Den 19-åriga Linnéa har dragit till Los Angeles med ambitionen att bli nästa stora porrstjärna, men utan någon egentlig plan. Hon ar sig namnet Bella Cherry, skriver under nödvändiga handlingar för att agenturen ska kunna hålla ryggen fri, och så sätter inspelningarna gång. Ninja Thybergs rätt omskrivna debutfilm Pleasure har nämligen inte mycket till uppbyggnad berättarmässigt utan går i princip pang på. Precis som pornografi plägar göra. Istället bygger filmen på en idé om att skildra porrvärlden från insidan, som en stor industri som bygger på vad folk är beredda att betala för. Ju extremare scener som skapas, desto större framgångar kan uppnås.
Det faktum att filmen inte har någon tydlig berättelse gör att den får något slags dokumentärt över sig trots att det är en spelfilm. Den känslan kommer också från att inspelningsplatser och valda delar av rollbesättningen så att säga är äkta vara. Det är en inte särskilt glamorös tillvaro runt inspelningarna eller på modellboendet. Men den starkaste känslan när man ser filmen är ett gnagande obehag. Man undrar vad det egentligen är för skillnad mellan ett spelat övergrepp och ett riktigt, om man inte har något realistiskt val att dra sig ur. Och så kommer meta-funderingar kring hur man ska se på ett för den här filmen skapat övergrepp i det här sammanhanget. Hur som helst kan jag inte förstå hur någon kan bli upphetsad av det, men eftersom det verkar vara en accepterad del av porrbranschen så måste ju folk vara beredda att betala för det.
Pleasure är en välgjord film, och huvudrollen spelas på ett fantastiskt och sammansatt sätt. Den är ett utmärkt val om man vill känna sig illa till mods och bli upprörd över hur världen fungerar.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.