Author: Juldans

En svampbok är typiskt en bok man tar med sig ut i svampskogen för att med hjälp av schematiska teckningar hålla koll på vad det är för svampar man träffar på. Svampar i skog och mark av Bo Nylén är ingen typisk svampbok. Till att börja med väger den drygt ett och ett halvt kilo så man vill inte ha den i packningen på svampturen. Sedan är boken välfylld med texter om svampar i historiska och kulturella sammanhang, anekdoter, goda råd och en del recept. Följaktligen är boken en utmärkt inspirationskälla som man kan bläddra i hemmavid för att bli sugen på en svamptur. Boken innehåller också, förstås, utförliga artbeskrivningar av mer än 500 svamparter man kan tänkas möta, så den inbjuder till att man plockar med sig okända svampar hem för att i lugn och ro artbestämma dem i efterhand.

Artbeskrivningarna är skrivna på ett språk som fungerar för svamp-lekmän som jag, och dessutom finns det foton på alla svampar. De bästa matsvamparna finns på flera, närmast svamppornografiska, bilder. Bilderna gör att boken fungerar utmärkt som fotobok att bara sitta och bläddra i och titta på fina bilder, men då är det lite synd att just bilderna lider lite av att trycket inte gör dem riktigt rättvisa. Som vanligt är det också rätt svårt att i praktiken identifiera en helt okänd art på ett systematiskt sätt, men i och med att de farligt giftiga svamparna tydligt beskrivs så vet man i alla fall vilka utseenden man absolut ska hålla sig borta ifrån.

Svampar i skog och mark är med andra ord en både fin och användbar bok.

Jag lockas lätt av böcker med snygga omslag och pretentiösa titlar. Fri flykt framåt av den argentinske författaren César Aira uppfyller med lätthet de båda kraven, så suget att läsa boken fanns där från allra första början. Boken består av tre kortromaner (inte noveller) i blandade stilar.

Hur jag blev nunna är en självbiografisk historia där berättaren återger minnena från sexårsåldern av sin första kontakt med glass vilken inte alls var en sådan positiv upplevelse som pappan hade förväntat sig. Den tragiska händelseutvecklingen får följder som faktiskt följer med resten av livet.

I Varamo berättas om en byråkrat på låg nivå i Panama och om den märkliga följd av händelser som år 1923 leder till att han skriver en dikt, som trots att det är den enda dikt han överhuvud taget skriver under sitt liv blir en enastående framgång. El Canto del Niño Virgen räknas faktiskt till och med som den moderna centralamerikanska lyrikens mest banbrytande mästerverk.

Handlingen i Spöken utspelar sig under årets sista dag i och omkring en byggarbetsplats i Buenos Aires där konstruktionen av ett exklusivt flerfamiljshus pågår. Efter dagens arbete samlas ett antal chilenska gästarbetare på platsen för att fira in nyåret. På platsen håller också spöken till, och det är i kontakten mellan spökena och människorna som det mest intressanta sker.

Alla tre historierna är mycket oförutsägbara både om vad som kommer att hända och vilken form som själva berättelserna kommer att ta. Som läsare undrar man vart de egentligen är på väg. Aira lyckas med bedriften att klart och tydligt beskriva vad som kommer att hända även om man inte förstår det till att börja med och därför kan han ändå överraska mig som läsare när just detta sker. Han målar berättarmässigt in sig i hörn, men han njuter av det.

Att läsa historierna kräver dock koncentration. Jag kände att det var ovanligt svårt att hålla intresset uppe för att fortsätta läsa trots att det var det jag ville göra. Det blir helt enkelt ganska svårt att greppa den röda tråden under läsningen och att förstå vad som är betydelsefullt för historien och vad som är enbart nonsens. Det blir också rätt babbligt och ordrikt emellanåt. Dessutom får i alla fall jag en känsla av att Aira vill visa sig på styva linan i skrivandet istället för att bara låta berättelserna flöda fram. Han uppvisar dock obestridligen upp en stor berättarglädje.

Historierna i Fri flykt framåt är fyllda med intressanta tankar och vändningar, och de kommer från en synvinkel som jag inte är särskilt van med. Jag antar att det betyder att jag helt enkelt läser alltför få författare från Sydamerika.

En kortroman eller en långnovell? Mannen som läste högt på 06.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent är åtminstone en bok.

I historien får man följa Guylain Vignolles som under sitt 36-åriga liv lärt sig hur man gör sig osynlig genom att smälta in i bakgrunden. Hans arbete går ut på att övervaka papperskrossen till vilken makulerade böcker beger sig på sin slutgiltiga resa mot återvinning. Emellanåt fastnar ett par ark inuti maskinen och dessa tar Guylain hand om för att, mot sin drift att inte utmärka sig, läsa dem högt på morgonens lokaltåg som tar honom till arbetet. Det han läser är alltså lösryckta sidor utan inbördes sammanhang, men bara det faktum att han bedriver högläsning börjar väcka känslor hos medpassagerarna. En dag hittar han ett USB-minne på tåget som även väcker Guylains känslor.

Mannen som läste högt på 06.27-tåget är i grund och botten en enkel, söt och romantisk historia, men om man vill kan man också se den som en samhällssatir om behovet av berättande i det moderna, alltmer rationella och fantasilösa, samhället, varför man nu skulle göra det. Det fåtal personer som finns med i boken är alla (förutom Guylain) ganska endimensionella krumelurer som liksom bara har en funktion i tillvaron. Det hade inte fungerat i längden, men nu är boken tillräckligt kort för att det fortfarande ska kunna fungera. Den är också tillräckligt lång för att historien ska utveckla sig på ett tillfredsställande sätt. Den är helt enkelt väldigt lagom.

Det är ett ovanligt berättargrepp att omedelbart tala om vad som kommer att hända i en bok för att sedan ägna resten av boken till att beskriva skeendet. Det är precis vad Richard Ford gör i Kanada:

Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.

Det är bokens inledande två meningar, och vad jag har förstått så har de redan blivit så pass klassiska att de i alla fall dyker upp i korsord och liknande ställen. Inledningen skapar en spännande effekt av att man vet att det går åt skogen, man kan till och med se alla stegen på vägen till skogen, men man kan ändå inte göra någonting åt det. Frågan är emellertid om man kan bygga en roman på den effekten.

Berättaren i Kanada är Dell Parsons som ser tillbaka på ett par bedrövliga månader när han var femton år i början av 1960-talet. Han har en ganska lugn tillvaro i Great Falls tillsammans med far, mor och tvillingsyster, och tillbringar sina dagar med att fundera kring schackspel och biodling. Ett antal dåliga beslut av de vuxna leder sakta men säkert leder till en punkt utan återvändo, och hela den lugna världen rasar samman. Dell kommer till Kanada, men det är inte så bra på andra sidan gränsen heller.

Det krävs ingen djupare fantasi för att inse att passagen av gränsen till Kanada motsvarar Dells färd in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Steget från oskyldiga drömmar till kall verklighet. Det känns som om det är den egentliga poängen i boken.

Historien är så förbaskat detaljerad i beskrivningarna att när man läser den så känns det som om berättaren faktiskt varit med om det hela på riktigt, försedd med ett fotografiskt minne. Framför allt beskrivningar av i sammanhanget egentligen helt ovidkommande miljödetaljer sker mest hela tiden. I kontrast till det tycker jag att beskrivningarna av människorna känns märkligt ofullständiga då man i detalj får veta vad folk säger, vad de gör, och hur de ser ut, men man ändå inte får någon känsla för deras inre liv. Även berättaren själv känns märkvärdigt passiv, och de initiativ han ändå tar sker liksom utanför berättelsen.

Med alla detaljbeskrivningar och den långsamt framskridande historien som man hela tiden vet varthän den är på väg så blir Kanada en rätt seg historia i längden, men den är samtidigt välskriven och spänningseffekten jag beskrev i början håller intresset vid liv i stort sett hela vägen. Boken är inget mästerverk, men den är trots sin småtråkighet en bok som jag förmodligen kommer att minnas länge.

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

De ovanstående orden dyker upp i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, och de kan utan problem användas som en sammanfattning av grundtanken i boken. Kärlek är en allvarsam lek, där man inte har något egentligt val. Den bara dyker upp.

Boken inled med ett bad år 1897. Lydia Stille, en ung kvinna på arton år, plaskar omkring i en vik ute i Stockholms skärgård vid en stuga som hennes far har hyrt. Hon tänker nyförälskat på den tre år äldre Arvid Stjärnblom, en kandidat som tillbringar den sommaren hos en av grannarna ute vid havsbandet, och det visar sig att förälskelsen är ömsesidig. Men Arvid känner en oro för att inte kunna försörja dem båda om de skulle gifta sig, så han ber henne att inte vänta på att hans ekonomi skulle stadga sig, utan hon ska gå vidare. Han får arbete på en tidning, och hon gifter sig med en betydligt äldre och rikare man vilket Arvid tar hårt. Efter fem år gifter sig även Arvid med en kvinna han egentligen inte älskar mest för att det föll sig lämpligt. Ytterligare fem år senare möter Arvid och Lydia varandra och passionen flammar upp igen, och den här gången mycket kraftigare.

Nu när jag har sammanfattat handlingen känns den närmast banal och absolut inte värd att vara en svensk litterär klassiker, men boken handlar inte särskilt mycket om de yttre händelserna utan om alla de stadier i hur passionen och förälskelsen mellan två människor utvecklas. Om man ser över tiden är det inte särskilt ofta lycka inblandat i de båda huvudpersonernas känslor för varandra, men kanske i fråga om volym.

Boken känns förvånansvärt modern trots att Söderberg stoppat in en hel del samtida händelser såsom världsutställningen, Dreyfusaffären och unionsupplösningen, och dessutom en hel del samtida miljöbeskrivningar. Inte en det faktum att jag läste utgåvan från 1912 med en hel del gammalstavning kunde ta bort den moderna känslan i texten. Boken rör sig lugnt framåt med allt det vardagliga i livet, och så förstås den plötsliga passionen mitt i alltsammans som även den går och blir vardag och nästan lite småtråkig.

Den allvarsamma leken är en njutning att läsa för språkets skull. Det är klart och tydligt, och dessutom med ett ordentligt bett där det behövs. Personerna i boken gör många val som ligger diagonalt mot vad jag skulle ha gjort i samma situation, men deras val är ändå fullt begripliga och rentav logiska. Det tycker jag faktiskt att inte många författare klarar av att få till. Lydia framstår efter hand som en rätt manipulativ kvinna som leker med Arvids, och andra mäns, känslor även om hon själv lider av det. Men hur stort val hade hon egentligen utan utbildning eller rimlig sysselsättning?

Det finns mycket att hitta och att fundera över i Den allvarsamma leken. Att kalla den läsvärd vore en underdrift.