer frustrerad och har mest hela tiden dåligt samvete för allting han redan borde ha gjort, men även för allt han kanske inte borde ha gjort. Hela boken blir alltså en riktig mardrömsskildring, och då är mardrömmen inte en sådan som är fylld av yttre otäckheter och monster utan en sådan där man i sin förvirring själv skapar sin egen maktlöshet. En sådan dröm som man bär med sig så att man hela dagen efteråt känner sig illa till mods.

Den otröstade är som sagt mycket fascinerande, men den är också ganska lång, och det känns inte som att handlingen egentligen utvecklas någonting längs vägen. Boken bör nog läsas ganska koncentrerat för att bäst komma till sin rätt, men det kan nog sägas vara motsatsen till hur jag läste den, så det känns som om jag inte riktigt gav den någon ärlig chans. På det viset förvandlades därmed läsningen av boken till ett åtagande, med något av ett efterföljande dåligt samvete för att inte läsa intensivare. Viss symmetri uppstod alltså således.

Handlingen i Mordet på kommendören: Andra boken av Haruki Murakami tar vid där boken innan (Mordet på kommendören: Första boken) slutar, även om cliffhangern som avslutade den första delen inte riktigt höll vad den lovade. Murakami inleder dessutom med att visa upp den mest irriterande sidan av sitt skrivande genom att redan på de två första sidorna hinna med tre passager med ordentliga och detaljerade beskrivningar av kvinnobröst. Jag vet inte om det är något i den japanska kulturen som blir märkligt i översättning eller om Murakami har tuttfixering, men blir irriterande i längden att nästan samtliga kvinnor i boken beskrivs med hjälp av sina bröst. Tur då att männen i boken förklaras med hjälp av sina bilar:

Amada kallade den gamla Volvon för “en svensk bentō-låda”. En bil som skulle vara bra att frakta döda renar i.

I boken fortsätter vi följa det porträttmålande berättarjaget från den första boken och hans upplevelser som kretsar kring det avskilda konstnärshemmet där han slagit sig ner och hans kontakter med grannarna. Ett nytt porträtt påbörjas och de mystiska och underliga händelserna blir alltmer mystiska och underliga, och huvudpersonen får bokstavligen vandra vilsen bland metaforer för att finna sin plats i tillvaron och för att reda ut vad som är historiens mest dramatiska händelse: ett försvinnande.

Berättandet fortsätter i samma stil som i den första delen, men berättelsen i sig tycker jag är bättre. I stället för att bara vara en serie händelser i rad så rör sig handlingen framåt på ett mera harmoniskt sätt. Fortfarande späs det hela ut med en stor mängd ovidkommande beskrivningar, men det skapar ju den speciella atmosfären som man känner genom boken. Bokparet är alltså både irriterande och fascinerande, och därmed också läsvärt.

The most interesting branch of applied computations is what is often called magic, at least by people not fully understanding the concept. It has turned out that certain equations and computational algorithms are very dangerous to use by any layman since they have the potential to open gates to other dimensions and other universes if applied badly. Our universe is constantly under threat from evil and powerful beings from elsewhere, and visits from those should be avoided at almost any cost in the name of public safety. This means that most governments have agencies to discourage the use of dangerous computations. For natural reasons these agencies are secret, and the agents within them are controlled by a heavy layer of bureaucracy. Paperwork is one of the best methods to cull any ambitions, especially in the area of magical misuse.

The Atrocity Archives by Charles Stross contains two stories (The Atrocity Archive and The Concrete Jungle) from the British side of magic control, the Q-division of the Special Operations Executive commonly called the Laundry. Bob Howard, computer specialist, has been recruited following a minor incident when he was creating new fractal algorithms. In the first story he gets his first taste of agent field work when he travels to California to contact a Scottish professor in logic who unwittingly may be too close to alter reality, and in the second story he is called in for an emergency related to the unexpected increase of concrete cows in Milton Keynes. Both stories takes unexpected turns and uncovers conspiracies of varying levels up to the complete destruction of our universe.

The book contains some action, but also quite a lot of explanations. Significant effort is made by Stross to create the world where the stories take place. For me, with some experience in nearby scientific fields, it feels that many mathematical buzzwords are introduced just to make the background sound advanced rather than plausible which is a bit annoying. On the other hand, my somewhat lighter experience in computing makes me swallow all the technobabble, although the text feels slightly dated. It is very clear that the stories were written more than 15 years by the focus on the then cutting-edge technology.

I like the world in the book, and I am fascinated by the stories. I do not particularly like the writing, and it feels like most characters in the book have more or less the same way of thinking. The last point could of course also be seen as an effect of the elements from the genres that the book combines: Spy action and cosmic horror. The book is entertaining, and that is the most important point.

På ett oförglömligt serietidningsomslag (Kapten Stofil, nummer 22) beskylls Postmodernisten ligga bakom subjektets död. Det inser jag dock ej kan vara sant efter att ha läst den lilla boken Grejen med ordföljd, skriven av Sara Lövestam och som bär den kittlande undertiteln Allt du någonsin velat veta om satsdelar. Subjektet lever tydligen och mår bra, och är dessutom en viktig del av livets meningar. Subjektet liknas vid dvärgen Kloker, och endast fem sidor senare även med en tårtbotten. Subjektet behövs, men utan grädde är festtårtan bara en bit sockerkaka.

Det är riktigt trevligt att lära sig hur det språk som jag har talat så länge jag kan minnas egentligen håller ihop. Lövestam drar fram en massa exempelmeningar ur sin keps och demonstrerar på så sätt både grunderna i det svenska språkets satsbyggnad och framför allt alla de underbara undantagen som ju gör språket så levande. Hennes stil när hon förklarar är avslappnad och underhållande, men utan att för den skull förenkla. Texten är ju i grund och botten ganska avancerad och jag skulle kunna tänka mig att använda den som något slags referensverk för de olika termerna som grammatiker slänger sig med när de vill markera revir. Språket kan emellanåt upplevas som lite väl flåshurtigt och hamnar då nära kvällstidnings-kåsörernas domäner, men ordföljden känns i alla fall hela tiden väl genomtänkt.

Nu när jag tror att jag har min egen ordföljd under kontroll bör det vara dags att arbeta på ordförrådet istället. Man måste ju fylla meningarna med något, och då framför allt ord.