Ibland ser man filmer där man vet hur det kommer att gå. Berlin Alexanderplatz, i Burhan Qurbanis tolkning, är en sådan. För den som inte har läst romanen från 1929 eller sett TV-serien från 1980 så finns en berättarröst som redan i inledningen gör klart att det inte kommer att sluta väl. Inledningen är för övrigt mycket effektfull, med människor som kämpar för livet i ett stormande hav färgat blodrött av ljusraketer. Francis överlever dramat på havet, men har förlorat allt. Han kommer från Guinea Bissau efter ett helt liv på flykt, och hamnar i Berlin där han lovar att börja om sitt liv som en god människa. Efter att ha förlorat sitt jobb som svartarbetare i ett tunnelbygge just på grund av sin vilja att vara god, ser han sig tvingad att ta upp ett jobberbjudande inom den lokala droghandeln som en viss Reinhold erbjudit. Reinhold är en man som verkar ofarlig, men när han sätter klorna i någon är han en rent destruktiv kraft. Francis börjar kalla sig för Franz och fortsätter att vilja vara god, men hela världen verkar vilja något annat.
Filmen är lång, tung och målar upp en svart bild av tillvaron nära samhällets botten där de flesta känner sig som främlingar i tillvaron. Francis/Franz skenbara lugn i kryssandet i den löst organiserade brottsligheten bland knarklangare och prostituerade kontrasterar väl mot Reinholds oberäkneliga utkast, som två ytterligheter som har fastnat och inte kan kopplas bort från varandra. Det är förstås den dansen som hela filmen bygger på, och den skildras alldeles utmärkt. Filmen är riktigt bra.
Emellanåt känns det mer som högtravande teater än som socialrealism, vilket gör att Berlin Alexanderplatz inte kan ses som ett inlägg i något politiskt sammanhang. Istället handlar det om den djupt pessimistiska insikten att de gamla destruktiva mönstren som funnits under storstadens fasader sedan urminnes tider fortsätter att finnas till. Folk sugs in mot sin vilja utan att kunna göra så mycket åt det. Dock, trots allt, slutar den lite väl långa filmen förvånansvärt hoppfullt. Framtiden är ju inte skriven än.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.