Category: Film

Efter att ha ställts in fjol på grund av pandemi så är äntligen Kirunas filmfestival igång igen. Invigningsfilmen är ingen annan än Sveriges officiella Oscarsbidrag Tigrar.

Martin Bengtsson har nått dit han drömt i hela sitt liv: Han har fått ett fotbollskontrakt med Inter. Han får pengar och löfte om boende i Milano, så det bär ut på fotbollsäventyr. Men hur är egentligen livet som alltför ungt proffs i den superkommersiella fotbollsvärlden?

Tigrar av Ronnie Sandahl baseras på Martin Bengtsson självbiografi om sin tid i fotbollens centrum, och det spelar faktiskt väldigt stor roll då det ger en äkta insikt i tillvaron bland spelare som är så gott som framme vid sina drömmars mål. Den omedelbara känslan av förväntan hos Martin rinner ganska snabbt av honom då han inte förstår språket, och dessutom hamnar i utvecklingslaget. Det är en jobbig sits där man aldrig spelar för laget utan bara för att visa upp sig från sin bästa sida för att på så sätt få en plats i A-laget. Inte nog med att utsättas för tråkningar och utfrysning av sina lagkollegor, insikten om att man som spelare bara behandlas som en handelsvara på en global marknad och inte som människor kan vara oerhört knäckande. Och någonstans i den här driften mot att vara bäst bland de bästa försvinner glädjen, inte bara till fotbollen utan till allt.

Vägen till psykisk ohälsa visas berömvärt subtilt i Tigrar. Det är inga stora svepande gester, utan det är små tecken som gradvis stegras fram till filmens andra stora vändpunkt. Den första är de tio minuter speltid i A-laget som Martin får (av kommersiella skäl). Det är ingen smickrande bild av den affärsmässiga fotbollsvärlden som filmen ger och man får hoppas att det går att göra något åt det, men traditionerna är ju så starka.

Tigrar är lyckad som film – instängdheten och tvångstankarna känns verkligen av, och inte minst ljudet är väldigt väl genomarbetat. Exempelvis förändras örats upplevelse av publikens ovationer efter sinnesstämningarna. Efter att ha sett filmen känner jag en stark önskan att bestämt avråda unga pojkar från att hoppa av gymnasiet för att följa sin fotbollsdröm, eller i alla fall se till att de har ett ordentligt stödteam på plats.

La vita non è solo calcio!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är ett märkligt fenomen att vissa filmer, även om de allmänt ansetts som bra, liksom glöms bort ett tag för att senare ganska plötsligt komma verkligt i ropet igen. Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950 är ett solklart exempel på det. Plötsligt för något år sedan så kom den ordentligt i ropet så pass att det pratades om den lite varstans i de svenska kultursammanhangen. Efter att nu har fått tillfälle att se den måste jag ställa frågan: varför har den varit borta så länge? Den är ju jättebra!

Filmen inleds en natt under en sen efterfest. En kvinna, barpianist, lämnar våningen djupt upprörd och vandrar hem genom staden till sin egen lägenhet där hon senare tar sitt liv. Hon hette Dagmar Brink, och hon har i ett brev överlämnat sina ägodelar till grannparet i trappuppgången. De känner egentligen inte alls till någonting om Dagmar, så de börjar försöka ta reda på vem hon var och varför hon skulle vilja ta sitt eget liv. Genom att söka upp olika personer som kommit i kontakt med henne och höra deras historier försöker de pussla ihop ett människoöde, men den hemlighetsfulla Dagmar har inte varit lätt att komma in på livet för någon. Dagmar förblir länge en gåta.

Berättartekniken i Flicka och hyacinter bygger på tillbakablickar återberättade från vitt skilda synvinklar, och de kommer inte heller i kronologisk ordning. Det gör att själva pusslandet till en sammanhängande bild av vad som hänt känns tillfredsställande. Fler och fler luckor fylls i allt eftersom filmen fortskrider. Det märks att Hasse Ekman i stort sett har haft fria händer att göra den film han ville. Det finns inget cyniskt kommersiellt intresse bakom filmen, utan bara en stor vilja att berätta just den här historien. Bilder, miljöer, musik, och inte minst skådespeleriet är av högsta klass, så det är en helgjuten film; en av de bästa svenska filmerna som gjorts helt enkelt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Karl Skov driver en fabrik som tillverkar elektronikdelar i Köpenhamn, och ska just till att fira sitt silverbröllop på storslaget borgerligt vis på godset utanför staden. Festen avbryts plötsligt av att ett stort flygplan flyger förbi och sprider ut flygblad med innehållet att Tyskland tar över landets styre. Så kom det andra världskriget till Danmark, och så inleds Anders Refns film De förbannade åren.

Filmen tar upp en aspekt av ockupationen som inte är alltför vanlig i och med att det inte har något större hjältemodsfilter över skeendet. I stället har vi falskspel och medlöperi från styrande grupper, och framför allt människors tendens att på det stora hela inte ha någon egentlig plan alls. Det sista är också en känsla jag fick när jag såg filmen. Familjen Skov är stor, med fem vuxna barn med umgänge, och hushållet har även anställda med familj, och fabriken har ett antal arbetare. Därför blir det väldigt många historietrådar som inte alltid följs upp. Det blir helt enkelt för mycket av allting, och därför känns filmen lite planlös. Samtidigt gör det att dess rätt omfattande längs inte märks av, för att det händer saker mest hela tiden.

Filmen är i alla fall, förutom på den berättartekniska fronten, ett välgjort stycke och huvudrollen spelas mycket nyanserat. Man känner verkligen av alla dilemman man kan ställas inför som fabriksägare under en ockupation.

Slutet på filmen kändes väldigt rumphugget. Man lämnar så att säga historien mitt i en vändning. Efter att ha snokat runt lite på nätet hittade jag förklaringen. Det är en uppföljare på gång inom ganska kort, men det var inget jag kände till när jag började titta. Därför kändes det lite snopet efter filmen att inte ha fått en tillfredsställande avslutning på historien.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sällan kan väl uttrycket “tidsdokument” användas lämpligare än om Josephine Bornebuschs film Orca. I samband med att pandemin stängde ner världen så sköts många filminspelningar upp, och följaktligen fanns det gott om ofrivilligt lediga skådespelare att tillgå. Bornebusch själv hamnade i den sitsen, men kunde snabbt skriva ihop ett filmmanus som matchade situationen. Det är ett drama som till största delen utspelar sig via videosamtalsdialoger mellan socialt distanserade människor, och som späds ut med obehagligt folktomma drönarbilder över Stockholms centrala delar. Det är ett grepp som fångade atmosfären under våren 2020 närmast perfekt.

Filmen följer ett antal människor under ett dygn i coronans Stockholm. De är samtliga tämligen medelklassiga med Stockholmstypiska så kallade skapande, kreativa jobb, men de genomlider också ganska allvarliga och omvälvande livskriser under det här dygnet. Dessa förstärks och förvrids i och med frånvaron av äkta kontakt mellan personerna, och att mycket kontakt sker en skärm bort. Det är ett antal olika historier som berättas samtidigt, och de knyts samman mycket löst av personerna i filmen. Historierna möts nästan inte alls, och påverkar alltså inte varandra, utan hade kunnat vara ett antal kortfilmer med ett gemensamt tema istället som nu, en långfilm. Det är alltså i princip ett antal småidéer som kopplas ihop med personernas släktskap, eller yrkesroller, snarare än en berättarmässig helhet, men det kan man också förstå utifrån hur snabbt filmen kom till.

I stort sett är Orca en lyckad film där dialogen får stå i centrum. Det sker då på bekostnad av mera filmiska inslag. Filmen känns lite instängd, och därmed även lite utdragen, vilket som sagt fångar våren 2020.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag tycker att det finns något fascinerande i fenomenet spekulationsbubblor. Sådana kan jag uppleva som underhållande aspekter i den mänskliga girighetens natur, i alla fall fram till dess att bubblorna spricker vilket de alltid gör förr eller senare. Då är det lika fascinerande att se skörden av de kortsiktiga satsningarna, men absolut inte lika underhållande.

Justin Chadwicks film Tulpanfeber har de stora tulpangalenskaperna i Nederländerna som bakgrund till huvudhandlingen. Den unga Sophia, som vuxit upp i ett klosterbarnhem, plockas där upp av den äldre affärsmannen Cornelis för giftermål. Hans plan är att skaffa sig en arvinge så att han lämnar något efter sig i världen när han går bort, men det går trögt i flera år med barnalstrandet. Därför ser han till att anlita porträttmålaren Jan för att på så sätt lämna något av sig själv, och hans vackra fru, till eftervärlden. Nu råkar Jan och Sophia bli passionerat förälskade i varandra, samtidigt som hushållerskan Marias kärlekshistoria med fiskhandlaren Willem står i full blom, och invecklade intriger utvecklas. Inte minst när det är ett barn på väg.

Filmen bygger på en bok med samma namn, och det märks ganska tydligt på den stora mängden med historietrådar som går in och ut ur varandra. Filmen ser bra ut och har många goda skådespelare, men den känns på något sätt överarbetad. Som om alldeles för mycket tid ägnats åt arbetet efter själva inspelningen. Det klipps hejvilt trots att handlingen inte rör sig särskilt fort framåt, och det dyker upp berättarröster på lite fler ställen än vad god ton medger. Jag kan inte undgå ordvitsen i att en del bitar av intrigen känns lite lökiga, men filmen som helhet fungerar bra för mig. Det är underhållande utan djup, och det räcker ibland.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När en brutal tid i en brutal miljö ska skildras på film är det naturligt att filmen också blir brutal. Det är The nightingale av Jennifer Kent ett lysande exempel på. Den är verkligen brutalt våldsam.

Filmen utspelas på Tasmanien år 1825, som fungerar som en brittisk straffkoloni och befolkas av de soldater som inte duger till att vara någon annanstans, deporterade fångar, nybyggare som tidigare varit fångar, och så förstås en urbefolkning som tämligen metodiskt utrotas. Clare är en irländska som trots att hon har klarat av sin strafftid utnyttjas av den lokale engelske löjtnanten Hawkins, som alltså helt enkelt tar sig den starkes rätt till vad han vill ha. Clare våldtas av Hawkins och hans underhuggare, som dessutom skjuter ihjäl hennes man och slår ihjäl hennes dotter. Hon överlever, och ger sig ut på jakt efter förövarna för att uppnå vedergällning. På den jakten får hon med sig urinvånaren Billy (eller Mangana) som vägvisare genom den trånga urskogen, och det visar sig att han behövs, och att han är mer än vad han verkar vara vid första intrycket.

Historien kan verka lite klyschig vid första anblicken för det har ju gjorts väldigt många filmer som bygger på idén med vedergällning. Men The nightingale sticker verkligen ut med sättet som bakgrunden till vedergällningen skildras. Våldtäkter och öppet våld mot dem som anses lägre stående visas utan att biobesökaren skonas, och det har stor effekt på hur man tar till sig motivet. Man blir ju uppriktigt förbannad på hur våld och makt kan korrumpera människor och hur lätt det är att sparka neråt. Att när man inte längre har någonting kvar att förlora, ens familj,ens land, ens hela tillvaro, finns det bara våldet kvar att ta till för att i alla fall känna någon upprättelse.

The nightingale är trots sin brutalitet en riktigt bra film som skildrar en historisk fas som mycket sällan skildras fast det inte ens är tvåhundra år sedan. Enkelt och rakt berättat, och med ett foto som alltid känns lite instängt. Det finns liksom inga stora vyer att titta på, utan allt sker i tät skog eller i trånga rum vilket driver på viljan att slå sig ut.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.